Söndagens smakbit: Spådomen

Idag tänkte jag dela med mig av en smakbit från romanen jag just nu läser, den augustnominerade Spådomen: en flickas memoarer av Agneta Pleijel. Om du är sugen på att läsa fler bokbloggares smakbitar ska du göra ett besök hos Flukten fra virkeligheten.

Pleijel minns tillbaka till sin barndom och sätter ord på det hon inte kunde beskriva då, när hon var mitt uppe i det:

Barndomen är ett ingenmansland som jag förstås inte funderade över då. Jag visste inte att jag var i den. Sinnesintrycken överväldigade mig.
     Trollsländan på mitt finger i mormors stenparti.
     De små skräddarna, de kallade så, insekterna med tunna ben som kunde promenera på Mälarens vattenyta och som lyfte upp vattnet en aning så att det såg ut som om de hade stövlar på fötterna. Korna i ladugården, och hur jag lärde mig mjölka i den täta atmosfären av gödsel och hö. Dofterna från träden när jag sprang till ladugården, så påtagliga att jag kunde ta på dem.
     Lukten av förruttnelse i potatiskällaren.
     Av såpa när fru Krantz sköljde tvätten på knä på mormors klappbrygga i det iskalla vattnet. Stenarna som såg upp mot mig från botten med klara ögon. Och mormors klänningar på klädstrecket, alla sydda i samma modell och alltid med nypor i fållen, som om mormor hälldes ut i fem versioner av sig själv.
     Nu berättar jag om något jag då saknade ord för.
     Om skräcken. Om känslan av att överväldigas, ja överfallas av kroppen. Om ensamheten som alla barn delar. Och om skuggan som mina föräldrars dysfunktionella äktenskap kastade. Men om de inte hade träffats skulle jag inte ha funnits. Kanske något annat barn, men alltså inte jag.  Den tanken fick jag då och då när jag var barn och den var skrämmande. 

_______________________________________________________________