Afternoon Tea

"Finns det egentligen något mysigare än att krypa upp i soffan med en god bok och en rykande kopp te?"

Detta citat är hämtat från baksidestexten av boken Afternoon Tea av Liselotte Forslin, Jan Gradvall och Bruno Ehrs, och det är ju svårt att inte hålla med, speciellt när höstvindarna viner runt husknuten.

 

 Afternoon Tea är en trevlig receptbok med typiska engelska bakverk, som scones, cucumber sandwiches och heavy chocolate cake.  Men boken är också en hyllning till trakterna runt Bath i England, där hela arbetet med boken ägde rum. Samtidigt som det dracks kopiösa mängder te, enligt textförfattaren Jan Gradvall.

 

Boken innehåller många vackra bilder tagna av Bruno Ehrs. Det finns förutom läckra bilder på bakverken också fina miljöbilder som för tankarna till Downton  Abbey eller Jane Austen. Det känns helt enkelt väldigt engelskt.

 

Gradvalls texter utforskar teet ur många olika perspektiv. Man får läsa om historien bakom just afternoon tea som företeelse, om te och böcker, om att dricka te med Jane Austen och om hur man gör den perfekta koppen te.

 

I slutet av boken finns receptsamlingen som Liselotte Forslin står för. Naturligtvis måste jag prova att baka något! Eftersom det är höst och äppleplockartider, väljer jag Kentish Apple Pie. Så här smarrigt blev resultatet:

 

 

En smakebit på søndag - Den bästa dagen är en dag av törst

 Den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten bjuder varje vecka på En smakebit på søndag. Man ger helt enkelt ett smakprov från en bok man för tillfället läser - på det viset kan man hoppa runt på alla deltagande bloggar och få lite nya lästips!

 

Jag har precis börjat läsa Den bästa dagen är en dag av törst av Jessica Kolterjahn. Det är en roman som baseras på ett år i poeten Karin Boyes liv. Jag gillar att läsa böcker som baseras på verkliga personer - gärna författare - även om man förstås inte kan se det som en sanning, utan just en roman.

 

Året är 1932 och Karin Boye har brutit upp från sitt liv i Stockholm och istället begett sig till Berlin, för att försöka komma tillrätta med sina problem. En av de första kvällarna i Berlin är hon på en middagsbjudning hos en av hennes bekanta, Vilhelm Scharp, för övrigt en av få personer hon känner i den nya staden. När mitt smakprov börjar har Boye kommit i samspråk med en frau Doktor Lachman:

   "Vad ska ni göra här i Berlin, frau Boye? Vilhelm nämnde att ni är författare. Ska ni skriva?"

   En lätt obehagskänsla far igenom mig. Jag vill inte bli för förtrolig och dessutom har jag upptäckt att många blir besvärade om man berättar att man ska gå i psykoanalys. Jag inser att jag inte behöver säga så mycket. Inget alls egentligen. Jag bara nickar. En nickning som blir kort och tvär och inte alls som jag tänkt mig.

   Jag har inte hunnit tala med Scharp på hela kvällen och jag ursäktar mig och går och sätter mig vid honom. Han sträcker sig över bordet och klappar mig på handen.

   "Hur känns det att vara här nu?"

   Jag söker efter rätt ord.

   "Förväntansfullt, antar jag", säger jag och ler.

                                                                                                         (s. 15)

 

 

Bokbloggsjerka - Böcker från olika länder

Annikas bokbloggsjerka ställer idag frågan:

"Om du skulle göra en snabb inventering av din läsning vilket land skulle då väga tyngst?"

Jag gillar verkligen att läsa böcker från så många olika länder och kulturer som möjligt. Finns det ett bättre sätt (förutom att resa till landet i fråga förstås) att få en inblick i och en känsla för platser man aldrig tidigare varit på? Jag tror inte det.

Till exempel har jag varit i Indien med hjälp av Anita Nairs fantastiska bok Kvinnor på ett tåg, i Mongoliet med Petra Hulovas Allt detta tillhör mig och i Barcelona med Carlos Ruiz Zafóns Vindens skugga.

Men visst finns det länder vars litteratur jag återvänder till oftare än andra. Svenska böcker blir det förstås många, både klassiker och nyskrivet. Men om jag ska förflytta mig utanför det egna landets gränser, är det oftast - precis som i Annikas fall - till Storbritannien jag vänder mig.

Det finns så oändligt mycket bra litteratur som är skriven på de brittiska öarna och det faktum att jag också älskar att resa dit, gör väl också sitt till för att jag möjligen uppskattar böckerna ännu mer.

Tänk på klassiska verk som Jane Austens Pride and Prejudice, Virginia Woolfs To the Lighthouse och helt underbara Brideshead revisited av Evelyn Waugh.



Teveserien från 1981 - finns att köpa på bland annat cdon.

Eller vad sägs om nutida författare som Ian McEwan, Zadie Smith eller Jeanette Winterson?

