Agota Kristof: Den stora skrivboken, Beviset och Den tredje lögnen

Agota Kristofs trilogi Den stora skrivboken, Beviset och Den tredje lögnen är något av det bästa jag läst på länge. Egentligen i första hand inte på grund av handlingen och tematiken, utan snarare sättet den är skriven på.

Volymen består alltså av tre romaner, men de känns så nära besläktade med varandra att de lika gärna hade kunnat vara tre delar i en och samma roman. I Den stora skrivboken möter vi tvillingarna Claus och Lucas som när det blir krig, skickas från Stora staden till sin mormor i en den lilla byn K på landet. Den gamla kvinnan sliter hårt för att få ihop mat och pengar och det går rykten om henne att hon har mördat sin man. Byns invånare kallar henne för häxan och hon är alkoholiserad och elak. Pojkarna får inget lätt liv hos henne, men de tar sig an det hårda arbetet och de hårda orden blir till vardag.

De håller också på med olika övningar för att bli mer uthålliga - de slår varandra för att stå ut med smärta, de skymfar varandra för att känna sig oberörda av allt det elaka de får höra av andra, de plågar djur för att öva sig på grymhet. Bara när de slutar äta för att klara hungern bättre, tycker mormodern att de går för långt eftersom de inte orkar arbeta.

Pojkarna lär sig själva att läsa och skriva och nedtecknar allt de är med om i den stora skrivboken. De anstränger sig för att beskriva allt så exakt som möjligt och undviker att skildra känslor. Den stora skrivboken är skildrad ur ett vi-perspektiv. Vi får aldrig uppleva något ur bara den ena tvillingens synvinkel, vilket gör att man närmast upplever pojkarna som en enda människa.

När man sen kommer till Beviset och Den tredje lögnen börjar man som läsare ana att något inte stämmer. Är händelserna i Den stora skrivboken bara en påhittad historia? Finns det i själva verket bara en pojke? Det är också intressant att notera att namnen Claus och Lucas är anagram, vilket förstås inte är en slump. Vid något tillfälle i Den tredje lögnen konstaterar Claus att "jag försöker skriva sanna berättelser, men efter ett tag blir berättelsen outhärdlig just för att den är sann och då är jag tvungen att ändra på den." Böckernas handling ändras gång på gång, trots att detaljerna, personerna och olika teman återkommer gång på gång. Kanske är det bara så här det går att närma sig det fasansfulla som ett krig gör med människorna.

Ingen av romanerna skildrar några scener vid fronten, utan snarare handlar Kristofs historier om vad kriget gör med vanliga människor. Det är en brutal värld som skildras, med hunger, fasa och ensamhet. Kriget tar fram det värsta hos människorna. De utnyttjar varandra, utövar våld och perversa handlingar, och samtidigt är längtan efter kärlek närmast en desperation hos många av dem. Flykten är ett återkommande tema, liksom ensamheten och behovet att skriva ner berättelserna. Jag har också läst Kristofs självbiografiska bok Analfabeten, där just dessa teman återkommer. Också den är mycket läsvärd.


Titel: Den stora skrivboken, Beviset och Den tredje lögnen
Författare: Agota Kristof
Översättare: Marianne Tufvesson
Utgivningsår: 2019
Förlag: Wahlström & Widstrand
Antal sidor: 432

Titel: Analfabeten
Författare: Agota Kristof
Översättare: Marianne Tufvesson
Utgivningsår: 2019
Förlag: Wahlström & Widstrand
Antal sidor: 53