My Name is Lucy Barton

My Name is Lucy Barton av Elizabeth Strout är en lågmäld berättelse om den komplicerade kärleken mellan en mor och en dotter.

Lucy är inlagd på sjukhus i New York efter en operation. Hennes återhämtning går långsamt och hon känner sig ensam utan sin man och sina två döttrar. En dag när hon vaknar sitter hennes mor (som hon inte träffat på flera år) vid sängkanten. De inleder en trevande konversation och när Lucy är för svag för att själv säga nåt vill hon gärna lyssna till moderns historier om folk från förr.

På det här viset dyker Lucy ner i sin egen barndom och funderar över hur det kom sig att hon lämnade de fattiga och svåra omständigheterna och istället sökte sig till New York, till ett äktenskap hon senare bröt upp från, och till ett liv där hon fick möjlighet att ägna sig åt skrivandet.

På sätt och vis närmar sig Lucy och hennes mamma varandra, även om ingenting tycks förändras i de omständigheter under vilka de lever sina mycket olika och åtskilda liv. Det här är en roman om minnen, om saknad och ensamhet, och om tankar på vad som varit, vad som kunde ha blivit och vilka möjligheter som fortfarande finns kvar.

Jag tycker mycket om Strouts sätt att skriva. Stilen är sparsmakad och de starka känslorna - både glädje, lidande och sorg - nästan vibrerar i tystnaden som uppkommer.


Titel: My Name is Lucy Barton
Författare: Elizabeth Strout
Utgivningsår: 2016
Förlag: Penguin
Antal sidor: 191