Bland deckarna gillar jag Kate Atkinsons böcker om Jackson Brodie, till exempel boken med den coola titeln Started Early, Took My Dog. En annan favorit är Denise Mina som skriver om Glasgow, till exempel i Garnethill-trilogin. Men jag läser också gärna klassiska Conan Doyles böcker om Sherlock Holmes.

Vilket lands skönlitteratur återvänder du ofta till?

Aldermanns arvinge - den unge William Aldermann

Nu när vi har läst tre fjärdedelar av Aldermanns arvinge i Norra Skånes bokklubb, kan jag konstatera att det är ett hisnande läsäventyr vi har gett oss in på! Från att berättelsen mestadels har kretsat kring huset på Harley Street, även kallat Templet, har handlingen nu fört oss till det krigshärjade Frankrike och vidare över Alperna till Italien.

 

Detalj från eftersättsbladet i Aldermanns arvinge

 

Det är arvingen själv, William Augustus Obediah Fitch Aldermann, som tillsammans med sin nye lärare, Josias Gebhardt, har inlett sin Grand Tour, i anda med äldre bildningsideal. William har hunnit bli tonåring vid det här laget och har börjat inse mer och mer om sig själv och sin plats i världen. Han har också, med Gebhardts hjälp, glimtvis börjat få insikt om sin fars och Dilettantis universum.

 

William är en fascinerande huvudperson. Redan när han var en liten pojke stod det klart att han inte var som andra barn. Han lär sig tidigt att räkna och blir vid bara tre, fyra års ålder skicklig på att göra minutiöst detaljerade miniatyrmodeller av berömda historiska slag. Hans intelligens är häpnadsväckande, samtidigt som han inte har några sociala förmågor. Han växer upp i templet, föräldralös och avskuren från världen utanför, uppfostrad av tjänstefolket och med Richard Payne Knight som förmyndare.

 

Han får en lärare, John Henry Carrington, som undervisar honom enligt en detaljerad plan som Aldermann den äldre har bestämt. Pojken har lätt för att lära och fyller sitt huvud med otroliga mängder boklig kunskap. Samtidigt är han totalt bortkommen i världen utanför templet, vilket blir tydligt när den gamle ordensbrodern Josias Gebhardt kliver in på arenan.

 

Det är nu William börjar vakna upp ur sin isolering. Gebhardts plan är att fortsätta Dilettantis arbete och han ser till att William i små portioner presenteras för antikens ideal och faderns livsgärning. Samtidigt gör Richard Payne Knight vad han kan för att pojken ska förskonas från ordenssällskapets inflytande. Denna kamp, för och mot Dilletanti, ger spänning åt berättelsen. Samtidigt som man som läsare så gärna vill att William ska vakna upp och agera utifrån sin egen vilja, oroas man över vad det kan innebära att han tycks allt mer fascinerad av faderns ideal.

 

Från att ha varit en märklig enstöring kan man nu ana nya sidor hos William. Han börjar inse vilken makt hans rikedomar kan ge honom, men samtidigt sker händelser som gör att han framstår som en mer medkännande person. Under The Grand Tour är också några ur tjänstestaben med i resesällskapet och William visar överraskande medkänsla och omtanke med dem. Det är som att han inte riktigt gör skillnad på folk och folk. Om det är en tanke bakom, eller om han helt enkelt är oförmögen att förstå samhällets oskrivna regler, återstår att se.

 

Williams komplexitet och ibland motsägelsefulla personlighetsdrag gör honom till en mycket intressant huvudperson. Är det hans utsatthet som föräldralös och utan ett givet sammanhang, som gör att han så lätt influeras av Gebhardt? Eller är det faktiskt Williams egen vilja som nu börjar lysa igenom? Är han svag eller stark?

 

Frågorna hopar sig! Jag ser fram emot upplösningen på de sista 180 sidorna av Gabriella Håkanssons roman!

Adams arv - till Tyskland med Jorden Runt-utmaningen

I Lyrans Jorden Runt-utmaning har min läsning nu tagit mig till Tyskland, genom romanen Adams arv av Astrid Rosenfeld.

 

Romanen består av två parallella tidsplan och börjar i Berlin under 1980-talet. Huvudpersonen är Eddy, en ung kille som efter en kaotisk uppväxt tycks ha svårt att hitta sin plats i tillvaron. Han får ständigt höra hur lik han är sin morfars bror Adam - det känns inte som någon positiv jämförelse, men ingen vill egentligen berätta mer än så för honom.

När så hans mormor dör hittar Eddy ett manuskript som visar sig vara Adams egenhändigt nedtecknade livshistoria. Berättelsen förflyttas nu till 1930-talet, till Berlin och vidare till 40-talets ockuperade Polen.

 

Det är här boken verkligen griper tag i mig. Rosenfeld skildrar förintelsen med en slags befriande svart humor, som fungerar väldigt väl. Adam och hans mormor Edda kallar skämtsamt Hitler för August, för "vad betyder väl ett namn? Det är ansiktet som betyder nåt." De ägnar sig åt att bestämma nazisternas personligheter och eventuella framgångar i kriget genom att studera deras anletsdrag på foton från tidningsurklipp. Så i den här judiska familjen pryds väggarna av bilder på Hitler, Himmler och Goebbels!

