Dottern börjar på gymnasiet, hon får nya vänner och träffar killar. Det är på sätt och vis vardagligheter som skildras och boken ger en insiktsfull bild av hur det är att vara ung.
Men hela tiden hotar mammans sjukdom i bakgrunden. Det börjar med att mamman säger att det känns som om hon har svalt en sten och sedan märker dottern att hon inte orkar äta som hon brukar. Sjukdomen tar över och längre fram i boken blir mamman inlagd på sjukhus.
Boken är väldigt mycket en redogörelse för vad dottern gör, inte så mycket hur hon känner. Hon håller sig upptagen för att (som jag upplever det) kunna hantera allt som händer. Hon går långa sträckor till sjukhuset, hon försöker klara sig utan att handla för pengarna mamman ger henne. När hon är på fest smyger hon iväg ensam. Jag känner genom hennes handlingar hur hon upplever allt det svåra - det är riktigt fint gestaltat.
Vi vet inte hur det går med mamman, men en läkare säger att hon har ett halvår, max ett år kvar, så vi anar ju ändå. Det faktum att boken är cirkulär - slutet knyter an till början - speglar en stark vilja att behålla den där sista tiden tillsammans. Ett evigt nu där ingenting kommer att bli annorlunda.
Jag tycker mycket om Helle Helles roman.
Jag tyckte också om den här boken.
SvaraRaderaRiktigt bra!
Radera