Igår, den 17 april, avled Latinamerikas kanske störste författare, nobelpristagaren Gabriel García Márquez.
Jag har umgåtts mycket med Márquez böcker. Jag skrev min D-uppsats i litteraturvetenskap om hans Hundra år av ensamhet, och läste i samband med det alla andra romaner som han skrivit, till exempel Virvlande löv (1955), Översten får inga brev (1961) och Patriarkens höst (1975).
Men de två böcker jag tycker allra mest om är Kärlek i kolerans tid (1985), en ovanlig och alldeles fantastisk berättelse om kärlek med ett långt förhinder, och så förstås böckernas bok Hundra år av ensamhet (1967), som handlar om sju generationer av släkten Buendía i den fiktiva byn Macondo. Boken innehåller så kallad magisk realism, något jag verkligen gillar.
När man sitter och skriver kring en bok så länge som jag gjorde med min uppsats, får man ett alldeles speciellt förhållande till den. Jag tog stort intryck, och när jag sedan skrev en egen roman (som faktiskt också har ensamheten som tema) lät jag en av mina huvudpersoner gå på en föreläsning som handlar just om Hundra år av ensamhet.
Den sista boken som García Márquez skrev var Memories of My Melancholy Whores (2005 på engelska - finns inte översatt till svenska).
Tack för alla fantastiska böcker, Gabriel García Márquez!
Han har fått ett långt liv.
SvaraRaderaDet har han faktiskt.
RaderaMan kanske skulle läsa Hundra år av ensamhet då. Jag har inte läst något av honom förut. Isabel Allende och Cecilia Samartin är egentligen mina enda bekantskaper med syd och mellanamerika. Vargas Llosa är ju från den delen också, men inte heller bekant för mig.
SvaraRaderaTycker absolut du ska läsa Hundra år av ensamhet!
RaderaHundra år av ensamhet är en av mina absoluta läsupplevelser, Helena!
SvaraRaderaVad roligt! En av mina också, som du förstår!
Radera