Monsieur Linh och den lilla flickan

Fransmannen Philippe Claudel är i Sverige kanske mest känd för Grå själar, som belönades med bland annat Svenska Deckarakademins pris för bästa översatta deckare 2006. Därefter kom Brodecks rapport (2009) och så senast Monsieur Linh och den lilla flickan (till svenska 2011). Romanerna utgör en löst sammansatt trilogi, som på olika sätt skildrar krig och mänsklig ondska.

 

 

Redan omslaget på Monsieur Linh och den lilla flickan fångade mig, och trots att boken är liten (bara 144 sidor), har den ett stort innehåll.

Monsieur Linh tvingas fly när hans by (i ett icke namngivet sydostasiatiskt land), blir jämnad med marken i krigets framfart. Inledningsmeningarna griper tag i läsaren direkt:

 

"En gammal man står i aktern på en båt. I sin famn håller han en lätt resväska och ett nyfött barn, som väger ännu lättare än resväskan. Den gamle mannen heter Monsieur Linh. Han är den ende som vet att han heter så, för alla som har vetat det är döda."

 

Monsieur Linh  ger sig iväg som båtflykting mot ett kallt europeiskt land. Med sig i väskan har han ett suddigt fotografi och en tygpåse med jord från hemlandet.

 

I det nya landet känns allting främmande; han förstår inte ett ord av språket och kylan gör att det inte går att urskilja några dofter, vilket förvirrar honom. I början vågar han knappt lämna flyktingförläggningen, mest av rädsla för att något ska hända den lilla flickan. Men så småningom tar han med barnet ut på promenader, båda han och flickan invirade i flera lager av alla klädesplagg han kan hitta. Det är då han träffar Monsieur Bark.

 

Monsieur Bark har nyligen förlorat sin hustru och ur det känslomässiga vaakum som både han och Monsieur Linh befinner sig i, utvecklas en djup vänskap. Trots att de inte förstår varandras språk berättar de allt för varandra:

 

"När Monsieur Bark pratar lyssnar Monsieur Linh mycket uppmärksamt och tittar på honom, som om han förstod allt och inte ville gå miste om något i ordens betydelse. Vad den gamle mannen känner är att tonen i Monsieur Barks röst tyder på sorg, djup melankoli, ett slags sår som rösten understryker, som går bortom orden och språket, något som går rakt igenom rösten likt saven som stiger i träder utan att man ser den."

 

Monsieur Linh och den lilla flickan är en vacker bok, både språkligt och i de ämnen den tar upp: krigets trauman, flykt och ensamhet, men kanske framförallt, i skildringen av medmänskligheten! Läs den!