Jäderlunds texter är ofta helt utan versaler och interpunktion. Detta gör att dikterna blir svävande - orden både hålls ihop och bryts mot varandra beroende på hur man läser. Istället förekommer ibland vissa ord med stora bokstäver eller större typsnitt. Jäderlund använder sig också av kursiveringar och s p ä r r n i n g a r (alltså större utrymme mellan bokstäverna i ett ord). Detta ger ett slags betoning och styr dikten i en viss riktning.
Ändå kommer jag inte ifrån att jag vid första anblick upplever dikterna som osammanhängande. Jag brottas med orden för att försöka få rätsida på dem, bara för att upptäcka att det inte går, och kanske inte ska gå.
Men när jag alltmer kommer in i Jäderlunds sätt att skriva (för det här är mitt första möte med hennes lyrik) börjar jag uppleva dikterna mer och mer som sinnliga, drömlika tillstånd. Jag låter orden skölja över mig och bryr mig mest om vilka känslor som orden väcker. Och då händer det nåt i min läsning. Jag tror Jäderlunds lyrik kräver att man återvänder till den, att man tillåter sig att möta samma text upprepade gånger. För här finns massor av finesser.
Jag fascineras av hur många olika sorters vitt det finns i Jäderlunds universum: till exempel kokosvitt, Ofeliavitt, serumvitt, bländvitt och rhesusvitt. Jag tycker också om hur hon med ett enkelt ord som "lakan" får mig att känna det svala tyget mot huden - det blir kroppsligt trots att ingen kropp nämns. Ibland väljer hon de pågående formerna av verb som "ruttnande" och man känner förfallet som en oundviklig process. Här finns mycket sinnlighet och ett flöde som drar med läsaren in i en alldeles egen värld.
Titel: djupa kärlek ingen
Författare: Ann Jäderlund
Utgivningsår: 2016
Förlag: Albert Bonniers
Antal sidor: 182
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar