Spretig och poetisk tisdagsutmaning på en torsdag

Den här veckan har Kulturkollo ett spännande lyriktema, och även om jag nu är lite sent ute med att svara på deras tisdagsfråga, tänkte jag dela med mig av mina tips.

 

Utmaningen lyder:

 

"Din uppgift är att välja ut en poet eller textförfattare, en dikt och en sångtext som betyder mycket för dig. En slags trio, men av det spretigare slaget. Berätta varför just denna person och dessa texter är så betydelsefulla för dig."

 

Det är ju inte helt enkelt det här, även om det är väldigt kul att sitta och fundera lite kring dikter jag gillar... Och så ska man ju dessutom bara välja en i varje kategori!

 

Den poet jag vill berätta om är förstås inte obekant för någon  - jag väljer nämligen nobelpristagaren Tomas Tranströmer. Jag tycker helt enkelt att han är så otroligt skicklig - dikterna känns så nära, så  omedelbara och angelägna, och samtidigt har de ett djup och en helt sömlös komposition som gör mig närmast mållös. Ofta är det naturen som skildras och de där små ögonblicken som jag så väl kan känna igen mig i.

 

En av mina favoritdikter är den här, som förresten passar extra bra just  nu i februari:

 

Ansikte mot ansikte

 

I februari stod levandet still.

Fåglarna flög inte gärna och själen

skavde mot landskapet så som en båt

skaver mot bryggan den ligger förtöjd vid.

 

Träden stod vända med ryggen hitåt.

Snödjupet mättes av döda strån.

Fotspåren åldrades ute på skaren.

Under en presenning tynade språket.

 

En dag kom någonting fram till fönstret.

Arbetet stannade av, jag såg upp.

Färgerna brann. Allt vände sig om.

Marken och jag tog ett språng mot varann.

Så till nästa del i utmaningen, att välja ut en dikt som är betydelsefull för mig. Också här blir det ett välkänt namn - en klassiker är ju det av en anledning, tänker jag.

 

Många med mig har säkert läst Karin Boye och drömt sig bort eller rentav drömt om någon speciell. Den här dikten kommer från samlingen Härdarna från 1927:

 

 

Jag känner dina steg i salen,

Jag känner i var nerv dina hastiga steg,

som annars ingen märker.

Omkring mig sveper en vind av eld.

Jag känner dina steg, dina älskade steg,

och själen värker.

 

Du går långt borta i salen,

men luften böljar av dina steg

och sjunger som havet sjunger.

Jag lyssnar, fången i förtärande tvång.

I rytmen av din rytm, i takten av din

slår min puls i hunger.


Till sist, utmaningen att berätta om en speciell sångtext, och det måste jag faktiskt säga - på riktigt - är i princip omöjligt. Jag har alltid älskat musik och jag är en sån där person som inte bara älskar musiken utan också dyrkar en bra låttext (och ja, jag sjunger med högt och med inlevelse, särskilt när ingen annan är i närheten). Mycket av det jag gillar att lyssna på har därför också bra texter, så nu sitter jag här och letar igenom mina Spotify-listor och försöker komma fram till något.

Ett val måste jag ju ändå göra, så jag bestämmer mig för en The Smiths-låt. Vem bättre än Morrissey att förmedla de där melankoliska känslorna som i stunden överskuggar allt annat?


Last Night I Dreamt That Somebody Loved Me

Last night I dreamt
That somebody loved me
No hope, no harm
Just another false alarm

Last night I felt
Real arms around me
No hope, no harm
Just another false alarm

So, tell me how long
Before the last one?
And tell me how long
Before the right one?

The story is old - I know
But it goes on
The story is old - I know
But it goes on

Oh, goes on
And on
Oh, goes on
And on