Bokbloggsjerka - Författare vi beundrar

Annikas bokboggsjerka ställer idag frågan:

 

"Finns det några författare som du tycker sticker ut (eller som du beundrar mer än andra) när det gäller deras sätt att skriva?"

 

Det finns det ju såklart! Ganska många olika faktiskt, och i många olika stilar. Det beror ju mycket på genre och ämne hur en bok gör sig bäst i fråga om stil och sättet skildra historien på.

 

Men en författare som jag tycker tydligt sticker ut vad gäller sättet att skriva är Kristian Lundberg.

Hans trilogi om Malmö - Yarden, Och allt skall vara kärlek och En hemstad - är skrivna på ett mycket speciellt sätt. Det intressanta är att Lundbergs stil är så tydligt sammanbunden med hur han närmar sig innehållet i böckerna.

 

Alla tre romanerna utspelar sig alltså i hans hemstad Malmö. Vi får läsa om det nutida Malmö med Yarden som en arbetsplats där de mest utsatta i samhället arbetar. Vi får följa med genom Lundbergs barndom med otaliga flyttar, en psykiskt sjuk mamma och en tillvaro på botten av klassamhället. Vi får också, tydligast i Och allt skall vara kärlek, läsa om den stora kärleken som efter många års frånvaro åter stiger in i Lundbergs liv.

 

Innehållet i böckerna är alltså mycket personligt. Lundberg skriver om sig själv, om sina vänner från kvarteren runt Värnhemstorget, om resan ut ur klassmörkret. Han tar sig an innehållet steg för steg, vågar lite i taget närma sig sin egen bakgrund, det som gjorde att han är den människa han är idag. Och detta stegvisa närmande speglas alltså i det sätt som han skriver på.

 

Romanerna består av korta avsnitt - ibland får man känslan att det är precis såhär mycket Lundberg orkar med just när han sitter där framför datorn. Han och vi cirklar runt de obehagliga ämnena, närmar oss gång på gång, med lite fler detaljer och klargöranden varje gång. Så växer berättelserna fram, i allt vidare cirklar, lite i taget.

 

Men samtidigt som cirklarna vidgas pågår också en rörelse inåt, mot själva kärnan. Ju mer han skriver och ju mer vi läser, desto närmare kommer vi den händelse som så tydligt får symbolisera den totala maktlöshet de som står lägst på samhällsstegen är utsatta för. Inte förrän i tredje boken har vi tagit oss så långt in att vi klarar att ta till oss berättelsen om den man som i boken kallas Carolibögen.

 

Förutom det här cirklande sättet att skriva, är Lundbergs stil också mycket poetisk. Man märker tydligt att han har många diktsamlingar bakom sig, och trots det jobbiga ämnet för boktrilogin, njuter jag av hur han har skrivit sina böcker.