Nominerad till Augustpriset: Rörelsen: den andra platsen

Jag blev väldigt glad när jag fick veta att John Ajvide Lindqvist är en av sex författare som blivit nominerade till Augustpriset för bästa svenska skönlitterära bok. Nu har jag läst Rörelsen : den andra platsen.  

Boken har ett spännande upplägg, som redan det får mig att le när jag läser. Ganska snart blir det nämligen uppenbarat att bokens huvudperson heter John Lindqvist, är uppväxt i Blackeberg, är trollkarl och kommer att skriva skräckromaner. En fiktiv John alltså, som på detta vis genom boken ger sin programförklaring. Romanen är alltså ett slags metafiktion som talar om varför den fiktive John Ajvide Lindqvist är tvungen att skriva skräckromaner. Och hans skäl är goda.

Stilen är avskalad och då och då finner man meningar som förklarar att författaren inte bryr sig om att beskriva vissa detaljer eftersom det inte har betydelse för berättelsen, eller för att det finns andra som gör det bättre. Ständiga påminnelser som ger sken av att bryta fiktionen. Också andra av författarens böcker nämns i romanen, som till exempel Låt den rätte komma in.

Handlingen är att den unge mannen John på åttiotalet flyttar in i ett litet gårdshus på Luntmakargatan 14 i Stockholm. Han har inte mycket pengar men hoppas kunna slå sig fram som trollkarl. Efterhand lär han känna sina grannar och det visar sig att några av dem har ett hemligt projekt ihop. Något som har med gårdens tvättstuga att göra, och till viss mån med Brunkebergstunneln. John upplever också ett slags mystiskt tryck, som bara växer och växer.

Att romanens åttiotal levandegörs med hjälp av olika markörer som teveprogram, politiska skeenden och andra verkliga referenser, får läsaren att köpa berättelsen om den fiktive John som en slags sanning. De exakta angivelserna av adresser och beskrivningar av verkliga miljöer i Stockholm bidrar också till detta.

Sin vana trogen låter också Ajvide Lindqvist musiken bli en del av sin fiktion. Den som har läst hans förra roman Himmelstrand vet att titeln delvis anspelar på kompositören Peter Himmelstrand, vars musik har en framträdande roll i romanen. Med detta sagt, är det också så att Rörelsen faktiskt hänger ihop med boken Himmelstrand. Exakt hur vill jag inte avslöja, men att det finns en trubadur i Brunkebergstunneln som sjunger Himmelstrandslåten "Alla har glömt, men inte jag" är en snygg och för den delen ganska otäck koppling.

Himmelstrands musik är inte den enda som har en framträdande plats i romanen. På ett ställe berättar den fiktive John Ajvide Lindqvist såhär:

Det finns en rad av Morrissey som jag burit med mig genom livet och väntat på rätt tillfälle att få använda. Det kom med en berättelse som jag kallade "Majken" och som handlar om snatteri. Känslan är grundad i det där ögonblicket utanför Åhléns. Den kommer från "Shoplifters of the world unite" och lyder: "A heartless hand on my shoulder, a push and it's over."

Här anar jag att det faktiskt är den riktige Ajvides röst vi hör, för visst känns det som om musiken ibland är om inte utgångspunkten så i alla fall en stor del i hans romanbyggen. Att det sen råkar vara musik som jag själv gillar och vars textrader jag kan utan och innan, gör att romanen för mig berikas med ytterligare en dimension.

Precis som den fiktive John (och kanske den verklige?), lyssnade också jag på åttiotalet till Depeche Modes "Somebody" om och om igen. En annan av mina favoritlåtar av Depeche var "Shake the disease" och jag förstår precis vad huvudpersonen i Ajvides bok menar när han skriver: "Det ödsliga introt med Martin Gores ensamma stämma var som en beskrivning av något jag kände igen, en följeslagare."

Det är så John Ajvide Lindqvist använder sig av de kulturella referenserna som dyker upp i boken. Hela tiden säger de något om det sammanhang eller den person som beskrivs. Det helt logiskt att bokens John ser Bröderna Lejonhjärta (där det också finns "en annan plats") flimra förbi på teven, eller att han lånar böcker av Sartre och Beckett som, enligt huvudpersonen, mest skildrar olika tillstånd.

Att lyssna på Depeche Modes "Stripped" blir efter Rörelsen aldrig detsamma. Romanens John sitter på golvet i sitt gårdshus och gungar i takt med låtens inledande ljud som påminner om hjärtslag:

Dave Gahan sjöng, och jag lyssnade. Den tunga, sorgsna stämningen i låten bäddade in tillräckligt mycket av mitt eget mörker för att det skulle verka möjligt att leva, åtminstone för ögonblicket.
     I extrema sinnesstämningar, vare sig det handlar om glädje eller förtvivlan, har man en tendens att tolka sångtexter så att de handlar om en själv. "Stripped" handlade om mig. Mig och mina grannar.

     Take my hand, come back to the land
     Where everything's ours, for a few hours.

Rörelsen är en mycket läsvärd roman. Ytterst handlar den om en desperat jakt på mening och gemenskap, förpackad i en otäck men briljant fiktiv verklighet.


Titel: Rörelsen: den andra platsen
Författare: John Ajvide Lindqvist
Utgivningsår: 2015
Förlag: Ordfront
Antal sidor: 274