Bokbloggsjerka - sommarens läsning

Nu har Annikas litteratur- och kulturblogg dragit igång med sin bokbloggsjerka igen, och frågan att besvara är denna:

Vad har du läst för spännande böcker i sommar?

Som vanligt kan jag konstatera att sommaren numera inte är en tid då jag hinner läser speciellt många böcker. Men en och annan har det förstås blivit.

Mestadels har jag läst böcker inspirerade av den resa till sydvästra England som jag och familjen gjorde. Jag gillar att läsa böcker som utspelar sig på platser jag besöker, och till exempel har jag läst Jane Austens Persuasion och Northanger Abbey, Daphne du Mauriers Jamaica Inn och Virginia Woolfs En skiss ur det förflutna. Mycket klassiskt engelskt alltså.

 

Varje onsdag ett tag framöver bjuder jag förresten på ett nytt inlägg i temaserien Min bokliga resa, som handlar om en eller flera böcker och den plats i England de hör samman med (hittills till exempel om Jane Austens Bath och Tintagel och Kung Arthur).

 

Men jag har också läst lite annat. Ett par brasilianska böcker har det blivit - jag gillade särskilt Vanessa Barbaras Salladsnätter. En annan av sommarens favoritböcker var Neil Gaimans Coraline, som det äntligen blev av att jag läste.

 

Den här veckan är det också utlottning i bokbloggsjerkan, och om jag nu skulle gå och vinna, vill jag helst ha den här bokasken från Nillas handelsbod:

 

 

Pelle Svanslös-nostalgi

I år är det 75 år sedan Gösta Knutssons första bok om Pelle Svanslös kom ut. Här är ett par bilder på min samling Pelle Svanslös-böcker från när jag var liten - jag gillade verkligen Pelle, Bill och Bull, Maja Gräddnos och alla de andra.

 

Tillhörde de dina favoriter?

 

 

Min bokliga resa, del 3: Tintagel och Kung Arthur

Då är det onsdag igen, och jag har nått fram till del tre i Min bokliga resa - en serie inlägg inspirerade av den Englandsemester jag var på i somras. Idag blir det riddare och fagra jungfrur, drakar och mystiska legender för hela slanten.

(Läs gärna Del 1 som handlar om en mycket speciell bokhandel, och Del 2, som handlar om Jane Austens Bath också.)

 

Tintagel Castle är en gammal slottsruin som ligger precis vid den karga kusten i nordvästra Cornwall. Det är en fantastisk plats att besöka - utsikten gör en alldeles hänförd och tanken på att man längst ut vid dessa branta stup har byggt ett slott och faktiskt bott här, är fascinerande. Visserligen borde borgen ha varit lätt att försvara, men man kunde också läsa sig till att delar av bebyggelsen helt enkelt rasat ned i havet!

 

 

På en besökskarta över Tintagel kan man se hur det ligger på en liten halvö, eller ja, nästan en ö egentligen, eftersom de två delarna bara binds ihop med en gångbro.

 

 

Längst ner i viken ligger Merlin's Cave, en grotta som bara är möjlig att nå vid lågvatten. Tidvattnet längs kusten i Cornwall tillhör tydligen det starkaste i världen, så under dagen varierar vattenståndet så mycket att det kan skilja flera meter. Tyvärr kunde vi inte gå in i grottan, men vi kom ända ner till vattnet i alla fall.

 

 

Om du tycker att namnet Tintagel låter bekant, kan det ha att göra med den litterära koppling som finns till platsen (namnet på grottan avslöjar ju också vad det handlar om). I det här slottet anses det nämligen enligt legenden att Kung Arthur avlades och föddes.

 

I butiken på Tintagel Castle passade jag på att köpa The King Arthur Trilogy av Rosemary Sutcliff:

 

 

Som en sammanfattning av legenden är Sutcliffs bok perfekt, särskilt om man inte känner att man orkar ta sig an Thomas Malorys Morte d´Arthur från 1400-talet...

 

Boken skildrar i tre delar hela Arthursagan, från kungens födelse till hans död, och man får möta alla de personer och platser som man hört talas om så många gånger: Kung Arthur och hans drottning Guenevere, trollkarlen Merlin, den onda Morgan le Fay, riddaren Lancelot, Sir Gawain och den gröna jätten, Tristan och Isolde, berättelsen om den heliga Graalen, och mycket annat som kanske inte är lika känt.

