Så börjar boken #5

Jag funderar ofta över hur böcker inleds. Det kan förstås vara på helt olika sätt - mitt i en dramatisk händelse eller med detaljer som sätter tonen för en persons karaktär eller en viss stämning eller miljö. Om inledningen är riktigt bra är mitt intresse för att läsa vidare väckt redan efter bokens första stycke.

Bea Uusmas bok Expeditionen: Min kärlekshistoria inleds med en sida där vi tilltalas direkt av författaren. Den första meningen är "Jag hatar att frysa" och med tanke på bokens ämne gillar jag verkligen kontrasten. Den här boken handlar nämligen om en kvinnas resa i spåren av Ingenjör Andrées polarexpedition mot Nordpolen. 

Jag känner Uusmas besatthet när tankarna på Vitön tränger igenom hennes vardagsbestyr. Hon bara måste dit, och det är just kontrasten mellan det vanliga trygga livet och den ogästvänliga karga platsen som väcker min fascination, både för Vitön och Andrée och för författarens driv att nå dit.

Jag tycker mycket om den här bokens inledning och den lockar mig verkligen att läsa vidare:

"Jag hatar att frysa. Jag får panik av bara tanken på att vara ute utan vantar när det blåser. När det är minusgrader håller jag mig helst inomhus. Förut var jag illustratör. Sen utbildade jag mig till läkare. Jag köper extra varma sockor till mina barn, så att inte de heller ska frysa. Jag ligger i timmar i badet. Jag plockar in i diskmaskinen. Jag orkar inte plocka in i diskmaskinen. Jag har busskort och portkod och bunden bolåneränta. Jag har almanacka och springlåtlista och varje dag, i femton år, har jag längtat till en öde ö, en vit skärva i det arktiska ishavet. Ön är helt obebodd och täckt av en glaciär, vars sidor stupar lodrätt rakt ner i vattnet, som klippväggar. Den brukar kallas otillgänglighetens ö, för att den alltid är inbäddad i drivis. Tre gånger har jag försökt resa dit, men varje gång när vi nästan varit framme har vi tvingats vända, eftersom vårt fartyg annars skulle riskera att fastna och bli uppskuret av de enorma, mintgröna isflaken. Inget kan växa på denna ö, men längst ut på södra spetsen finns en smal stenstrand med barmark, en liten landtunga som sticker ut i havet. På den här stranden finns ingenting, bara krossten och grus, några enstaka stockar av drivved, och det är till just den här stranden jag vill, nej, inte vill, måste.

Jag har längtat till den här stranden i femton år. Jag måste dit, trots att jag inte vet vad jag ska göra där, när jag väl kommer fram. När jag kommer fram till Vitön."