Sidor
▼
måndag 30 november 2015
Kaffepaus à la Lennart
I veckan som gick lämnade ordkonstnären Lennart Hellsing oss. Jag tar en kaffepaus med hans Sjörövarbok och njuter av formuleringar som dessa:
"Kapten Stropp han for opp
Kapten Glam han for fram!
Kapten Glad for åstad
Kapten Bing for omkring!
Kapten Anders for åt fanders
Kapten Feg for iväg!
Kapten Skilla han for illa
Kapten Sääl han for väl!
Dansa in dansa ut
om du dansat föut!
Kapten Full for ikull
och låg kvar tussilull!"
söndag 29 november 2015
Söndagens smakbit: Alvernas liv
På bloggen Flukten fra virkeligheten kan man varje söndag läsa smakbitar från böcker som olika bokbloggare för tillfället läser. Idag tänkte jag vara med och bjuda på några rader ur Muriel Barberys Alvernas liv.
Boken handlar om två flickor som båda är hittebarn och båda har närmast övernaturliga förmågor. Maria har ett starkt band till träden och kan tala med djuren. Clara spelar piano på ett sätt som framkallar syner och berättelser i lyssnarnas huvuden. Personerna i flickornas närhet gör allt för att de ska utveckla sina förmågor och få kontakt med varandra - mörka och farliga krafter hotar nämligen, och flickorna måste tillsammans kämpa mot ondskan.
Smakbiten kommer från ett tillfälle när Clara spelar piano. Musiken uppfyller henne och då ser hon för sin inre syn den andra flickan, Maria:
"Något lindades in i musiken och uppenbarades för hennes inre syn. Det var mer än en fläkt men långtifrån ett minne, och där svävade en ton av natur och intuition som handlade om upptäcktsfärder i mörkret och som hennes fingrar nu ville beskriva. Därför spelade hon stycket likadant som första dagen, i samma tempo och lika högtidligt, men hennes händer fylldes av en ny magi som öppnade vakendrömmarnas domäner. En fotogenlampa lyste över bordet där familjen satt och åt. Genom vilka kristaller passerade denna syn som Clara visste inte var inbillning utan en högst konkret iakttagelse av Marias värld långt däruppe i norr?"
_________________________________________________________
Boken handlar om två flickor som båda är hittebarn och båda har närmast övernaturliga förmågor. Maria har ett starkt band till träden och kan tala med djuren. Clara spelar piano på ett sätt som framkallar syner och berättelser i lyssnarnas huvuden. Personerna i flickornas närhet gör allt för att de ska utveckla sina förmågor och få kontakt med varandra - mörka och farliga krafter hotar nämligen, och flickorna måste tillsammans kämpa mot ondskan.
Smakbiten kommer från ett tillfälle när Clara spelar piano. Musiken uppfyller henne och då ser hon för sin inre syn den andra flickan, Maria:
"Något lindades in i musiken och uppenbarades för hennes inre syn. Det var mer än en fläkt men långtifrån ett minne, och där svävade en ton av natur och intuition som handlade om upptäcktsfärder i mörkret och som hennes fingrar nu ville beskriva. Därför spelade hon stycket likadant som första dagen, i samma tempo och lika högtidligt, men hennes händer fylldes av en ny magi som öppnade vakendrömmarnas domäner. En fotogenlampa lyste över bordet där familjen satt och åt. Genom vilka kristaller passerade denna syn som Clara visste inte var inbillning utan en högst konkret iakttagelse av Marias värld långt däruppe i norr?"
_________________________________________________________
lördag 28 november 2015
Kvinnoalfabetet bokstaven O
Nu är det dags för kvinnor på O i Enligt O:s utmaning.
Vilken litterär kvinna med för- eller efternamn på O är betydelsefull för dig?
Sofi Oksanen tycker jag mycket om. Hennes Utrensning är precis hur bra som helst.
Det finns ju annan kultur än böcker. Vilken kvinna med för- eller efternamn på O vill du lyfta fram som är kulturell, men inte just författare?
Jag gillar modedesignern Orla Kiely. Ni känner säkert igen hennes fina mönster, här på en Londonbuss:
Vilket kulturellt verk på O som gjorts av en kvinna och/eller handlar om en kvinna tycker du mycket om? Det kan vara en bok, en film, en sång, en dikt, en tavla, en pjäs en musikal eller något annat. Kravet är att det är en kvinna som står i centrum.
Här vill jag lyfta fram romanen Orlando av Virginia Woolf. Boken är skriven av en av de största kvinnliga författarna och Orlando själv är en spännande androgyn person, som genom boken växlar mellan att uppträda som man och kvinna.
Vilken kulturell kvinna med för- eller efternamn på O har du ännu inte utforskat?
Jag är väldigt sugen på att läsa något av polska Olga Tokarczuk (som en arbetskompis höjer till skyarna). Tror jag ska börja med Styr din plog över de dödas ben.
_____________________________________________________________
Vilken litterär kvinna med för- eller efternamn på O är betydelsefull för dig?
Sofi Oksanen tycker jag mycket om. Hennes Utrensning är precis hur bra som helst.
Det finns ju annan kultur än böcker. Vilken kvinna med för- eller efternamn på O vill du lyfta fram som är kulturell, men inte just författare?
Jag gillar modedesignern Orla Kiely. Ni känner säkert igen hennes fina mönster, här på en Londonbuss:
Vilket kulturellt verk på O som gjorts av en kvinna och/eller handlar om en kvinna tycker du mycket om? Det kan vara en bok, en film, en sång, en dikt, en tavla, en pjäs en musikal eller något annat. Kravet är att det är en kvinna som står i centrum.
Här vill jag lyfta fram romanen Orlando av Virginia Woolf. Boken är skriven av en av de största kvinnliga författarna och Orlando själv är en spännande androgyn person, som genom boken växlar mellan att uppträda som man och kvinna.
Vilken kulturell kvinna med för- eller efternamn på O har du ännu inte utforskat?
Jag är väldigt sugen på att läsa något av polska Olga Tokarczuk (som en arbetskompis höjer till skyarna). Tror jag ska börja med Styr din plog över de dödas ben.
_____________________________________________________________
torsdag 26 november 2015
Favorit i repris: Alice i Underlandet
Idag är det 150 år sedan Lewis Carroll gav ut sin bok Alice i Underlandet. Därför kör jag en repris på ett gammalt inlägg där jag skriver om boken och dess bakgrund.
Ni känner kanske till bakgrunden för berättelsen? Lewis Carroll (eller Charles Lutwidge Dodgson som var hans riktiga namn) bodde under större delen av sitt liv i Oxford, där han först var student och sedan föreläsare i matematik vid Christ Church College:
Dodgson var en ganska blyg person och led av en grav stamning, men när han tillbringade tid med barn var all hans blyghet som bortblåst. Han tyckte speciellt om att umgås med små flickor (och nej, det verkar faktiskt inte ha funnits några som helst fula baktankar med i spelet) - han gjorde magiska trick, gillade att hitta på matematiska gåtor och ordlekar, och framförallt brukade han dikta ihop historier för att roa barnen.
Bokens Alice bygger på en verklig förlaga, nämligen Alice Liddell, dottern till Christ Churchs Dean. Hon var Dodgsons speciella vän och gjorde ett oförglömligt intryck på honom. Från sina rum på Christ Church hade Dodgson utsikt över familjen Liddells muromgärdade trädgård och kunde se Alice och hennes två systrar stoja och spela krocket därnere.
Sommaren 2011 gick jag en kurs om Jane Austen just på Christ Church College (läs mer om detta här) och som deltagare fick man följa med på en specialrundvandring till platser där man som vanlig besökare på Christ Church inte har tillträde, till exempel just The Dean's Garden. Det var lätt att föreställa sig hur Alice sprang runt och lekte därinne och guiden visade oss också den lilla gröna dörr i muren som Dodgson använde som inspiration alldeles i början av romanen när Alice har ramlat ner i kaninhålet och befinner sig i ett rum med massor av små dörrar.
Alice's Adventures in Wonderland kom till en dag när Dodgson och hans vän, Mr. Duckworth, gjorde en båtutflykt med de tre Liddell-flickorna: Lorina (Ina), Alice och Edith. Flickorna bad om en saga - en lång saga som räckte både för båtturen och för picknicken när de kom fram till Godstow - och då diktade Dodgson ihop berättelsen om Alice som faller ner i ett kaninhål och hamnar i underjorden. Han hade inte för vana att skriva ner sina berättelser, vilka var rena improvisationer och olika från gång till gång. Men den här gången gjorde nog sagan större intryck på barnen än vanligt, och vid båtturens slut bad Alice honom att skriva ner den till henne. Efter en del tjat gjorde han verkligen som Alice bett honom, och hon fick boken som present. Några år senare trycktes den också som en riktig bok så att alla skulle kunna läsa den.
Också nuförtiden är båtutflykter populära i Oxford |
Ända sedan dess har Alice i Underlandet fascinerat både barn och vuxna. Den har översatts och tryckts i mängder av nya upplagor, och många är de forskare som försökt tolka vad alla bokens märkligheter står för. Det finns allegoriska tolkningar, psykoanalytiska tolkningar, symboliska tolkningar... Men med tanke på bokens uppkomst tycker jag man kan läsa den enbart som en nonsensberättelse som är avsedd att roa läsarna. Att sedan alla böcker säger något om de som skrivit dem, och att Lewis Carroll var en intressant man att försöka bilda sig en uppfattning om, kan jag förstås förstå. Tydligen var det också så att mycket av det som dyker upp i boken hade sina verkliga inspirationskällor i platser och personer som troligen var mycket välkända för Alice och hennes systrar.
Boken inleds, som ni förstås redan vet, med att Alice får syn på en vit kanin som hon följer efter. När den hoppar ner i ett kaninhål, gör hon också det, och hon faller i vad som tycks en evighet. När hon väl når botten blir inget sig likt längre, för i Underjorden råder helt andra spelregler än uppe i den vanliga världen. Hon dricker magiska drycker som gör henne omväxlande lång och pytteliten, och hon träffar alla de märkliga figurer som befolkar Underjorden. Här blir det riktigt underhållande, tycker jag. Med glädje läser jag om Hattmakaren, den blå larven, ödlan Bill, dodon och alla de andra.
Jag blev alltså väldigt förtjust Alice i Underlandet. Säkert hjälpte det att jag själv besökt Oxford och lätt kunde föreställa mig hur verklighetens Alice spelade krocket i sin trädgård, hur hon åkte båt på Cherwell-floden och vandrade över ängarna intill Christ Church College.
Om du skulle ha vägarna förbi Oxford rekommenderar jag, förutom ett obligatoriskt besök på Christ Church (också viktigt i till exempel Harry Potter), att du dessutom tittar in i Alice´s Shop på gatan mittemot. På Alice tid kunde hon köpa godis här, men idag är det en liten butik helt tillägnad Lewis Carrolls litterära värld:
_________________________________________________________________
tisdag 24 november 2015
En fest för livet
Jag hör på tevenyheterna att boken En fest för livet av Ernest Hemingway sprider hopp bland parisarna efter terrorattentaten. En ung tjej intervjuas i inslaget och säger att hon tycker om att läsa om hur bokens parisare sitter på caféer, lyssnar på konserter och bara lever sina vanliga liv. Tydligen är boken slutsåld i Paris.
A Moveable Feast gavs ut postumt 1964 och handlar om Hemingways tid i Paris på tjugotalet, och om hans möten med F. Scott Fitzgerald, Gertrude Stein och Ezra Pound.
Någon som har läst?
A Moveable Feast gavs ut postumt 1964 och handlar om Hemingways tid i Paris på tjugotalet, och om hans möten med F. Scott Fitzgerald, Gertrude Stein och Ezra Pound.
Någon som har läst?
Augustgalan enligt Ugglan & Boken
Igår kväll gick 2015 års Augustgala av stapeln och jag hade den stora turen att få vara på plats i konserthuset. Redan utanför möttes vi av en vackert upplyst fasad, och därinne var redan champagneminglet i full gång. Det var trångt, varmt och ett högt och förväntansfullt sorl fyllde lokalen. Yukiko Duke vimlade förbi, liksom P.O. Enquist, Kristina Sandberg och Jessika Gedin.
Efter en stunds mingel var det så dags för själva galan. Kvällens mycket proffsiga konferencier var Melinda Kinnaman. Hon berättade personligt om sitt läsande och blandade allvar med humoristiska inslag. Musikframträdandena stod Titiyo för, och också det var riktigt bra:
Först ut av priserna var Lilla Augustpriset. Det vanns av en mycket glad Rasmus Bjerkander, som riktigt skuttade fram på scenen:
De nominerade böckerna presenterades sedan av varsin läsare - en brokig skara bestående av allt från politiker, forskare, artister till en trollkarl:
Ni vet säkert redan vilka som vann, men här kommer det en gång till i så fall. Årets bästa svenska fackbok är Min europeiska familj: de senaste 54 000 åren av Karin Bojs:
Årets bästa svenska barn- och ungdomsbok är När hundarna kommer av Jessica Schiefauer:
Och årets bästa svenska skönlitterära bok är Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri:
Särskilt spännande tyckte jag förstås det var att få reda på vem som vann det skönlitterära priset, och pulsen slog allt lite extra när det började bli dags för avslöjandet. Innan Melinda Kinnaman konstaterade att priset gick till Khemiri satt jag faktiskt och tänkte: "det blir säkert Khemiri, det blir säkert Khemiri."
Fast jag hade ju hoppats på en helt annan bok, min favorit Mary av Aris Fioretos. För er som har följt mina recensioner av de nominerade böckerna, så vet ni att jag också tyckte mycket om Allt jag inte minns, men jag sticker ut hakan här och säger att jag hade tyckt det hade varit modigt och roligt om vinnaren hade varit lite mer otippad. Varför inte Mary, eller kanske Stina Stoors novellsamling?
Jag gillade Khemiris känslosamma tacktal och Karin Bojs korta "Tack, tack, tack!" Jessica Schiefauer passade i sitt tacktal på att slå ett slag för att barn- och ungdomskategorin borde delas upp i två skilda kategorier. Hon har ju helt rätt förstås.
Efter själva galan var det dags för mingel igen. Balanserandes supétallrik, vinglas och macarons pratade vi böcker och spanade på författar- och förläggarfolket. Jag noterade att John Ajvide Lindqvist och Carl-Einar Häckner hade det riktigt trevligt - diskuterade de trollkarlshemligheter månntro? Agneta Pleijel och Aris Fioretos såg inte alltför besvikna ut för att de inte vann. Vi fyllde på våra vinglas och fortsatte prata böcker tills vimlet av människor började mattas av.
Så tog den ändå till sist slut, denna Augustkväll. På vägen ut ur konserthuset fick vi en liten volym med novellerna i Lilla Augustpriset i vår hand, och så var vi ute i den kalla Stockholmskvällen igen. Det känns stort och roligt att ha varit med på en gala som firar något så viktigt som böcker och läsande.
___________________________________________________________
Efter en stunds mingel var det så dags för själva galan. Kvällens mycket proffsiga konferencier var Melinda Kinnaman. Hon berättade personligt om sitt läsande och blandade allvar med humoristiska inslag. Musikframträdandena stod Titiyo för, och också det var riktigt bra:
Först ut av priserna var Lilla Augustpriset. Det vanns av en mycket glad Rasmus Bjerkander, som riktigt skuttade fram på scenen:
Foto: Evan Pantiel |
Ni vet säkert redan vilka som vann, men här kommer det en gång till i så fall. Årets bästa svenska fackbok är Min europeiska familj: de senaste 54 000 åren av Karin Bojs:
Foto: Evan Pantiel |
Årets bästa svenska barn- och ungdomsbok är När hundarna kommer av Jessica Schiefauer:
Foto: Evan Pantiel |
Foto: Evan Pantiel |
Särskilt spännande tyckte jag förstås det var att få reda på vem som vann det skönlitterära priset, och pulsen slog allt lite extra när det började bli dags för avslöjandet. Innan Melinda Kinnaman konstaterade att priset gick till Khemiri satt jag faktiskt och tänkte: "det blir säkert Khemiri, det blir säkert Khemiri."
Fast jag hade ju hoppats på en helt annan bok, min favorit Mary av Aris Fioretos. För er som har följt mina recensioner av de nominerade böckerna, så vet ni att jag också tyckte mycket om Allt jag inte minns, men jag sticker ut hakan här och säger att jag hade tyckt det hade varit modigt och roligt om vinnaren hade varit lite mer otippad. Varför inte Mary, eller kanske Stina Stoors novellsamling?
Jag gillade Khemiris känslosamma tacktal och Karin Bojs korta "Tack, tack, tack!" Jessica Schiefauer passade i sitt tacktal på att slå ett slag för att barn- och ungdomskategorin borde delas upp i två skilda kategorier. Hon har ju helt rätt förstås.
Efter själva galan var det dags för mingel igen. Balanserandes supétallrik, vinglas och macarons pratade vi böcker och spanade på författar- och förläggarfolket. Jag noterade att John Ajvide Lindqvist och Carl-Einar Häckner hade det riktigt trevligt - diskuterade de trollkarlshemligheter månntro? Agneta Pleijel och Aris Fioretos såg inte alltför besvikna ut för att de inte vann. Vi fyllde på våra vinglas och fortsatte prata böcker tills vimlet av människor började mattas av.
Så tog den ändå till sist slut, denna Augustkväll. På vägen ut ur konserthuset fick vi en liten volym med novellerna i Lilla Augustpriset i vår hand, och så var vi ute i den kalla Stockholmskvällen igen. Det känns stort och roligt att ha varit med på en gala som firar något så viktigt som böcker och läsande.
___________________________________________________________
söndag 22 november 2015
Snart dags för Augustgalan
Nu är det söndag kväll och imorgon bitti är det jag som sätter mig på Stockholmståget för att ta mig till Konserthuset och Augustprisgalan. Jag behöver väl knappast säga att det ska bli riktigt kul och spännande att vara där, och förstås att se vilka som kommer att koras som vinnare.
Jag har läst ut fem av de sex skönlitterära verk som är nominerade, och håller på med den sjätte. Så för en gångs skull känner jag att jag faktiskt har hyfsat bra koll på de böcker som kan bli vinnare av Augustpriset 2015.
Det känns som om startfältet är riktigt starkt - jag kan ärligt säga att jag har tyckt mycket om alla böckerna jag har läst. Jonas Hassen Khemiris Allt jag inte minns är vacker, knivskarp i sina detaljer och samtidigt lockande tvetydig. Stina Stoors Bli som folk är som att bli inbjuden till en annan värld, med ett språk som är både kargt och poetiskt. John Ajvide Lindqvists Rörelsen: den andra platsen handlar om jakten på mening och gemenskap förpackad i en otäck men briljant fiktiv verklighet. Aris Fioretos Mary är en vacker och litterär roman som handlar om utsatthet, tortyr och ensamhet. Agneta Pleijels Spådomen: en flickas memoarer är en rörande och angelägen bok om en flickas uppväxt. Carola Hanssons Masja slutligen, är den roman jag håller på att läsa just nu, och även om jag inte kan uttala mig om hela verket, är det uppenbart att boken är både imponerande för ämnet som Hansson är mycket väl insatt i, och för språket som liksom flyter fram på sidorna.
Vem skulle jag lägga min röst på då? Ja, lätt är det inte, men jag tänker att jag måste välja med hjärtat och bortse från alla tankar på författarnas tillgänglighet, popularitet och hur andra skulle ha resonerat. Då finns det en av böckerna som kommer mig lite närmare och som ger den där kvardröjande känslan av att jag har läst något stort. Och det är Aris Fioretos Mary. Om detta verkligen är vinnaren återstår att se.
Jag är beredd i alla fall. Jag har koll på biljetterna, klänningen och glitterväskan är nedpackade, och reselektyren är utvald. Kanske blir det inte så mycket direktrapporterat från galan, men jag lovar att berätta allt när jag kommer hem igen.
_________________________________________________________
Jag har läst ut fem av de sex skönlitterära verk som är nominerade, och håller på med den sjätte. Så för en gångs skull känner jag att jag faktiskt har hyfsat bra koll på de böcker som kan bli vinnare av Augustpriset 2015.
Det känns som om startfältet är riktigt starkt - jag kan ärligt säga att jag har tyckt mycket om alla böckerna jag har läst. Jonas Hassen Khemiris Allt jag inte minns är vacker, knivskarp i sina detaljer och samtidigt lockande tvetydig. Stina Stoors Bli som folk är som att bli inbjuden till en annan värld, med ett språk som är både kargt och poetiskt. John Ajvide Lindqvists Rörelsen: den andra platsen handlar om jakten på mening och gemenskap förpackad i en otäck men briljant fiktiv verklighet. Aris Fioretos Mary är en vacker och litterär roman som handlar om utsatthet, tortyr och ensamhet. Agneta Pleijels Spådomen: en flickas memoarer är en rörande och angelägen bok om en flickas uppväxt. Carola Hanssons Masja slutligen, är den roman jag håller på att läsa just nu, och även om jag inte kan uttala mig om hela verket, är det uppenbart att boken är både imponerande för ämnet som Hansson är mycket väl insatt i, och för språket som liksom flyter fram på sidorna.
Vem skulle jag lägga min röst på då? Ja, lätt är det inte, men jag tänker att jag måste välja med hjärtat och bortse från alla tankar på författarnas tillgänglighet, popularitet och hur andra skulle ha resonerat. Då finns det en av böckerna som kommer mig lite närmare och som ger den där kvardröjande känslan av att jag har läst något stort. Och det är Aris Fioretos Mary. Om detta verkligen är vinnaren återstår att se.
Jag är beredd i alla fall. Jag har koll på biljetterna, klänningen och glitterväskan är nedpackade, och reselektyren är utvald. Kanske blir det inte så mycket direktrapporterat från galan, men jag lovar att berätta allt när jag kommer hem igen.
_________________________________________________________
123 Schtunk
Det brukar vara kul att känna till det verk som föreställningen baseras på (jag tror att jag läste Rid i natt under gymnasietiden...), men föreställningarna är oftast hejdlöst roliga oavsett vad utgångspunkten är.
På med clownnäsorna!
Söndagens smakbit: Masja
Imorgon är det dagen före den stora Augustgalan, och jag har läst och gillat hittills fem av de sex nominerade böckerna i den skönlitterära klassen. Nu håller jag på med den sista av dem, Carola Hanssons Masja, som också den är en riktigt bra roman. Och även om jag inte kommer att hinna läsa ut boken före galan, så kan jag ju i alla fall bjuda på en smakbit ifrån den.
Masja är den ryske författaren Lev Tolstojs dotter. Av alla barnen var hon den som stod honom närmast, och boken handlar mycket om detta far-och-dotter-förhållande.
Ibland renskriver Masja sin fars texter, och i sättet hon resonerar kring faderns ord märker man också hennes känslor för honom:
"Men nu sitter hon ändå, alldeles som tidigare i somras, vid skrivbordet i sitt rum med några vita pappersark framför sig. Fönstret står öppet ut mot trädgården, lindblommornas söta doft fyller rummet - och till skillnad från då strömmar orden denna gång ur hennes penna: gnistrande, starka och fyllda av liv.
Faderns ord!
Som på det förunderligaste vis inte längre tillhör bara honom!
Nej, som - där de nu, befriade ur virrvarret av överstrykningar, tillägg, streck, pilar och svarta plumpar, formerar sig i jämna, prydliga rader på det ena arket efter det andra - också är hennes! Ty även om där dykt upp nya ord eller tankar hon inte riktigt förstått känner hon med varje uns av sitt väsen att hon, genom själva skrivakten, på ett sällsamt vis blivit indragen i ordens mysterium: medskapare av en text som, föresvävar det henne, äntligen ska komma att väcka människor till insikt om hur man bäst bör leva sitt liv."
Om du vill läsa fler smakbitar från vad olika bokbloggare för tillfället läser, ska du göra ett besök på Flukten fra virkeligheten.
____________________________________________________________
Masja är den ryske författaren Lev Tolstojs dotter. Av alla barnen var hon den som stod honom närmast, och boken handlar mycket om detta far-och-dotter-förhållande.
Ibland renskriver Masja sin fars texter, och i sättet hon resonerar kring faderns ord märker man också hennes känslor för honom:
"Men nu sitter hon ändå, alldeles som tidigare i somras, vid skrivbordet i sitt rum med några vita pappersark framför sig. Fönstret står öppet ut mot trädgården, lindblommornas söta doft fyller rummet - och till skillnad från då strömmar orden denna gång ur hennes penna: gnistrande, starka och fyllda av liv.
Faderns ord!
Som på det förunderligaste vis inte längre tillhör bara honom!
Nej, som - där de nu, befriade ur virrvarret av överstrykningar, tillägg, streck, pilar och svarta plumpar, formerar sig i jämna, prydliga rader på det ena arket efter det andra - också är hennes! Ty även om där dykt upp nya ord eller tankar hon inte riktigt förstått känner hon med varje uns av sitt väsen att hon, genom själva skrivakten, på ett sällsamt vis blivit indragen i ordens mysterium: medskapare av en text som, föresvävar det henne, äntligen ska komma att väcka människor till insikt om hur man bäst bör leva sitt liv."
Om du vill läsa fler smakbitar från vad olika bokbloggare för tillfället läser, ska du göra ett besök på Flukten fra virkeligheten.
____________________________________________________________
torsdag 19 november 2015
Kvinnoalfabetet bokstaven N
Vilken kulturell kvinna på N har följt dig länge?
Johanna Nilsson har jag gillat länge. Många av hennes böcker är riktigt läsvärda, till exempel Hon går genom tavlan ut ur bilden eller De i utkanten älskande.
Vilken kvinna med för- eller efternamn på N är en stor favorit, men får på tok för lite uppmärksamhet?
Nicole Krauss bok The History of Love är en bok som jag tyckte mycket om när den kom. När hon sedan släppte Great House köpte jag den direkt, men sedan blev den liggande. Så hon är i alla fall en författare som har potential att bli en stor favorit, samtidigt som jag själv tycks ge henne på tok för lite uppmärksamhet...
Det finns ju annan kultur än böcker. Vilken kvinna med för- eller efternamn på N vill du lyfta fram som är kulturell, men inte just författare?
Norah Jones gillar jag verkligen:
Vilken kulturell kvinna med för- eller efternamn på N har du ännu inte utforskat?
Nelly Sachs skulle jag vilja läsa något av - det har jag tänkt hur länge som helst. Då kan jag också passa på att läsa Flykt och förvandling som handlar om hennes författarskap, skriven av Aris Fioretos.tisdag 17 november 2015
Tematrio - verklighetsflykt
"Berätta om tre böcker som lättar upp i tillvaron!"
1. Precis som för Lyran är Harry Potter-böckerna för mig ett självklart val som verklighetsflykt. Det är något alldeles speciellt att försjunka i böckerna om magi, ont och gott, och det alldeles underbara Hogwarts.
2. Jag måste också nämna i princip allt av Tove Jansson. Mumindalen och alla dess invånare, melankolin och alla små klokheter, lättar i alla fall upp min tillvaro. Varje gång.
3. Det tycks vara omöjligt för mig att nämna en enstaka titel i den här trion, så till sist vill jag dra till med en stor hög engelska deckare av modell äldre. Alltså mysiga pusseldeckare av Agatha Christie eller skarp slutledningsförmåga som hos Sherlock Holmes.
_________________________________________________
måndag 16 november 2015
Nominerad till Augustpriset: Mary
Den fjärde av årets sex augustprisnomineringar som jag läst är Mary av Aris Fioretos.
Mary är en tjugotreårig arkitektstudent i sjuttiotalets Grekland, styrt av militären. Hennes politiskt aktive pojkvän Dimos planerar en revolt, och en kväll under studentdemonstrationerna blir Mary gripen och anklagad för statsfientlig verksamhet. Hon förs till säkerhetstjänstens högkvarter där hon blir förhörd och torterad, men hon vägrar att tala och avslöja Dimos. Efter tretton dagar blir hon tillsammans med några andra kvinnor och en liten pojke skickad till en isolerad fängelseö.
Det är en utsatt tillvaro kvinnorna får utstå, och samhörigheten med varandra är det enda de kan förlita sig på. För att överleva gäller det att kunna skilja på sig själv och den smärta som både fysiskt och psykiskt hela tiden hotar att förgöra dem. Det är följdriktigt att boken skildrar mycket som är kroppsligt. kvinnorna luktar illa, håret är fullt av löss och kropparna värker. Samtidigt växer en hemlighet inuti Mary - hon är gravid, och det är till stor del i tanken på detta växande solgryn, som efterhand blir stort som ett nypon, ett plommon och en aprikos, som hon hittar kraften att försöka överleva.
Boken skildrar ett ofattbart grymt människoöde, men den gör det inte på ett sensationssökande sätt. Snarare är stilen lågmäld och handlingen skrider bara långsamt framåt, vilket i sig gör skildringen ännu mer intensiv. Trots ämnet är romanen på sätt och vis faktiskt vacker.
Symboliken med granatäppelkärnorna gillar jag. Förutom det vackra omslaget och bilderna av granatäppelkärnor på bokpärmarnas insidor, dyker de upp på flera ställen. Ibland bara som en liten detalj i en liknelse, ibland med mer utförligt uttalad symbolik:
"Om du delar det där äpplet kommer du inte att hitta en enda kärna som är viktigare än någon annan. Allt är tydligt ordnat, men mittpunkten finns överallt."
Kärnorna visar på ett slags samhörighet, inte bara i den politiska kampen eller som i samhörigheten mellan kvinnorna på ön, utan också som att människan består av flera människor, som i Marys familj och alla öden hon bär med sig. Slutligen också förstås som i det växande fostret, en kärna skyddad där innanför det hårda skalet.
Granatäpplet är också en känd fruktbarhetssymbol. I en scen i romanen håller Marys pojkvän ett granatäpple i sin hand:
"Plötsligt skrek Dimos till. Han hade kramat äpplet så hårt att det sprutade röd saft åt alla håll. Handen var en fontän av begär."
Granatäpplets röda saft är dessutom en symbol för de kristna martyrernas blod - också en passande association i den här romanen.
Jag tycker mycket om Aris Fioretos Mary - kanske är den till och med min favorit av de av augustnomineringarna som jag läst hittills (och då har jag ändå varit väldigt förtjust i alla än så länge). Det är en komplex roman - definitivt den som jag tyckt det varit svårast att sammanfatta mina intryck kring. Samtidigt som den består av lager på lager av litterär finess, gör den ett starkt och omedelbart känslomässigt intryck. Kanske är det vinnaren av 2015 års Augustpris jag håller i min hand.
Titel: Mary
Författare: Aris Fioretos
Utgivningsår: 2015
Förlag: Norstedts
Antal sidor: 318
________________________________________________________
Mary är en tjugotreårig arkitektstudent i sjuttiotalets Grekland, styrt av militären. Hennes politiskt aktive pojkvän Dimos planerar en revolt, och en kväll under studentdemonstrationerna blir Mary gripen och anklagad för statsfientlig verksamhet. Hon förs till säkerhetstjänstens högkvarter där hon blir förhörd och torterad, men hon vägrar att tala och avslöja Dimos. Efter tretton dagar blir hon tillsammans med några andra kvinnor och en liten pojke skickad till en isolerad fängelseö.
Det är en utsatt tillvaro kvinnorna får utstå, och samhörigheten med varandra är det enda de kan förlita sig på. För att överleva gäller det att kunna skilja på sig själv och den smärta som både fysiskt och psykiskt hela tiden hotar att förgöra dem. Det är följdriktigt att boken skildrar mycket som är kroppsligt. kvinnorna luktar illa, håret är fullt av löss och kropparna värker. Samtidigt växer en hemlighet inuti Mary - hon är gravid, och det är till stor del i tanken på detta växande solgryn, som efterhand blir stort som ett nypon, ett plommon och en aprikos, som hon hittar kraften att försöka överleva.
Boken skildrar ett ofattbart grymt människoöde, men den gör det inte på ett sensationssökande sätt. Snarare är stilen lågmäld och handlingen skrider bara långsamt framåt, vilket i sig gör skildringen ännu mer intensiv. Trots ämnet är romanen på sätt och vis faktiskt vacker.
Symboliken med granatäppelkärnorna gillar jag. Förutom det vackra omslaget och bilderna av granatäppelkärnor på bokpärmarnas insidor, dyker de upp på flera ställen. Ibland bara som en liten detalj i en liknelse, ibland med mer utförligt uttalad symbolik:
"Om du delar det där äpplet kommer du inte att hitta en enda kärna som är viktigare än någon annan. Allt är tydligt ordnat, men mittpunkten finns överallt."
Kärnorna visar på ett slags samhörighet, inte bara i den politiska kampen eller som i samhörigheten mellan kvinnorna på ön, utan också som att människan består av flera människor, som i Marys familj och alla öden hon bär med sig. Slutligen också förstås som i det växande fostret, en kärna skyddad där innanför det hårda skalet.
Granatäpplet är också en känd fruktbarhetssymbol. I en scen i romanen håller Marys pojkvän ett granatäpple i sin hand:
"Plötsligt skrek Dimos till. Han hade kramat äpplet så hårt att det sprutade röd saft åt alla håll. Handen var en fontän av begär."
Granatäpplets röda saft är dessutom en symbol för de kristna martyrernas blod - också en passande association i den här romanen.
Jag tycker mycket om Aris Fioretos Mary - kanske är den till och med min favorit av de av augustnomineringarna som jag läst hittills (och då har jag ändå varit väldigt förtjust i alla än så länge). Det är en komplex roman - definitivt den som jag tyckt det varit svårast att sammanfatta mina intryck kring. Samtidigt som den består av lager på lager av litterär finess, gör den ett starkt och omedelbart känslomässigt intryck. Kanske är det vinnaren av 2015 års Augustpris jag håller i min hand.
Titel: Mary
Författare: Aris Fioretos
Utgivningsår: 2015
Förlag: Norstedts
Antal sidor: 318
________________________________________________________
söndag 15 november 2015
Söndagens smakbit: Spådomen
Idag tänkte jag dela med mig av en smakbit från romanen jag just nu läser, den augustnominerade Spådomen: en flickas memoarer av Agneta Pleijel. Om du är sugen på att läsa fler bokbloggares smakbitar ska du göra ett besök hos Flukten fra virkeligheten.
Pleijel minns tillbaka till sin barndom och sätter ord på det hon inte kunde beskriva då, när hon var mitt uppe i det:
Barndomen är ett ingenmansland som jag förstås inte funderade över då. Jag visste inte att jag var i den. Sinnesintrycken överväldigade mig.
Trollsländan på mitt finger i mormors stenparti.
De små skräddarna, de kallade så, insekterna med tunna ben som kunde promenera på Mälarens vattenyta och som lyfte upp vattnet en aning så att det såg ut som om de hade stövlar på fötterna. Korna i ladugården, och hur jag lärde mig mjölka i den täta atmosfären av gödsel och hö. Dofterna från träden när jag sprang till ladugården, så påtagliga att jag kunde ta på dem.
Lukten av förruttnelse i potatiskällaren.
Av såpa när fru Krantz sköljde tvätten på knä på mormors klappbrygga i det iskalla vattnet. Stenarna som såg upp mot mig från botten med klara ögon. Och mormors klänningar på klädstrecket, alla sydda i samma modell och alltid med nypor i fållen, som om mormor hälldes ut i fem versioner av sig själv.
Nu berättar jag om något jag då saknade ord för.
Om skräcken. Om känslan av att överväldigas, ja överfallas av kroppen. Om ensamheten som alla barn delar. Och om skuggan som mina föräldrars dysfunktionella äktenskap kastade. Men om de inte hade träffats skulle jag inte ha funnits. Kanske något annat barn, men alltså inte jag. Den tanken fick jag då och då när jag var barn och den var skrämmande.
_______________________________________________________________
Pleijel minns tillbaka till sin barndom och sätter ord på det hon inte kunde beskriva då, när hon var mitt uppe i det:
Barndomen är ett ingenmansland som jag förstås inte funderade över då. Jag visste inte att jag var i den. Sinnesintrycken överväldigade mig.
Trollsländan på mitt finger i mormors stenparti.
De små skräddarna, de kallade så, insekterna med tunna ben som kunde promenera på Mälarens vattenyta och som lyfte upp vattnet en aning så att det såg ut som om de hade stövlar på fötterna. Korna i ladugården, och hur jag lärde mig mjölka i den täta atmosfären av gödsel och hö. Dofterna från träden när jag sprang till ladugården, så påtagliga att jag kunde ta på dem.
Lukten av förruttnelse i potatiskällaren.
Av såpa när fru Krantz sköljde tvätten på knä på mormors klappbrygga i det iskalla vattnet. Stenarna som såg upp mot mig från botten med klara ögon. Och mormors klänningar på klädstrecket, alla sydda i samma modell och alltid med nypor i fållen, som om mormor hälldes ut i fem versioner av sig själv.
Nu berättar jag om något jag då saknade ord för.
Om skräcken. Om känslan av att överväldigas, ja överfallas av kroppen. Om ensamheten som alla barn delar. Och om skuggan som mina föräldrars dysfunktionella äktenskap kastade. Men om de inte hade träffats skulle jag inte ha funnits. Kanske något annat barn, men alltså inte jag. Den tanken fick jag då och då när jag var barn och den var skrämmande.
_______________________________________________________________
fredag 13 november 2015
Nominerad till Augustpriset: Rörelsen: den andra platsen
Jag blev väldigt glad när jag fick veta att John Ajvide Lindqvist är en av sex författare som blivit nominerade till Augustpriset för bästa svenska skönlitterära bok. Nu har jag läst Rörelsen : den andra platsen.
Boken har ett spännande upplägg, som redan det får mig att le när jag läser. Ganska snart blir det nämligen uppenbarat att bokens huvudperson heter John Lindqvist, är uppväxt i Blackeberg, är trollkarl och kommer att skriva skräckromaner. En fiktiv John alltså, som på detta vis genom boken ger sin programförklaring. Romanen är alltså ett slags metafiktion som talar om varför den fiktive John Ajvide Lindqvist är tvungen att skriva skräckromaner. Och hans skäl är goda.
Stilen är avskalad och då och då finner man meningar som förklarar att författaren inte bryr sig om att beskriva vissa detaljer eftersom det inte har betydelse för berättelsen, eller för att det finns andra som gör det bättre. Ständiga påminnelser som ger sken av att bryta fiktionen. Också andra av författarens böcker nämns i romanen, som till exempel Låt den rätte komma in.
Handlingen är att den unge mannen John på åttiotalet flyttar in i ett litet gårdshus på Luntmakargatan 14 i Stockholm. Han har inte mycket pengar men hoppas kunna slå sig fram som trollkarl. Efterhand lär han känna sina grannar och det visar sig att några av dem har ett hemligt projekt ihop. Något som har med gårdens tvättstuga att göra, och till viss mån med Brunkebergstunneln. John upplever också ett slags mystiskt tryck, som bara växer och växer.
Att romanens åttiotal levandegörs med hjälp av olika markörer som teveprogram, politiska skeenden och andra verkliga referenser, får läsaren att köpa berättelsen om den fiktive John som en slags sanning. De exakta angivelserna av adresser och beskrivningar av verkliga miljöer i Stockholm bidrar också till detta.
Sin vana trogen låter också Ajvide Lindqvist musiken bli en del av sin fiktion. Den som har läst hans förra roman Himmelstrand vet att titeln delvis anspelar på kompositören Peter Himmelstrand, vars musik har en framträdande roll i romanen. Med detta sagt, är det också så att Rörelsen faktiskt hänger ihop med boken Himmelstrand. Exakt hur vill jag inte avslöja, men att det finns en trubadur i Brunkebergstunneln som sjunger Himmelstrandslåten "Alla har glömt, men inte jag" är en snygg och för den delen ganska otäck koppling.
Himmelstrands musik är inte den enda som har en framträdande plats i romanen. På ett ställe berättar den fiktive John Ajvide Lindqvist såhär:
Det finns en rad av Morrissey som jag burit med mig genom livet och väntat på rätt tillfälle att få använda. Det kom med en berättelse som jag kallade "Majken" och som handlar om snatteri. Känslan är grundad i det där ögonblicket utanför Åhléns. Den kommer från "Shoplifters of the world unite" och lyder: "A heartless hand on my shoulder, a push and it's over."
Här anar jag att det faktiskt är den riktige Ajvides röst vi hör, för visst känns det som om musiken ibland är om inte utgångspunkten så i alla fall en stor del i hans romanbyggen. Att det sen råkar vara musik som jag själv gillar och vars textrader jag kan utan och innan, gör att romanen för mig berikas med ytterligare en dimension.
Precis som den fiktive John (och kanske den verklige?), lyssnade också jag på åttiotalet till Depeche Modes "Somebody" om och om igen. En annan av mina favoritlåtar av Depeche var "Shake the disease" och jag förstår precis vad huvudpersonen i Ajvides bok menar när han skriver: "Det ödsliga introt med Martin Gores ensamma stämma var som en beskrivning av något jag kände igen, en följeslagare."
Det är så John Ajvide Lindqvist använder sig av de kulturella referenserna som dyker upp i boken. Hela tiden säger de något om det sammanhang eller den person som beskrivs. Det helt logiskt att bokens John ser Bröderna Lejonhjärta (där det också finns "en annan plats") flimra förbi på teven, eller att han lånar böcker av Sartre och Beckett som, enligt huvudpersonen, mest skildrar olika tillstånd.
Att lyssna på Depeche Modes "Stripped" blir efter Rörelsen aldrig detsamma. Romanens John sitter på golvet i sitt gårdshus och gungar i takt med låtens inledande ljud som påminner om hjärtslag:
Dave Gahan sjöng, och jag lyssnade. Den tunga, sorgsna stämningen i låten bäddade in tillräckligt mycket av mitt eget mörker för att det skulle verka möjligt att leva, åtminstone för ögonblicket.
I extrema sinnesstämningar, vare sig det handlar om glädje eller förtvivlan, har man en tendens att tolka sångtexter så att de handlar om en själv. "Stripped" handlade om mig. Mig och mina grannar.
Take my hand, come back to the land
Where everything's ours, for a few hours.
Rörelsen är en mycket läsvärd roman. Ytterst handlar den om en desperat jakt på mening och gemenskap, förpackad i en otäck men briljant fiktiv verklighet.
Titel: Rörelsen: den andra platsen
Författare: John Ajvide Lindqvist
Utgivningsår: 2015
Förlag: Ordfront
Antal sidor: 274
Boken har ett spännande upplägg, som redan det får mig att le när jag läser. Ganska snart blir det nämligen uppenbarat att bokens huvudperson heter John Lindqvist, är uppväxt i Blackeberg, är trollkarl och kommer att skriva skräckromaner. En fiktiv John alltså, som på detta vis genom boken ger sin programförklaring. Romanen är alltså ett slags metafiktion som talar om varför den fiktive John Ajvide Lindqvist är tvungen att skriva skräckromaner. Och hans skäl är goda.
Stilen är avskalad och då och då finner man meningar som förklarar att författaren inte bryr sig om att beskriva vissa detaljer eftersom det inte har betydelse för berättelsen, eller för att det finns andra som gör det bättre. Ständiga påminnelser som ger sken av att bryta fiktionen. Också andra av författarens böcker nämns i romanen, som till exempel Låt den rätte komma in.
Handlingen är att den unge mannen John på åttiotalet flyttar in i ett litet gårdshus på Luntmakargatan 14 i Stockholm. Han har inte mycket pengar men hoppas kunna slå sig fram som trollkarl. Efterhand lär han känna sina grannar och det visar sig att några av dem har ett hemligt projekt ihop. Något som har med gårdens tvättstuga att göra, och till viss mån med Brunkebergstunneln. John upplever också ett slags mystiskt tryck, som bara växer och växer.
Att romanens åttiotal levandegörs med hjälp av olika markörer som teveprogram, politiska skeenden och andra verkliga referenser, får läsaren att köpa berättelsen om den fiktive John som en slags sanning. De exakta angivelserna av adresser och beskrivningar av verkliga miljöer i Stockholm bidrar också till detta.
Sin vana trogen låter också Ajvide Lindqvist musiken bli en del av sin fiktion. Den som har läst hans förra roman Himmelstrand vet att titeln delvis anspelar på kompositören Peter Himmelstrand, vars musik har en framträdande roll i romanen. Med detta sagt, är det också så att Rörelsen faktiskt hänger ihop med boken Himmelstrand. Exakt hur vill jag inte avslöja, men att det finns en trubadur i Brunkebergstunneln som sjunger Himmelstrandslåten "Alla har glömt, men inte jag" är en snygg och för den delen ganska otäck koppling.
Himmelstrands musik är inte den enda som har en framträdande plats i romanen. På ett ställe berättar den fiktive John Ajvide Lindqvist såhär:
Det finns en rad av Morrissey som jag burit med mig genom livet och väntat på rätt tillfälle att få använda. Det kom med en berättelse som jag kallade "Majken" och som handlar om snatteri. Känslan är grundad i det där ögonblicket utanför Åhléns. Den kommer från "Shoplifters of the world unite" och lyder: "A heartless hand on my shoulder, a push and it's over."
Här anar jag att det faktiskt är den riktige Ajvides röst vi hör, för visst känns det som om musiken ibland är om inte utgångspunkten så i alla fall en stor del i hans romanbyggen. Att det sen råkar vara musik som jag själv gillar och vars textrader jag kan utan och innan, gör att romanen för mig berikas med ytterligare en dimension.
Precis som den fiktive John (och kanske den verklige?), lyssnade också jag på åttiotalet till Depeche Modes "Somebody" om och om igen. En annan av mina favoritlåtar av Depeche var "Shake the disease" och jag förstår precis vad huvudpersonen i Ajvides bok menar när han skriver: "Det ödsliga introt med Martin Gores ensamma stämma var som en beskrivning av något jag kände igen, en följeslagare."
Det är så John Ajvide Lindqvist använder sig av de kulturella referenserna som dyker upp i boken. Hela tiden säger de något om det sammanhang eller den person som beskrivs. Det helt logiskt att bokens John ser Bröderna Lejonhjärta (där det också finns "en annan plats") flimra förbi på teven, eller att han lånar böcker av Sartre och Beckett som, enligt huvudpersonen, mest skildrar olika tillstånd.
Att lyssna på Depeche Modes "Stripped" blir efter Rörelsen aldrig detsamma. Romanens John sitter på golvet i sitt gårdshus och gungar i takt med låtens inledande ljud som påminner om hjärtslag:
Dave Gahan sjöng, och jag lyssnade. Den tunga, sorgsna stämningen i låten bäddade in tillräckligt mycket av mitt eget mörker för att det skulle verka möjligt att leva, åtminstone för ögonblicket.
I extrema sinnesstämningar, vare sig det handlar om glädje eller förtvivlan, har man en tendens att tolka sångtexter så att de handlar om en själv. "Stripped" handlade om mig. Mig och mina grannar.
Take my hand, come back to the land
Where everything's ours, for a few hours.
Rörelsen är en mycket läsvärd roman. Ytterst handlar den om en desperat jakt på mening och gemenskap, förpackad i en otäck men briljant fiktiv verklighet.
Titel: Rörelsen: den andra platsen
Författare: John Ajvide Lindqvist
Utgivningsår: 2015
Förlag: Ordfront
Antal sidor: 274
torsdag 12 november 2015
Kvinnoalfabetet bokstaven M
Så var det dags för en ny bokstav i Kvinnoalfabetet hos enligt O. Den här gången blir det M.
Vilken kulturell kvinna på M har följt dig länge?
Alison Moyet lyssnade jag mycket på, särskilt på åttiotalet när hon var sångare i Yazoo. Men eftersom jag fortfarande gillar att lyssna på henne, sisådär tjugofem trettio år senare, får man väl ändå konstatera att hon följt mig länge. Hennes röst är fantastisk.
Vilken kvinna med för- eller efternamn på M är en stor favorit men får på tok för lite uppmärksamhet?
Här vill jag gärna nämna Moa Martinson. Naturligtvis är hon uppmärksammad och kan väl räknas som en klassisk svensk författare, men jag hoppas att hennes böcker även i fortsättningen ska hitta nya yngre läsare. Kvinnor och äppelträd borde ALLA läsa.
Det finns ju annan kultur än böcker. Vilken kvinna med för- eller efternamn på M vill du lyfta fram som är kulturell, men inte just författare?
Jag gillar Meryl Streep (en närmare presentation är troligen överflödig).
Vilken kulturell kvinna med för- eller efternamn på M har du ännu inte utforskat?
Jag skulle vilja läsa den österrikiska författaren Marlen Haushofer och speciellt hennes roman Väggen, som verkar väldigt intressant.
_______________________________________________________________
Äntligen är den här
Nu har författaren till Igelkottens elegans äntligen gett ur en ny roman. Såhär skriver förlaget Sekwa om Alvernas liv på sin hemsida:
"Två flickor är de sagolika hjältarna i Muriel Barberys nya roman. När vi lär känna Clara och Maria är de i tioårsåldern. Clara växer upp i en italiensk bergsby, Maria på landsbygden i Bourgogne, men deras verkliga ursprung är okänt. Båda två har speciella förmågor; Maria stå i sällsam förbindelse med naturen och Clara visar sig vara ett musikaliskt underbarn. Det blir snart uppenbart att det finns ett mystiskt samband mellan de båda flickorna, och att de begåvats med sina övernaturliga förmågor av en anledning. Tillsammans måste Clara och Maria kämpa mot de mörka krafter som hotar människorna."
Visst låter det spännande? Jag ser fram emot att börja läsa.
__________________________________________________________
måndag 9 november 2015
Ajvides Brunkebergstunnel
Om man läst John Ajvide Lindqvists augustprisnominerade Rörelsen: den andra platsen så vet man att det pågår något mycket märkligt i Brunkebergstunneln. Jag är på besök i Stockholm just nu och kände mig tvungen att ta en titt. Längre in än så här vågade jag inte gå...
söndag 8 november 2015
Kaffepaus à la Emma
Emma Adbåge är nominerad i Augustprisets barn- och ungdomskategori med boken Nu är det sent!. Barnet kan inte somna trots att det är sent, och allt ska göras snabbt för att de ska komma fortare i säng:
- Nä, nu är det så himla sent. Nu läser vi en kort bok bara.
- Nej två!!
- Nix! Alldeles för sent!
Men när föräldern stängt dörren och sagt att man ska sova, finns det ju annat att hitta på för en liten nattsuddare, både i kök och vardagsrum.
_____________________________________________________________
lördag 7 november 2015
Tävla om två biljetter till Augustprisgalan
Såhär skriver Augustpriset på sin sida:
"TÄVLING!
Vill du ha chans att vinna två biljetter till Augustgalan den 23/11? Enkelt! Fota dig själv när du läser en Augustnominerad bok och tagga med #lässelfie och #augustpriset. Du behöver ha en öppen profil för att vara med och tävla. Vinnaren avslöjas på måndag kl 12.00. Lycka till!"
Så plocka fram böckerna och ta en selfie!
fredag 6 november 2015
Kvinnoalfabetet bokstaven L
Nu har vi kommit fram till bokstaven L i enligt O:s alfabetsutmaning. Här kommer mina svar:
1. Nämn en favoritförfattare med för- eller efternamn på L.
Här lyser en favorit klarare än alla andra, och det är Selma Lagerlöf. Tror inte jag kan komma på någon samtida författare som skulle slå henne, så Selma får det bli.
2. Det finns ju annan kultur än böcker. Vilken kvinna med för- eller efternamn på L vill du lyfta fram som är kulturell, men inte just författare?
Skådespelerskan Jennifer Lawrence gillar jag, speciellt i filmen Winter's Bone.
3. Berätta om en kvinna med för- eller efternamn på L som du beundrar. Det kan vara en känd eller okänd kvinna, död eller levande inom vilket område som helst. Motivera gärna ditt svar.
Det är svårt att inte beundra Astrid Lindgren. Naturligtvis för alla fantastiska böcker hon skrivit, men också för hennes samhällsengagemang och för att hon alltid stod på barnens sida.
4. Vilken kvinna med för- eller efternamn på L är du nyfiken på, men ännu inte upptäckt.
Jag läser gärna författaren Lisa Bjärbos blogg, men jag har ännu inte läst någon av hennes böcker. Det är jag nyfiken på att göra.
____________________________________________________________
1. Nämn en favoritförfattare med för- eller efternamn på L.
Här lyser en favorit klarare än alla andra, och det är Selma Lagerlöf. Tror inte jag kan komma på någon samtida författare som skulle slå henne, så Selma får det bli.
2. Det finns ju annan kultur än böcker. Vilken kvinna med för- eller efternamn på L vill du lyfta fram som är kulturell, men inte just författare?
Skådespelerskan Jennifer Lawrence gillar jag, speciellt i filmen Winter's Bone.
3. Berätta om en kvinna med för- eller efternamn på L som du beundrar. Det kan vara en känd eller okänd kvinna, död eller levande inom vilket område som helst. Motivera gärna ditt svar.
Det är svårt att inte beundra Astrid Lindgren. Naturligtvis för alla fantastiska böcker hon skrivit, men också för hennes samhällsengagemang och för att hon alltid stod på barnens sida.
4. Vilken kvinna med för- eller efternamn på L är du nyfiken på, men ännu inte upptäckt.
Jag läser gärna författaren Lisa Bjärbos blogg, men jag har ännu inte läst någon av hennes böcker. Det är jag nyfiken på att göra.
____________________________________________________________
torsdag 5 november 2015
onsdag 4 november 2015
Tematrio - jobbiga böcker
Jag höll nästan på att missa veckans tematrio hos Lyran, men nu - bättre sent än aldrig - ska jag också svara på veckans utmaning:
"Berätta om tre böcker som varit känslomässigt jobbiga att läsa!"
1. Den första boken jag kommer att tänka på är Vägen av Cormac McCarthy. Den handlar om en pappa och hans son som vandrar genom ett ödelagt landskap - allt är nedbränt, det är iskallt och snöflingor och flagor av aska fyller luften. Dessutom måste pappan och sonen hela tiden vara på sin vakt mot laglösa gäng som inte skyr några medel för att få det de vill ha. Det är en otroligt mörk berättelse där kärleken mellan far och son står ut som det enda goda i en skrämmande värld. Jag tyckte mycket om boken, men den var verkligen jobbig att läsa.
2. Mitt andra exempel är faktiskt Sagan om ringen. Inte hela trilogin, men de delar där Frodo och Sam kämpar sig fram genom ett ödsligt och farligt landskap, allt närmare den ofattbara ondska som väntar i Mordor. Jag läste trilogin första gången när jag gick på gymnasiet och jag minns att jag drömde på nätterna om det här landskapet och att jag själv krälade mig fram genom det.
3. Den sista boken jag vill nämna är The Daylight Gate av Jeanette Winterson. Boken utspelar sig på 1600-talet och handlar om häxprocesser i England. Winterson målar upp stämningar och miljöer som får mig att tycka att boken är riktigt jobbig läsning. All den grymhet och utsatthet som de stackars människospillrorna får utstå gör det hela ännu värre. Men bra är det. Ruskigt bra.
_____________________________________________________________
"Berätta om tre böcker som varit känslomässigt jobbiga att läsa!"
1. Den första boken jag kommer att tänka på är Vägen av Cormac McCarthy. Den handlar om en pappa och hans son som vandrar genom ett ödelagt landskap - allt är nedbränt, det är iskallt och snöflingor och flagor av aska fyller luften. Dessutom måste pappan och sonen hela tiden vara på sin vakt mot laglösa gäng som inte skyr några medel för att få det de vill ha. Det är en otroligt mörk berättelse där kärleken mellan far och son står ut som det enda goda i en skrämmande värld. Jag tyckte mycket om boken, men den var verkligen jobbig att läsa.
2. Mitt andra exempel är faktiskt Sagan om ringen. Inte hela trilogin, men de delar där Frodo och Sam kämpar sig fram genom ett ödsligt och farligt landskap, allt närmare den ofattbara ondska som väntar i Mordor. Jag läste trilogin första gången när jag gick på gymnasiet och jag minns att jag drömde på nätterna om det här landskapet och att jag själv krälade mig fram genom det.
3. Den sista boken jag vill nämna är The Daylight Gate av Jeanette Winterson. Boken utspelar sig på 1600-talet och handlar om häxprocesser i England. Winterson målar upp stämningar och miljöer som får mig att tycka att boken är riktigt jobbig läsning. All den grymhet och utsatthet som de stackars människospillrorna får utstå gör det hela ännu värre. Men bra är det. Ruskigt bra.
_____________________________________________________________
tisdag 3 november 2015
Citat om noveller
Min utmaning Läs en novell har gjort att jag på sistone lagt ganska mycket tid på att leta fram noveller och helt enkelt googla allt möjligt som har med noveller att göra. Då har jag också ramlat på en del intressanta citat om själva novellformen. Vad sägs om de här?
Edgar Allan Poe lär ha sagt följande: "Novellen är mer än bara en bok som är kort", och i förordet till Mer Nobeller läser jag att novellen "är kort utanpå och lång inuti." Talande, eller hur?
Detta hindrar ju i och för sig inte att vissa noveller är väldigt korta, som August Strindbergs briljanta Ett halvt ark papper (som Hanneles bokparadis skrivit om i utmaningen), eller som Ernest Hemingways extremt korta novell som lyder så här: "For sale: baby shoes, never worn." Novellen är vad William Trevor kallar "The art of the glimpse" (ungefär ögonblickets konst).
Några andra novellcitat som jag gillar är dessa:
"Short stories are tiny windows into other worlds and other minds and other dreams. They are journeys you can make to the far side of the universe and still be back in time for dinner" (Neil Gaiman)
"A short story is a different thing all together - a short story is like a kiss in the dark from a stranger" (Stephen King)
"A short story is the ultimate close-up magic trick - a couple of thousand words to take you around the universe or break your heart" (Neil Gaiman)
___________________________________________________________________
Edgar Allan Poe lär ha sagt följande: "Novellen är mer än bara en bok som är kort", och i förordet till Mer Nobeller läser jag att novellen "är kort utanpå och lång inuti." Talande, eller hur?
Detta hindrar ju i och för sig inte att vissa noveller är väldigt korta, som August Strindbergs briljanta Ett halvt ark papper (som Hanneles bokparadis skrivit om i utmaningen), eller som Ernest Hemingways extremt korta novell som lyder så här: "For sale: baby shoes, never worn." Novellen är vad William Trevor kallar "The art of the glimpse" (ungefär ögonblickets konst).
Några andra novellcitat som jag gillar är dessa:
"Short stories are tiny windows into other worlds and other minds and other dreams. They are journeys you can make to the far side of the universe and still be back in time for dinner" (Neil Gaiman)
"A short story is a different thing all together - a short story is like a kiss in the dark from a stranger" (Stephen King)
"A short story is the ultimate close-up magic trick - a couple of thousand words to take you around the universe or break your heart" (Neil Gaiman)
___________________________________________________________________
söndag 1 november 2015
Nominerad till Augustpriset: Bli som folk
Stina Stoors novellsamling Bli som folk är ett av sex skönlitterära verk som är nominerade till 2015 års Augustpris.
Samlingen innehåller nio stycken noveller som alla utspelar sig i Västerbottens inland. Ofta är det barnets perspektiv som skildras och ofta står barndomen i kontrast mot en svårbegriplig vuxenvärld.
Vi får läsa om en gädda som har en wunderbaum i magen, Arnt och Gun som hittar kärleken på äldre dar, och en pojke som ärver en moped efter sin morfar. En flicka och hennes mor får några timmar för sig själva när pappan i huset ger sig ut och fiskar. Det är små skeenden fast med bråddjup under ytan.
Frasen "att bli som folk" får mig att tänka på att växa upp och bli en del av vuxenvärlden, men också på mamman och dottern som tar på finklänningarna och far in till byn. Jag tänker på utvecklingen från ett gammaldags samhälle mot något mer modernt och i detta kanske också en kontrast mellan olika generationer.
Miljöerna som möter oss i novellerna är glesbygd och vildmark, och någon gång beskrivs en by. Det finns hotfulla myrar, skogar och ensligt belägna bostadshus. Stämningarna byggs upp väl och ibland anas mörka undertoner.
Men det som gör att Stoors novellsamling verkligen sticker ut är språket. Det är ett språk som är sprängfullt av västerbottniska uttryck och det har en rytm som liksom sjunger sig fram över sidorna. Jag tycker om hur föremål beskrivs, till exempel som "vitskjorta och nykavaj" och "den blåblommiga kjolrumpan." När någons hår inte är något speciellt, kan Stoor använda fraser som "trots vanlighåret hennes." En miljöbeskrivning kan låta: "Storaspen svartspretar mot grå himmel." På en gång är språket både kargt och poetiskt. Mitt favoritord i novellsamlingen är "skruvsamt", ett ord som beskriver hur någon rör sig lite nervöst när den är generad och inte riktigt vet var den ska bli av.
Att läsa Stina Stoors novellsamling känns som att bli inbjuden till en helt annan värld, och det är en värld jag njuter av att befinna mig i.
Titel: Bli som folk
Författare: Stina Stoor
Utgivningsår: 2015
Förlag: Norstedts
Antal sidor: 212
Samlingen innehåller nio stycken noveller som alla utspelar sig i Västerbottens inland. Ofta är det barnets perspektiv som skildras och ofta står barndomen i kontrast mot en svårbegriplig vuxenvärld.
Vi får läsa om en gädda som har en wunderbaum i magen, Arnt och Gun som hittar kärleken på äldre dar, och en pojke som ärver en moped efter sin morfar. En flicka och hennes mor får några timmar för sig själva när pappan i huset ger sig ut och fiskar. Det är små skeenden fast med bråddjup under ytan.
Frasen "att bli som folk" får mig att tänka på att växa upp och bli en del av vuxenvärlden, men också på mamman och dottern som tar på finklänningarna och far in till byn. Jag tänker på utvecklingen från ett gammaldags samhälle mot något mer modernt och i detta kanske också en kontrast mellan olika generationer.
Miljöerna som möter oss i novellerna är glesbygd och vildmark, och någon gång beskrivs en by. Det finns hotfulla myrar, skogar och ensligt belägna bostadshus. Stämningarna byggs upp väl och ibland anas mörka undertoner.
Men det som gör att Stoors novellsamling verkligen sticker ut är språket. Det är ett språk som är sprängfullt av västerbottniska uttryck och det har en rytm som liksom sjunger sig fram över sidorna. Jag tycker om hur föremål beskrivs, till exempel som "vitskjorta och nykavaj" och "den blåblommiga kjolrumpan." När någons hår inte är något speciellt, kan Stoor använda fraser som "trots vanlighåret hennes." En miljöbeskrivning kan låta: "Storaspen svartspretar mot grå himmel." På en gång är språket både kargt och poetiskt. Mitt favoritord i novellsamlingen är "skruvsamt", ett ord som beskriver hur någon rör sig lite nervöst när den är generad och inte riktigt vet var den ska bli av.
Att läsa Stina Stoors novellsamling känns som att bli inbjuden till en helt annan värld, och det är en värld jag njuter av att befinna mig i.
Titel: Bli som folk
Författare: Stina Stoor
Utgivningsår: 2015
Förlag: Norstedts
Antal sidor: 212