Kristina Lugns lyrik

Copyright/fotograf: Cato Lein

Visst har jag läst ganska många av Kristina Lugns dikter, men faktiskt aldrig en hel diktsamling. Men under sommaren har jag roat mig med att läsa tre av dem, från olika tider i hennes författarskap. Till min man, om han kunde läsa från 1976 är en av de tidigare, Bekantskap önskas med äldre bildad herre gavs ut 1983, och så hennes sista diktsamling Hej då, ha det så bra! från 2003 (alla utgivna på Albert Bonniers).

Jag läser om kvinnans roller och de kvävande förväntningarna och kraven. Samtidigt verkar det finnas en önskan att mest vara som alla andra, och inte så misslyckad och ensam. Döden är ofta närvarande, självmordet i de tidigare samlingarna, krämporna och den naturliga döden som närmar sig i den sista. Dikterna väcker tunga känslor, men samtidigt finns en härligt bisarr humor och en lek med ord och uttryck. 

En av de dikter som fastnar hos mig kommer från den sista diktsamlingen. Det är svårt att inte tänka på hennes bortgång tidigare i år när jag läser:

Jag vill inte träffa jourhavande medmänniska

jag vill inte tala med akutteamet och krisgruppen.

Jag vill att Mörkrets Furste ska komma

och underteckna mitt sista frånvarointyg.

Jag vill inte samarbeta med döden.

Jag vill att hon ska veta vem jag är

och utmana mig på duell om mina identitetshandlingar.

Dessutom vill jag ha mycket

mycket morfin

och långa nekrologer.

Trubadurerna ska samlas 

på mitt fönsterbleck.

Och kungen och drottningen

ska sätta på sig sina kronor

och be mig om ursäkt.

Och det enda jag vill ha

i avskedspresent

är att få rusa i din famn.

Ja, jag vill som en diktrad

rusa i din famn!