 

Mycket vapenskrammel blir det förstås - riddarna av det runda bordet rider runt och uppsöker äventyr för att bevisa sitt ädelmod. De dräper drakar och räddar vackra jungfrur, och i boken skildras otaliga bataljer med lans och svärd mellan olika riddare. Det är nästan så att det blir lite för mycket ibland, speciellt som boken inte egentligen gestaltar sina personer utan har mer av ett utifrån-perspektiv. Men det är förstås en stil som passar legender och sagor.

 

Jag gillar speciellt känslan man får av hur Sutcliff inleder den tredje delen:

 

"When the darkness crowds beyond the door, and the logs on the hearth burn clear red and fall in upon themselves, making caverns and ships and swords and dragons and strange faces in the heart of the fire, that is the time for story telling.

     Come closer then, and listen."

 

Tintagel omnämns till exempel i början av romanen, när Sutcliff skildrar Arthurs födelse. Då beskrivs slottet så här:

 

"Duke Gorloise set his lady in Tintagel Castle, which was the strongest hold in all Cornwall, being set on a headland above the pounding sea, with but one causeway leading to it from the mainland, and that so narrow that it could be held by three men against an army."

 

Just läget och den dramatiska naturen runt omkring, är det som gjorde mest intryck på mig:

 

 

Vi besökte också byn Tintagel, och där hade man förstås på många ställen utnyttjat kopplingen till Arthursagan:

 

 

 Nästa onsdag tar min bokliga resa er med ut i ett vilt hedlandskap - häng med då också!
 

 

Titel: The King Arthur Trilogy

Författare: Rosemary Sutcliff

Utgivningsår: 2007

Förlag: Random House

Antal sidor: 652

Tematrio - långbetitlad

Veckans ämne i Lyrans tematrio är böcker med långa titlar. Precis hur långa titlarna ska vara får man själv avgöra, och också om man väljer böcker man gillat eller ogillat, eller sådana man inte har hunnit läsa ännu.

 

Mina tre är alla böcker jag gärna rekommenderar er att läsa, om ni inte redan gjort det:

1. Marina Lewyckas roman En kort berättelse om traktorer på ukrainska handlar om en åttifyrårig far som till sina båda döttrars förskräckelse blir betuttad i en mycket yngre kvinna. Eller som en av döttrarna själv berättar i romanens inledning:

 

"Två år efter att min mamma hade dött blev min pappa kär i en tjusig blond ukrainsk frånskild kvinna. Han var åttiofyra och hon var trettiosex. Hon briserade i våra liv som en skär fluffig bomb, rörde om de grumliga vattnen, rev upp ett slam av gamla begravda minnen till ytan och gav familjespökena en rejäl känga i baken."

2. Bok nummer två har en välkänd mångordig titel, som jag inte kan låta bli att ha med i min trio. Många intresserade sig också just för den långa titeln, när Håkan Nesser skrev sin Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö (även hans roman Och Piccadilly Circus ligger inte i Kumla hade ju platsat i den här trion).

 

Boken är utspelar sig på sextiotalet och huvudperson är 14-årige Erik.  Han bor över sommaren tillsammans med sin kompis Edmund och sin äldre bror i familjens stuga ute i skogen. Boken är både en skildring av hur det är att vara tonåring och upptäcka livets mysterier, och samtidigt en kriminalroman, eftersom detta är sommaren när "det Fruktansvärda" ska hända.

 

 

3. Den sista boken i min trio med långa titlar är Johanna Nilssons Hon går genom tavlan ut ur bilden. Boken handlar om Hanna, som man får följa både när hon är i 11-12-årsåldern och i kortare avsnitt när hon är vuxen och befinner sig på ett mentalsjukhus.

 

Romanen handlar om mobbing och utsatthet, och det är gripande läsning. Det är Johanna Nilssons debutroman, och sedan dess har hon skrivit många andra böcker som jag också gillar.

