Hemmet av Mats Strandberg

I Hemmet av Mats Strandberg återvänder Joel till sin uppväxtort för att ta hand om sin mamma, som ska flytta in på demensboendet Tallgläntan.

På Tallgläntan arbetar Nina, Joels bästa vän från barndomen. Dock har de inte setts sedan tonåren när Joel stack till stan och Nina valde att stanna kvar i småstaden. Båda är nervösa inför att mötas igen, och båda är arga på den andre för att det blev som det blev. Nina tycker om att arbeta med de gamla, medan Joel gör sitt bästa för att förstå den annorlunda situation han och hans mamma har hamnat i.

Mamma Monikas demens blir allt mer utvecklad efter att hon flyttat in på hemmet. Hon får raseriutbrott och säger märkliga saker till folk om detaljer hon inte rimligen kan veta något om. Det handlar ofta om djupa hemligheter som personerna aldrig berättat för någon annan. Att man som dement inte riktigt är sig själv längre är förstås en del av diagnosen, men i Monikas fall börjar man ana att "inte vara sig själv" betyder något mycket, mycket värre.

Jag gillar hur smart Strandberg väver ihop omständigheterna kring demens med ett skräckscenario som han själv liknar vid Exorcisten. Jag tycker också om hur han skildrar sina karaktärer med värme och förståelse - åldringarna på boendet blir tydliga personligheter, och både Joels och Ninas liv och omständigheter är skildrade på djupet. Möjligen skulle jag kunna invända att jag aldrig blir särskilt rädd när jag läser, men visst är det obehagligt. Slutet är jag också mycket förtjust i.


Titel: Hemmet
Författare: Mats Strandberg
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: 2017
Antal sidor: 339