Söndagens smakbit: Manifest för hopplösa

Idag tänkte jag vara med i Flukten fra virkelighetens smakbitsöndag. Man bjuder helt enkelt på ett smakprov ur en bok man för tillfället läser, och så kan man förstås få fina boktips genom att läsa alla andras smakprov. En alldeles lagom aktivitet en söndag när en elak förkylning börjar tränga sig på...

Boken jag vill bjuda er ett smakprov ifrån är Åsa Asptjärns uppföljare till Konsten att ha sjukt låga förväntningar. Den andra boken om tonårskillen Emanuel Kent Sjögren heter Manifest för hopplösa och kom ut i juli i år.

Emanuel går i nian och har ingen aning om vad han ska välja för program på gymnasiet. När han försöker ta upp ämnet med sin familj går det sådär, kan man väl säga:

Det ligger ett kuvert på mitt skrivbord. Det innehåller inloggningsuppgifter till den preliminära ansökan till gymnasiet som ska vara inskickad senast imorgon. Bredvid ligger en katalog med alla gymnasieprogram, sida upp och sida ner pepprade med ord som samarbetsförmåga, kreativitet och självständighet. Ord som får mig att gå in i ett transliknande tillstånd. Ett tillstånd som gör att jag måste stappla bort till sängen och lägga mig samtidigt som inget, absolut ingenting, händer i min hjärna. Jag bestämmer mig för att gå in till morsan och farsan för att få pepp. Trots att jag in i det längsta försökt hålla dem utanför.
   "När man börjar gymnasiet så träffar man kanske kul folk?" Jag sätter mig i stolen vid teven. Farsan sitter i soffan och läser tidningen och morsan ligger med fötterna i hans knä.
   "En på tvåhundra. Högt räknat", säger farsan fundersamt.
   "En på tvåhundra?!" Jag stirrar på honom.
   Enligt farsans uppskattning är detta oddsen för att man ska hitta en person som man är "kompatibel med ur humoraspekt". En kul människa på ren svenska.
   "Herregud Åke, nu får du ge dig!" utbrister morsan. "På mitt jobb finns det minst fyra personer som är jätteroliga."
   "Jätteroliga?" Farsan tittar skeptiskt på henne."Ja, det kanske beror på vilken humor man har då." Han återgår till tidningen.
   "Så din humor är så oerhört sofistikerad att du går runt och lider hela dagarna." Hon har läsglasögon och scrollar på mobilen samtidigt som hon pratar med honom.
   "Det var väl inte riktigt det jag sa?" Han höjer ena ögonbrynet och ser på henne över tidningen.
   Jag slår mig på knäna och reser mig upp.
   "Skitsamma och tack så mycket. Nu känns det bättre."

_________________________________________________________