 

En dag på Louisiana

I lördags morse satte jag mig på tåget och åkte de drygt två timmarna mellan Kristianstad och danska Humlebaek. Där ligger nämligen konstmuseet Louisiana, som i helgen hade sin litteraturfestival Louisiana Literature.

 

Som jag har skrivit här tidigare var det speciellt två av författarna jag extra gärna ville se - Margaret Atwood och Joyce Carol Oates. Det lyckades jag faktiskt med, men inte utan att ha fått kämpa lite för det.

 

Redan innan Louisiana ens öppnade var det kö utanför - inte så konstigt, tänkte jag, med tanke på det finbesök de hade. Här gällde det att ta sig till konsertsalen snabbt som ögat (toabesök och garderober är för veklingar!), och det var nog bra att jag resonerade så, för då var kön till Atwoods föreläsning redan lång. Jag såg många besvikna ansikten hos de som inte fick en plats, men som tur var kunde man tydligen följa alltihop från en storbildsskärm ute i parken också.

 

Festivalen har fyra olika scener, varav tre ligger utomhus i den vackra parken. Här kan ni se den som kallas Parkscenen:

 

 

En annan scen där jag lyssnade på en performance av Naja Marie Aidt, Line Knutzon och Mette Moestrup (helt nya bekantskaper för mig), är villascenen:

 

 

Men dagens för mig största begivenheter ägde rum inomhus i konsertsalen. Jag fick alltså en plats i publiken när Margaret Atwood samtalade med den isländske författaren Sjón, och det var verkligen fantastiskt att lyssna på dem. Moderatorn Synne Rifbjerg ställde en och annan fråga, men mestadels kändes det som om man hade hamnat på en middagsbjudning där Atwood och Sjón samtalade för att de verkade nyfikna på varandra och faktiskt hade mycket att säga till och om varandra.

 

 

 

Det blev många skratt och samtalet böljade fram genom ämnen som isländska sagor, science fiction och mytiska djur. Vi fick också höra hur det gick till när Margaret Atwood vid tjugo års ålder själv typsatte och tryckte sin första diktsamling. Alltihop avslutades med att Sjón sjöng två visor på isländska och Atwood sjöng en humoristisk låt om Canadas storhet - till publikens stora förtjusning, naturligtvis.

 

Efteråt gällde det att skynda sig tillbaka till kön, för att om möjligt få en plats även på Joyce Carol Oates framträdande över en timme senare. Jag pratade lite med två danskor som också stod och väntade, och de hävdade att det inte brukade vara riktigt så här mycket folk på festivalen. Tydligen hade de aldrig behövt köa tidigare om åren, och det var just därför de hade valt att gå på toa innan det var dags för Atwood. Vilket tyvärr resulterade i att de inte fick se henne på plats i konsertsalen.

 

Men Oates skulle de (och jag) i alla fall få se på nära håll:

 

 

Intervjuare var Lena Andersson (ni vet hon med Egenmäktigt förfarande), och jag tycker hon gjorde det bra. Det var inte lika publikfriande som när Atwood och Sjón skojade med varandra, men mycket intressanta detaljer kom fram. Jag tyckte speciellt mycket om Lena Anderssons frågor om själva skrivprocessen, från en författare till en annan.

 

Tydligen gillar Joyce Carol Oates att springa, promenera och meditera, och det är då hon tänker ut och fantiserar kring sina karaktärer. När hon sedan kommer hem försöker hon återskapa det som redan har hänt i hennes huvud. I Lena Anderssons fall däremot, sker allting i skrivögonblicket. Spännande hur olika det kan vara för olika författare och lärorikt att fundera över, om man som jag själv gillar att skriva.

 

Det var alltså mycket folk på Louisiana den här lördagen. Jag tittade lite grand på utställningarna, men ärligt talat var det inte helt lätt att koncentrera sig på konsten med alla människor överallt. Jag brydde mig inte ens om att fika i det annars så mysiga caféet:

 

 

En rolig detalj från dagen är att när jag slog mig ner för att lyssna på Atwood, upptäckte jag att ingen mindre än Anna från och dagarna går... satt på stolen intill mig. Vi har aldrig träffats "live" tidigare, och nu lyckades vi alltså hamna precis intill varandra bland alla dessa människor. Märkligt, eller hur? Det ska bli kul att läsa om hennes intryck från festivalen.

