Bokbloggsjerka - om klichéer

I veckans Bokbloggsjerka ställer Annika frågan om det finns några författare "som kommer undan med de så förhatliga klichéerna?" Som många redan har konstaterat är det inte helt självklart att svara ett enkelt ja eller nej på den frågan. Men det är väldigt intressant att vrida och vända lite på ämnet!

För det första tror jag inte att alla läsare alltid uppfattar samma saker som klichéer – vissa kanske inte tänker på att polisen i deckaren är just sådär småfet, alkoholiserad, har svårt med kvinnorna och lyssnar på en viss sorts musik (som ibland inte ens speglar hans personlighet). Och då är väl det helt okej, tycker jag! Ibland är det ju spänningen eller just att man förväntar sig att det ska vara på ett visst sätt som gör att man gillar en viss typ av böcker. Då kan mycket vara förlåtet. Just när det kommer till vissa genrer, som t ex deckare eller kärleksromaner, finns det ju ofta ett slags mall på hur man förväntar sig att det ska vara. Jag tycker personligen att det är väldigt trevligt när någon bok faktiskt skiljer sig från mängden just för att den bryter mot det här vedertagna mönstret, men jag kan också förstå att man kan reta upp sig om inte till exempel den sjunde deckaren i en serie följer mallen.

Även inom litteratur som inte tillhör en så tydlig genre, finns det ju vedertagna mönster som upprepas och kommer igen i verk från olika tider. Frågan är om dessa ens kallas för klichéer? Ta till exempel Shakespeares Romeo och Julia. Hur många olika varianter av denna kärlekssaga, där två unga älskande måste övervinna någon slags motsättning för att få varandra, finns det egentligen? Spontant tänker jag till exempel på Ronja och Birk i Ronja Rövardotter eller Bella och Edward i Twilight-serien. Här är det nog egentligen en fråga om hur man kan anpassa det arketypiska mönstret så att det blir talande för en ny tids läsare, och gör man det bra så tänker man kanske inte på det som en kliché?

Ofta handlar dessa mönster om teman som på något sätt är tidlösa och allmänmänskliga. Ett exempel är hjältemyten, som i de antika myterna om Herkules. Ett modernt hjälteexempel skulle kunna vara Guillous Arn, och då är väl frågan om inte jag i alla fall tycker att han blir lite väl klichéartad, lite för hjältemodig helt enkelt. Men jag tror säkert att många älskar Arn för hans hjältemod eller kanske älskar böckerna för att de är intresserade av den historiska perioden.  Hursomhelst, bara för att man tar ett gammalt mönster och gör om i en nyare berättelse, blir det i alla fall inte per automatik en kliché. Avgörandet måste väl ligga i HUR man använder sig av, i det här fallet, bilden av hjälten.

Värre tycker jag det är med rent språkliga klichéer. Det är jobbigt när man i läsningen stör sig på en i övrigt bra historia för att språket inte håller måttet. Det kan vara att man använder sig av riktigt slitna uttryck eller att man skriver läsaren på näsan. Sedan tycker jag absolut inte att man måste skriva så originellt och poetiskt att det blir svårtydbart. Enkelt och precist kan vara minst lika bra!

Vad tycker du?