I Jane Austen-firandet där ni alla är välkomna att delta, (se
Jane Austen - 200-årsjubileum, utlottning och födelsedagsfirande!), tänkte jag börja med att berätta om något som hände för snart två och ett halvt år sedan.
Sommaren 2011 var jag med om en av de bästa veckorna i mitt liv. Nej, jag överdriver inte, det var verkligen så, och inte helt förvånande för de som känner mig, hade det både med litteratur och med England att göra.
The Oxford Experience är en kursverksamhet vid Oxfords universitet som varje sommar erbjuder ett digert kursprogram i allt från litteratur, historia, musik till arkeologi (och mycket mer!) Varje kurs är en vecka lång, undervisningen görs av välrenommerade universitetslärare i små grupper om ca tio personer. Deltagarnas hem under veckan är underbara Christ Church College, där man bor i riktiga studentrum och dessutom intar alla måltider i den vackra Great Hall (ni vet den som är förlaga för The Hall på Hogwarts).
Mitt val av kurs blev
Jane Austen's Heroines, med fokus på romanerna
Pride and Prejudice och
Emma. Deltagarna hade olika ålder och bakgrund och kom från till exempel USA, Tyskland och Holland. Vår lärare var den fantastiska Val Dodd, till vardags bland annat "Tutor of English at Blackfriars Hall, Oxford", en oerhört kunnig och trevlig person.
Det var en ren njutning att varje förmiddag lyssna till Val Dodds tankar om Austens hjältinnor och också själv få diskutera med andra Austen-fans. Dessutom i en så fantastisk miljö! Undervisningen skedde i det rum som Val Dodd för sommaren huserade i på Christ Church (ni kanske vet hur det brukar se ut när universitetslärarna håller "tutorials" om ni till exempel tittar på Morse-deckarna?) Utanför fönstret gjorde sig Oxfords stadsbild påmind när de olika kyrkklockorna slog. Det är inte för inte som staden kallas "the city of dreaming spires."
De flesta deltagarna hade nog Elizabeth i Pride and Prejudice som sin favorithjältinna när de kom till kursen. Jag också, och hon är faktiskt fortfarande min favorit. Hon står ut bland de andra kvinnorna i romanen: hon gör egna val, hon är intelligent och skarpsinnig, hon har starka åsikter. Framförallt vägrar hon att göra som den rådande tidens ideal anser att hon ska, det vill säga, hon vägrar att gifta sig med någon hon inte älskar för att försäkra sig om en trygg framtid.
Ni känner säkert till berättelsen - familjen Bennet med sina fem döttrar riskerar att förlora hus och hem när fadern en dag dör, därför att ingen av döttrarna kan ärva egendomen. Det skulle därför vara ett gott parti om Elizabeth gick med på att gifta sig med sin kusin, prästen Mr. Collins, eftersom huset och försörjningen av potentiellt flera av döttrarna skulle vara säkrad. Men det vägrar alltså Lizzie att göra. Det är lätt att känna sympati för Elizabeth, speciellt eftersom vi i vår tid anser det helt otänkbart att gifta sig på det sätt som det förväntas av henne. Man ska inte glömma den situation som många kvinnor på den tiden befann sig i - äktenskap var för många det enda sättet att trygga sin framtid - och då är det ju ännu mer beundransvärt (och kanske dumdristigt?) att Elizabeth står upp för det hon tror på. Girl Power i tidigt artonhundratalsstuk!
Emma är en karaktär som egentligen har helt andra förutsättningar. Hon är den enda av Austens hjältinnor som faktiskt inte måste gifta sig. Hon har redan sin framtid tryggad eftersom hon kommer att överta faderns egendom, hon styr i praktiken redan godset och hon har dessutom en högt ansedd plats rent socialt i samhället. Vad ska hon då ägna sin tid åt? Jo, hon roar sig med äktenskapsmäkleri, som till slut till och med är nära att kosta henne sin egen kärlekslycka.
Emma har aldrig fångat mig på samma sätt som Elizabeth, men efter att ha diskuterat romanen i detalj på kursen i Oxford blev jag mer och mer positivt inställd.
Val Dodd berättade om en gammal student som hade retat sig på att Emma inte gör något bättre av sina möjligheter nu när hon faktiskt har chansen. Vals fråga till studenten blev: Men vad är det hon ska göra? Hon kan ju inte gärna åka till månen? Och så är det ju. Trots att Emma har större frihet än många andra av Austens hjältinnor är hon ändå fångad i en tid när kvinnors möjligheter var starkt begränsade.
Det som fascinerar mig med detta är också Jane Austens egen utveckling i sitt skrivande. Hon var ganska begränsad i sina erfarenheter på flera plan, men med Emma låter hon den kvinnliga huvudpersonen åtminstone tänja på gränserna, jämfört med de tidigare romanerna. Med tanke på vilka möjligheter som stod till buds ifråga om hur man kan skildra en kvinnlig huvudperson på Austens tid, är Emma faktiskt en modern hjältinna.
Nu tillbaka till själva Oxfordvistelsen! En bra sak med kursen var att efter kl. 13, hade man tiden helt fri för egna aktiviteter och i en stad som Oxford finns det förstås mycket att se och göra. Jag besökte ett par andra colleges, såg Shakespeares
As You Like It på innergården till
The Bodleian Library och tog en titt på puben
The Eagle and Child, där diskussionsgruppen The Inklings (med medlemmar som bland annat J.R.R. Tolkien och C.S. Lewis) brukade träffas och läsa högt ur sina manuskript.
Jag promenerade mycket - Oxford är lätt att navigera i och man når det mesta till fots. På floden kan man ägna sig åt "punting" (jag valde att bara titta på) och det finns många trevliga butiker och caféer. Mitt favoritcafé är
The Vaults & Garden där en universitetslärare i ett avsnitt av
Lewis blir förgiftad av arsenik i kaffet! Hit gick jag varje eftermiddag, men jag höll mig för säkerhets skull till te och scones.
I kursens regi gjorde vi också utflykter till platser med koppling till Jane Austens författarskap, men det får bli ämnet för nästa blogginlägg!
Jag kommer absolut att återvända till The Oxford Experience någon dag och jag kan verkligen rekommendera alla som har det minsta intresse att titta närmre på listan över
kurser sommaren 2014.