 

För mig var det första besöket på Louisiana Literature, och jag fick definitivt mersmak. Trots trängseln. Tacka Margaret Atwood och Joyce Carol Oates för det.

 

 

 

Två synnerligen goda skäl

Redan igår kväll drog Louisiana Literature igång i danska Humlebaek, och under dagen fortsätter festivalen med massor av intressanta programpunkter (här kan du läsa hela programmet).

 

Först imorgon blir det min tur att sätta mig på tåget över sundet - själva konstmuseet Louisiana har jag besökt flera gånger, men för litteraturfestivalen blir det premiär för mig i år. Det finns mycket i programmet som lockar, men de två främsta anledningarna till att jag åker dit (förutom att jag verkligen trivs på Louisiana i vilket fall som helst) är de här två damerna:



Margaret Atwood



Joyce Carol Oates

Jag återkommer med mina intryck från festivalen!

Kartor i litteraturen

När jag under sommaren läste M.L. Stedmans roman Fyren mellan haven, insåg jag hur trevligt jag tyckte det var att det fanns en karta över Australien med i boken:

Här kan man se precis var fyren på Janus Rock ligger (där en stor del av handlingen utspelar sig), och under läsningen gick jag ofta tillbaka till kartan för att leta upp platserna som nämndes i boken.

 

Jag tycker faktiskt  mycket om kartor i verkliga livet också. GPS är ju en jättebra och användbar uppfinning, men inget slår en karta när man verkligen vill veta var man befinner sig. Med GPS:en tappar jag liksom orienteringen lite. Jag vet knappt om jag åker söderut eller norrut, och när jag tänker tillbaka på platser jag besökt vet jag inte hur de ligger i förhållande till varandra. På vissa sätt är kartor helt enkelt oslagbara.

Så när en karta dyker upp i en skönlitterär bok, blir jag oftast glad. Ibland är de dessutom otroligt vackra, som till exempel i Gabriella Håkanssons roman Aldermanns arvinge, där det finns en karta som visar London under början av 1800-talet: 

 

 

 Till mina favoritkartor hör också de som visar den värld som J.R.R. Tolkien har skapat. Här kan  ni se en detalj från Pans svenska pocketupplaga av Sagan om ringen från 2002:

Ännu bättre blir det i den engelska originalversionen, med underbart klingande platsnamn som Rivendell, Gondor, Moria, Rohan och förstås The Shire och Mordor.

 

 

Vad tycker du om när det dyker upp kartor i de skönlitterära böcker du läser?

 

 

Min bokliga resa, del 2: Jane Austens Bath

Det första stoppet på min och familjens rundresa i sydvästra England var Bath. Vi hade många anledningar till att besöka just Bath, men för min del låg en stor del av lockelsen i den Jane Austen-koppling som finns till staden.

Jane Austen (1775-1817) brukar ibland kallas Baths mest kända invånare. Mot slutet av 1700-talet tillbringade hon två längre perioder i staden, och mellan åren 1801 och 1806 bodde hon där permanent.

 

 

I övrigt är Bath mest känt för sina varma källor (vilket man ju hör på namnet). Ända sedan romartiden (och troligen längre tillbaka än så) har stadens vatten stått i fokus. Då kallades staden Aquae Sulis och ungefär år 70 e. Kr. byggdes The Roman Baths, som man fortfarande kan besöka. Typiskt för Bath är också den lokala kalksten som husen är byggda av - som ni ser på bilden ger den staden ett nästan gyllene skimmer.

 

Också på Jane Austens tid var Bath en populär stad, och många vistades här för att förbättra sin hälsa. Kuren gick ut på att bada i det varma vattnet och också att dricka det - upp till åtta glas per dag rekommenderades. I The Pump Room, som ligger i samma komplex som The Roman Baths, kunde Jane Austen och hennes samtida dricka sitt vatten, och det kan man faktiskt fortfarande göra.

 

Ur en slags fontän tappar en servitör upp glas med vatten till den som vill provsmaka, och det ville jag ju naturligtvis. Jag kan inte påstå att det smakade illa, men det var inte speciellt angenämt heller. Varmt vatten är helt enkelt ganska konstigt att dricka, men med tanke på att just det här vattnet innehåller 42 stycken välgörande mineraler så var det kanske värt det...

 

 

På Austens tid besökte man inte bara The Pump Room för sin hälsas skull. Bath var en plats för nöjen - man var där för att dansa, för att spela kort, dricka te, gå på teater, lyssna på musik, prata och flirta. Man ville synas och se andra,  helt enkelt. När man skrev in sig i gästboken i The Pump Room hade man officiellt anlänt i Bath, och andra kunde läsa ens namn där.

Idag är The Pump Room en restaurang där man kan äta middag eller njuta sitt Afternoon Tea. Vi gjorde varken eller, men fick i alla fall ta oss en titt (och alltså smaka på vattnet).

Jane Austen besökte såklart The Pump Room under sin tid i Bath. Säkert är att hon också som alla andra promenerade längs med The Royal Crescent, en rad med hus formade som en halvcirkel, ritade av John Wood the Younger och byggda under den senare halvan av 1700-talet. Nu ligger the Crescent mitt inne i bebyggelsen, men på Janes tid gränsade den till öppna fält:

Jane bodde inte bara själv i Bath, utan hon lät också två av sina romaner utspela sig där: Northanger Abbey (1817) och Persuasion (1818).

I Northanger Abbey får vi möta Catherine Morland, en ung kvinna som följer med vännerna Mr. och Mrs. Allen när de ska vistas en tid i  Bath. Catherine är full av iver över att komma till Bath och att komma ut i den sociala världen:

"They arrived at Bath. Catherine was all eager delight; - her eyes were here, there, every where, as they approached its fine and striking environs, and afterwards drove through those streets which conducted them to the hotel. She was come to be happy, and she felt happy already."

Varken the Allens eller Catherine känner någon i Bath, men efter några dagar möter Mrs. Allen en gammal skolkamrat, Mrs. Thorpe, och Catherine blir vän med Isabella, en av Mrs. Thorpes döttrar. Catherine är ung och naiv och hon beundrar den mer världsvana Isabella. The Allens och the Thorpes tillbringar nu en stor del av sin tid tillsammans, som här, i ett utdrag där både the Pump Room och The Crescent omnämns:

"As soon as divine service was over, the Thorpes and the Allens eagerly joined each other: and after staying long enough in the Pump-room to discover that the crowd was insupportable, and that there was not a genteel face to be seen, which everybody discovers every Sunday throughout the season, they hastened away to the Crescent, to breathe the fresh air of better company. Here Catherine and Isabella, arm in arm, again tasted the sweets of friendship in an unreserved conversation."

Det visar sig senare att Isabella är förtjust i Catherines bror James, som hon träffat genom sin egen bror, John Thorpe. Dessa båda män anländer också i Bath, och när Isabella alltmer söker James sällskap, hamnar Catherine i Johns blickfång. Han uppvaktar henne och hon är så artig hon kan mot honom, men det står med en gång klart för läsaren att John Thorpe är en sliskig och inbilsk typ, som man känner stor avsmak för.

Samtidigt har Catherine också stiftat bekantskap med en viss Henry Tilney, och det är mot honom som hennes romantiska intresse riktar sig. Men som vanligt hos Jane Austen ska det förstås till en del komplikationer och förvecklingar innan romanens hjältinna får som hon vill.

Om Northanger Abbey skildrar en ung, naiv flicka, så är Persuasion dess motsats. Anne Elliott är vid 27 års ålder ogift och har sin bästa tid bakom sig.

Vid 19 års ålder träffade och förlovade hon sig med Frederick Wentworth, då en ung man ännu utan ekonomisk framgång. Under inrådan av Lady Russell, som är som en mor för Anne sedan hennes egen dog i unga år, slog Anne upp förlovningen för att Wentworth inte var tillräckligt framgångsrik. Men hon har aldrig slutat att älska honom.

Familjen Elliott bor på anrika Kellynch-hall, men på grund av att speciellt fadern, Sir Walter Elliott, och den äldsta dottern, Elizabeth, lever över sina tillgångar, tvingas de hyra ut egendomen och hitta  någon annanstans att bo. Sir Walter vill gärna till London, men med tanke på att han måste ha råd att upprätthålla en viss standard, faller valet på den mindre staden Bath:

"It was a much safer place for a gentleman in his predicament: - he might there be important at comparatively little expense."

Persuasion utspelar sig alltså till viss del i Bath, men också i den lilla kuststaden Lyme Regis (vilket jag ska återkomma till i ett senare inlägg). I Annes bekantskapskrets finns systrarna Musgrove, unga, charmiga och levnadsglada, och också Annes syster Mary som är gift med Charles Musgrove. Hyresgästerna på Kellynch, Admiral och Mrs. Croft, visar sig vara en bekantskap som för en överraskning med sig. Mrs. Croft är nämligen syster till ingen mindre än Frederick Wentworth, nu en framgångsrik Captain Wentworth.

Ännu en gång ska alltså Frederick Wentworths och Anne Elliotts vägar korsas. Frågan är förstås om de ska få en andra chans tillsammans?

Flera viktiga scener i boken utspelar sig i miljöer som man kan besöka än idag. Förutom the Pump Room var The Assembly Rooms (också kallade the Upper Rooms) viktiga. Här hölls baler, man lyssnade på konserter och man umgicks. Idag finns det ett Fashion Museum där, men man kan också gå in och se salarna där man roade sig under Jane Austens tid:

I Persuasion ska hela sällskapet gå på en konsert i the Assembly Rooms, och Anne är förstås spänd på om hon ska få tillfälle att prata med Captain Wentworth. De väntar på att alla ska komma:

"they took their station by one of the fires in octagon room":

Wentworth kommer verkligen dit och Anne lyckas samtala lite med honom. Sedan skiljs de åt för en stund när konserten ska börja och de intar sina platser i konsertsalen. Jag är lite osäker på i vilken sal en konsert hölls i the Assembly Rooms, men troligen i den stora balsalen. Tyvärr kunde man bara kika in i den när vi var där, eftersom de höll på att duka inför ett bröllop:

I the Assembly Rooms finns också ett vackert Tea Room:

Anne lägger hursomhelst knappt märke till de vackra omgivningarna hon befinner sig i. Hon är så uppfylld av konversationen med Wentworth, som hon hoppas och innerst inne tror kan betyda att han fortfarande har känslor för henne:

"Anne saw nothing, thought nothing of the brilliancy of the room. Her happiness was from within. Her eyes were bright, and her cheeks glowed, - but she knew nothing about it. She was thinking only of the last half hour, and as they passed to their seats, her mind took a hasty range over it. His choice of subjects, his expressions, and still more his manner and look, had been such as she could see in only one light."

Persuasion var den enda bok jag inte tidigare läst av Jane Austen, men nu är den absolut en av mina favoriter.

I Bath finns det också ett museum helt ägnat åt Jane Austen. På The Jane Austen Centre kan man besöka en utställning om hennes liv, hennes böcker och livet i Bath när hon bodde där. Man kan också handla i museets butik och fika i deras Regency Tea Rooms:

Museet ordnar också Walking Tours med Jane Austen som tema, men eftersom det är lite svårt att genomföra en sådan med en sjuåring i släptåg kan jag inte rapportera något om det. Men även utan en guidad tur finns det alltså massor Jane Austen-relaterat att se i Bath, och mängder av andra trevligheter också förstås.

Efter att ha gått runt hela dagen åt vi middag på en av alla Baths pubar, och passande nog, när jag slagit mig ner i en skön fåtölj i väntan på maten och ser mig omkring, hänger det här porträttet på väggen intill oss:

Nu är det dags att säga hejdå till Jane för den här gången, men vi möter henne igen lite senare i Min bokliga resa när jag skriver om Lyme Regis.



Titel: Northanger Abbey
Författare: Jane Austen
Utgivningsår: första gången 1817, i min utgåva 2012
Förlag: Penguin
Antal sidor: 256


Titel: Persuasion
Författare: Jane Austen
Utgivningsår: första gången 1818, i min utgåva 2012
Förlag: Penguin
Antal sidor: 255

Tematrio - snyftböcker

När Lyran bjuder in oss att skriva om snyftböcker till veckans tematrio, tänker jag först att det inte kommer att bli lätt det här. Brukar jag snyfta så mycket när jag läser?

