Imorgon, torsdag klockan 13, kommer Peter Englund att slå upp dörrarna och med högtidlig stämma tillkännage vinnaren av Nobelpriset i Litteratur 2013. Kanske kommer någon att utropa "Äntligen!", möjligen kommer några att ha läst flera böcker av författaren ifråga och troligen kommer författaren att vara helt okänd för det stora flertalet. Detta vet vi.
Men det jag går runt och funderar på är hur det egentligen känns att vara en av de författare som kanske, möjligen, skulle kunna få den stora äran att bli tilldelad det finaste litteraturpriset av dem alla?
Tror ni att Peter Nadas har sovit gott om nätterna den senaste veckan? Tror ni att Jon Fosse dubbelkollar att han verkligen har ljudet påslaget på sin mobiltelefon? Tror ni att Haruki Murakami sträcker lite extra på sig under löprundorna och tycker att folk betraktar honom med ett större intresse än vanligt?
Kanske minns ni när Doris Lessing blev tilldelad priset 2007? Hon satt i alla fall inte vid telefonen och väntade på ett eventuellt samtal från Sverige, utan var ute och handlade mat, närmare bestämt kronärtskockor. När hon kom hem från shoppingturen möttes hon av ett enormt pressuppbåd utanför sitt hus. Hon verkade inte nämnvärt imponerad över priset heller, men det kanske mest var chocken...
Sture Dahlström driver hejdlöst med författarnas längtan efter Nobelpriset i boken Den store Blondino. Romanens huvudperson Frans Fitzenstrahl är äventyrare, filmare och kvinnoförförare. Han har satt i system att skaffa sig pengar och lyx genom att låtsas representera Nobelkommittén. Och det verkar fungera ganska väl:
Här i Paris har jag tills vidare koncentrerat mig på Latinamerikanska Litterära Sällskapet. Gick dit klädd i min elegantaste skräddarsydda nobelkostym. Diskret slips. Käpp med silverhandtag. Handsydda skor av utterskinn. Övervägde monokel men avstod eftersom jag hade använt en sådan i ett annat sammanhang.
F. Eric von Fitzenstrahl slår sig ner i en bekväm fåtölj. Ler vänligt mot den latinamerikanska parnassen. Blir presenterad för diverse poeter, en styrelsemedlem och väntar.
God champagne, detta. Fyllig i smaken. Litterär boquet. Fyll på mitt glas, era skitar, och kvickt.
Styrelsemedlemmen för ett viskande samtal med tre andra herrar. Han är blek av upphetsning. Ett par minuter senare står hela styrelsen bakom mig. Jag skakar hand med dem, bugar och konverserar.
"Ni är svensk, señor?"
"Si, soy Sueco."
"Från Stockholm, kanske?"
"Riktigt."
"Ni är här i affärer, förstås?"
"Jag föredrar att inte kalla mitt arbete för 'affärer'."
"Jag förstår."
En av de andra böjer sig mot mig och viskar: "Vem tror ni kommer att bli årets nobelpristagare?"
"Vi svenskar undviker helst att diskutera den saken offentligt."
"Förlåt min nyfikenhet, señor. Vilket hotell bor ni på? Vi skulle gärna vilja göra er vistelse här så angenäm som möjligt och hade tänkt föreslå..."
"Jag vistas här inkognito. Vill under inga förhållanden ha uppståndelse kring min enkla person. Jag bor här under namnet Fitzenstrahl."
"Vad, señor Fitzenstrahl, om ni tillåter oss att ställa en så indiskret fråga, gäller ert besök här?"
"Jag intresserar mig för Latinamerikanska poeter. Vill lära känna dem lite närmare."
"Qué? Våra poeter?"
Mina ord fungerade som en amfetaminspruta på gubbarna. De kacklade iväg över golvet som amazonkalkoner. Själv drog jag mig tillbaka till mitt hotell. Måste arbeta en stund i afton, señores. Plikten kallar. Brev och telegram. Ni förstår kanske?
De förstod.
Visst måste det vara nervöst den här veckan för vissa författare, trots att Nobelpriset naturligtvis inte är anledningen till att de ägnat sina liv åt att skriva. Men det måste hursomhelst vara en gigantisk ära att få priset! Imorgon får vi se vem som blir 2013 års vinnare.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar