Muminfrossa och livsvisdom

Jag har nyligen läst både Tove Janssons Trollkarlens hatt och Det osynliga barnet. Visserligen är böckerna kanske mest tänkta för barn, men när man har lite för mycket att göra och allt snurrar på lite för fort, och när man dessutom är sådär lagom sjuk som man tydligen ska vara i februari - DÅ, är det oslagbart med en rejäl dos livsvisdom från Mumintrollet och alla de andra.

 

För även om böckerna handlar om en viss Mumindal med ganska speciella invånare, är det inte svårt att se att berättelserna också handlar om själva livet och allt man som levande varelse kan känna och uppleva.

 

Jag känner helt och fullt igen mig i Snusmumrikens glädje i att vara alldeles själv ibland:

 

"Han la sig på rygg i mossan och tittade in i vårhimlen som var klarblå upptill och havsgrön över trädtopparna. Någonstans under hatten började hans melodi röra på sig, med en del förväntan och två delar vårmelankoli och resten bara hejdlös förtjusning över att vara ensam."

 

Snusmumriken är också väldigt bra på något som jag tror att de flesta av oss hade behövt uppleva lite oftare, nämligen att bara vara i nuet, utan att bekymra oss så himla mycket om vad som varit eller hur det ska bli sen:

 

"Han var lycklig med skogen och vädret och sig själv. Morgondagen och gårdagen var lika långt borta, men just nu lyste solen klarrött mellan björkarna och luften var sval och mild."

 

Det känns lugnt och tryggt att läsa om hemuler, mymlor, vifslor, homsor, gafsor, Tooticki, den osynliga flickan Ninni, Filifjonkan som anar katastrofer i allt (en annan väldigt mänsklig tanke), hatifnattar och förstås Mumintrollen själva.

 

Jag får nog läsa Pappan och havet också (som jag fick med mig hem från bibblan tillsammans med de andra två). Dessutom gillar jag ju fyrar: