Eva-Marie Liffners roman Blåst! är som en enda litterär lek, där fantasins kraft till och med övervinner döden.
Till en början finns två parallella historier, en om Ned Shaw och hans vän Johnnie T under första världskriget och en om fyra barn och en hund som springer över en blåsig hed. För en anglofil som jag blir inte njutningen mindre av att Johnnie T visar sig vara J.R.R. Tolkien och barnen på heden är syskonen Brontë.
På ett snyggt och ganska spektakulärt sätt vävs historierna ihop - även om det först känns som om jag får kämpa lite för att få ihop det. Ofta märks systrarna Brontës romaner och Sagan om ringen i bokens ordval, i beskrivningar av landskapet som "svindlande höjder" och i vissa detaljer som diktfragment och en viss ring. Det dyker också upp referenser till bland annat C.S. Lewis och den torsdagsklubb som han, Tolkien och andra likasinnade hade under studietiden i Oxford, och till och med referenser till Enid Blyton är med på ett hörn.
Längre fram i boken tar ett tredje perspektiv vid, där berättaren är en dam med ett intresse för första världskriget. Tillsammans med en väninna som är litterärt intresserad (särskilt av systrarna Brontë) börjar hon nysta i trådarna till hur allting hänger ihop, och då blir det Oxfordmiljöer - Bodleian Library får en framträdande plats i handlingen och det bryggs ständigt stora mängder te.
Det är svårt att inte gilla det här, även om romanen trots sin lekfullhet emellanåt är ganska krävande. Men jag tror man gör bäst i att inte fundera för mycket, utan istället bara göra som det står i det citat av W.H. Auden som Liffner återger i romanen: "The way to read a fairy tale is to throw yourself in."
Titel: Blåst!
Författare: Eva-Marie Liffner
Utgivningsår: 2016
Förlag: Natur & Kultur
Antal sidor: 397
Vilket sammanträffande, jag nämner just den här boken i mitt inlägg om Wuthering Heights på kollo i måndags. Jag har inte läst ännu, tack för din text.
SvaraRaderaVad kul! Jag gillar verkligen Blåst! Och Wuthering Heights är en av mina absoluta favoritromaner.
RaderaIngen tycks ha reagerat på Oxfordgestalten Toby, som är en redan återanvänd romanfigur, första gången uppträdande i Lawrence Durrells "Monsieur" och därefter i Håkan Anderssons "Breven".
SvaraRadera