Thin Air

För ett tag sedan läste jag Michelle Pavers bok Dark Matter som handlar om en arktisk expedition, och blev då sugen på att också läsa hennes andra spökberättelse, Thin Air. Kanske borde jag inte läst dem så tätt inpå varandra, för de har ganska många likheter.

Båda beskriver ett iskallt landskap, båda utspelar sig på 1930-talet och båda är spökberättelser där tidigare äventyrares öden kommer tillbaka för att hemsöka de nya expeditionerna. Det är klart att det är omöjligt att inte jämföra och tänka att det är lite samma sak, när man läser bok nummer två med bok ett i färskt minne.

Hursomhelst är ändå Thin Air både spännande och läskig. Men mest av allt gillar jag miljön. En expedition ger sig av för att bestiga Kangchenjunga, världens tredje högsta berg. Vi får läsa om hur de tålmodigt klättrar uppåt och etablerar olika läger på vägen mot toppen. De tar sig med hjälp av stegar över stora sprickor i isen, de undviker laviner och de lider av höjdsjuka. Inte en expedition jag skulle vilja delta i, det är ett som är säkert.

Bokens huvudperson är Stephen, som är expeditionens läkare. Hans bror Kits har en framträdande position i gruppen och det råder en ständig underliggande konflikt mellan bröderna. De gillar helt enkelt inte varandra. I gruppen finns två klättrare till och de servas alla av inhemska bärare, som klättrar minst lika skickligt som de vita deltagarna, utan att få något erkännande alls. Det är nog precis som det var i verklighetens bergsbestigarexpeditioner.

Efterhand som de tar sig längre upp på berget, blir Stephen alltmer illa till mods. Han ser oförklarliga saker i ögonvrån, men vet inte om det bara är höjdsjukan som påverkar honom. Kanske är det ingen bra idé att följa i fotspåren av en tidigare expedition som slutade i katastrof?


Titel: Thin Air
Författare: Michelle Paver
Utgivningsår: 2016
Förlag: Orion books
Antal sidor: 228