 

Men efter lite funderingar inser jag att, jo, det händer visst lite då och då. Ibland för att boken helt enkelt är sorglig, ibland för att den skildrar något som är orättvist, ibland för att jag känt igen mig i det som skildras.

 

De tre som jag först kommer på är de här:

 

1. Jeanette Wintersons självbiografiska bok Why be Happy When You Could be Normal? har mycket som kan få tårarna att trilla: orättvisor, ensamhet, utanförskap, vilsenhet, kärlek och försoning. Läs vad jag tyckte om boken här.

 

2. En annan bok som alldeles nyligen fått mig att snyfta, är M.L. Stedmans Fyren mellan haven. Den handlar om barnlöshet, de traumatiska upplevelserna som ett krig efterlämnar, men också om stark men komplicerad kärlek.

 

3. Mitt tredje exempel är en riktig storsnyftare, nämligen John Greens The Fault in Our Stars. Den boken kan väl inte lämna någon oberörd, med sin kärlekshistoria mellan två unga människor som båda har dödlig cancer. Här kan du läsa vad jag tyckte om boken.

 

 

 

Med Åsa Larsson genom ösregnet

Jag och familjen har tillbringat helgen i  Falkenbergstrakten, och på vägen hem i bilen, medan regnet forsade ned omkring oss, passade jag på att lyssna på Åsa Larssons sommarprogram. Jag har - som vanligt - lyckats missa i princip alla Sommar i P1, så det är ju tur att man kan lyssna i efterhand.

Åsa Larsson pratade om sin egen bakgrund och familjen, och varvat med detta fanns en berättelse om Författarinnan som var på PR-turné i Paris (naturligtvis Larsson själv).  Riktigt underhållande var det och man fick en hel del att fundera på.

 

Har du inte redan lyssnat på Åsa Larssons sommarprogram, tycker jag absolut att du ska göra det (klicka här).

Och vinnaren är...

Vad roligt att så många ville vara med i utlottningen av M.L. Stedmans roman Fyren mellan haven!

 

Men eftersom en roman förutsätter en vinnare, så har jag efter lite pyssel och en fiffig slumpgenerator i datorn, fått fram den vinnande lotten.

 

Och boken går till...

 

Irene Helmersson

 

Ett stort grattis till dig!

 

(jag mejlar)

Tre ungdomsböcker på tre månader

I förra veckan bad jag er att tipsa mig om ungdomsböcker som ni läst och gillat, och jag måste börja med att tacka för alla förslag jag fått, både här på bloggen och på Facebook.

 

Efter att ha lånat hem ett helt gäng böcker från biblioteket, tror jag nu också att jag kommit fram till vilka titlar jag kommer att välja. De här tre fastnade jag mest för:

 

 

 

 

 

 

 

Anledningen till att jag knåpar ihop just en trio böcker, är att jag tänker vara med i Pocketlovers läsutmaning TRE på TRE. Läs mer om utmaningen här, och var med du också, vettja!

 

 

 

 

Sista chansen att vinna Fyren mellan haven!

Idag är det sista dagen för dig som vill vara med i utlottningen av M.L. Stedmans roman Fyren mellan haven. Klicka dig vidare här för instruktioner om hur du gör för att delta.

Lycka till!

Min bokliga resa, del 1: Det här kallar jag en riktig bokhandel

Under sommarens Englandsresa samlade jag på mig bilder och intryck från olika platser med litterära anknytningar, och dessa tänkte jag nu bjuda er på i en serie inlägg som jag har valt att kalla Min bokliga resa. Jag mjukstartar med att berätta om Topping & Company Booksellers.

Under de två veckorna i England blev det förstås ett och annat besök i olika bokhandlar, allt ifrån välsorterade kedjor som Waterstones till antikvariat som ibland var härligt charmiga och ibland så dammiga och fulla av mögellukt att det tyvärr knappt gick att vistas där.

 

Men min absoluta favoritbokhandel hittade jag i Bath, alldeles i början av vår resa:

 

 

Topping & Co finns alltså i Bath i Somerset, men också i Ely i Cambridgeshire och snart även med en filial  i skotska St. Andrews.

 

Så fort man kliver över tröskeln känner man den speciella atmosfären:

 

Väl intrampade golvbrädor, svag jazzig musik i bakgrunden och välsorterade bokhyllor från golv till tak.

 

 

Om man känner för att slå sig ner och fundera lite över sina inköp eller kanske bara prata lite om böcker eller nåt annat, kan man passa på att ta för sig av det te eller kaffe som finns framdukat här och var:

 

 

Det är förstås stor risk att man kommer ut med välfyllda shoppingpåsar från en sån här bokaffär. Urvalet kändes noga uttänkt - naturligtvis fanns det gott om skönlitteratur, både i pocket och inbundet, men också till exempel en tre bokhyllor stor samling av böcker om "Literary Travel". Lägg därtill kunnig och hjälpsam personal och du är verkligen  i "a haven for book lovers."

 

 

Tematrio - Karin

Lyran är tillbaka med en tematrio, och eftersom jag inte knåpat ihop en sedan i början av sommaren, blev jag riktigt sugen på att vara med. Hennes uppmaning lyder:

 

Berätta om tre bra böcker/texter som antingen är skrivna av eller om någon Karin!

 

Så ett stort och lite försenat grattis till Lyran på Karin-dagen (och till mig själv också faktiskt), och nu över till trion:

 

 

 

1. Karin Boye är nog den mest självskrivna Karin bland författarna, i alla fall om jag får bestämma. Jag tycker mycket om hennes dikter, men idag tänkte jag tipsa om hennes dystopi Kallocain från 1940. Det är ett otäckt samhälle hon skildrar, styrt av militär och polis, och där kemisten Leo Kall har framställt ett sanningsserum.

 

2. Anna-Karin Palm är min Karin nummer två. I hennes debutbok Faunen från 1991 står det helt plötsligt just en faun i Amelia Spencers arbetsrum. Tiden är 1800-tal, platsen London, och med en faun i närheten blir sig inget likt igen. Som så ofta med Palms böcker utspelar den sig på flera olika plan, så förutom Amelias historia, får vi också följa Anna som lever i London på 1980-talet.

 

3. Till sist, en bok av Karin Alvtegen. Jag gillar hennes förmåga att skildra psykologiskt intressanta personer och händelser, och Fjärilseffekten från 2013 är inget undantag. Titeln syftar på den lag som citeras i början av romanen: "En marginell påverkan i systemet kan på sikt få stora och oförutsägbara effekter någon annanstans." Boken inleds med en notis om en tågolycka, och sedan får läsaren följa med tillbaka i tiden och läsa om de personer och de slumpartade händelser som till sist leder fram till denna katastrof.

 

 

Om du också vill vara med i tematrion, eller bara vill läsa alla intressanta svar - ta en titt hos Lyrans noblesser!

Jag borde läsa Birgitta Stenberg

Nu börjar vardagen hemma hos oss igen. Sambon är på jobbet, sonen på fritids och jag börjar dagen med kaffe och senaste numret av Vi läser, innan det är dags att på allvar ta tag i studierna igen.

 

Jag kommer till reportaget om Birgitta Stenberg och tänker att det är konstigt att jag aldrig kommit mig för med att läsa en endaste av hennes böcker. Jag vet inte varför egentligen, och hon har ju skrivit massor dessutom.

 

 

Det är ett spännande reportage som blev skrivet först efter ett återbud - Birgitta Stenberg var för sjuk för att kunna genomföra intervjun, men fick sedan en period av ny energi då reportageteamet bjöds in igen. Hon är född 1932 och är sjuk i cancer, och detta att man tillsammans med författaren själv ser tillbaka på hennes liv och utgivning, ger texten en alldeles speciell stämning.

 

Man tänker att hon har lämnat sitt skrivande bakom sig nu. Men sen avslöjas det i reportaget att hon och hustrun Kerstin håller på att gå igenom det sista i ytterligare ett manuskript, så en bok till lär det ju bli i alla fall.

 

Jag blir förstås nyfiken på att läsa någon av Stenbergs böcker, men vet inte riktigt vad jag ska välja. Kanske Kärlek i Europa från 1981, som verkar vara en av hennes mest omtyckta?

 

Har du läst Birgitta Stenberg? Vilken bok skulle du rekommendera?