 

Edda är också övertygad om att Hitler måste vara alkoholist. Adams morfar, kallad Kroknäsan av Edda, hade problem med spriten och hon känner igen vansinnigheterna från honom. När det utgår en order om att alla judar ska bära nya förnamn, "Sara" för kvinnor och "Israel" för män, blir Edda än mer övertygad om sin teori: "Nåt sånt hade också Kroknäsan kunnat hitta på. En sån idé kan bara en suput komma på."

 

Judeprogromerna och förintelsen har väl sällan skildrats med en sådan humoristisk ton, men inte för ett ögonblick förtas allvaret som vilar under ytan. Snarare tycker jag att komiken - egentligen en slags galghumor - förstärker budskapet. Vad annat än humorn kan man ty sig till i en så vidrig och oförståelig tid som denna?

 

De två berättarplanen vävs så småningom samman och får sin upplösning. Dessförinnan har man som läsare förfasats över nazismens framfart, skrattat åt den svarta humorn och förundrats över vänskapen och kärleken, som ibland sträcker sig långt vidare än man hade kunnat föreställa sig.

Titel: Adams arv
Författare: Astrid Rosenfeld
Utgivningsår: 2012 (2011 på tyska)
Översättare: Jörn Lindskog
Förlag: Thorén & Lindskog
Antal sidor: 394
 

Vad är en klassiker? - de 100 bästa engelska romanerna

Platsar de här på en engelsk klassikerlista?

Igår kunde man på The Guardians bokblogg läsa om ett spännande projekt som tar sin egentliga början idag. Tillsammans med The Observer (och med stöd av Waterstones), ska man under 100 veckor framöver kunna läsa om de 100 bästa engelska klassikerna, en ny varje vecka.

Man poängterar i bloggen att man ska komma ihåg att urvalet på sätt och vis inte kan bli annat än subjektivt, så kanske  kommer någon att bli irriterad för att en eller annan författare inte finns med på listan. Men jag tycker hursomhelst att det ska bli spännande att följa vilka böcker som idag anses vara de stora engelskspråkiga klassikerna.

Just definitionen av vad som är en klassiker, finns det förstås många olika varianter på. Jag tror att vi alla får en viss känsla när vi hör ordet klassiker, även om det kanske är svårare att formulera i ord exakt vilka kriterier som ska gälla.

The Guardian bjuder på några förslag till definition:

"A classic is a book that has never finished what it wants to say" (Italo Calvino)

A classic has "a certain eternal and irresponsible freshness" (Ezra Pound)

Man kan också läsa i bloggen att många nog helt enkelt definierar en klassiker som "books we know we should have read, but have not."

Hur man än väljer att definiera en klassiker, ska det bli spännande att se vika böcker som kommer att dyka upp på listan!

Till sist, ännu ett citat från The Guardians bokblogg:

"If lists are a guilty pleasure, then book lists are a sinful addiction."

Vilka böcker skulle du vilja se på en topp-hundra-lista över engelska klassiker? Och vad är en klassiker för dig?

Bokbloggsjerka - Standalones eller bokserier?

Nu är det dags för en ny bokbloggsjerka igen hos Annika. Helgens frågeställning  lyder:

"Läser du helst standalones eller bokserier?"

På den frågan måste jag nog svara, både och! Men det beror ju på sammanhanget och vilken typ av böcker det är fråga om.

Jag tycker INTE om när en i mitt tycke fantastisk bok, speciellt med ett väl avrundat slut, får en uppföljare som faktiskt blir sämre (precis som med många filmer). Då är det förmodligen inte fråga om en bok som från början var tänkt som en serie, utan mer som att man ser till att utnyttja ett väl mottaget koncept. I det fallet föredrar jag att själv fantisera om vad som händer med karaktärerna i framtiden, eller vad som menas med det kanske dubbeltydiga slutet. Jag vill inte läsa böcker som bara blir bleka kopior av originalet.

Sen finns det ju fall där böckerna är tänkta som en serie redan från början. Jag tänker främst på olika deckare eller fantasy-serier, men detta finns förstås inom alla genrer. I fallet med deckare tycker jag verkligen om att läsa flera böcker i en serie! Då blir det som att man, förutom spänningen från brottet ifråga, också får följa och faktiskt lära känna karaktärerna både på djupet och förstås över lång tid. Ibland gillar jag till och med den delen av läsningen mer än själva spänningsmomentet.

Det är härligt - och ibland lite plågsamt - att vänta på att nästa del i en serie ska komma, och när man väl läser blir det lite som att umgås med en nära och god vän. När jag läste Håkan Nessers Van Veeteren-deckare, hade jag fördelen av att inte ha hängt med från början, och kunde läsa åtta av de tio böckerna i följd. Då var jag verkligen djupt inne i Van Veeteren-land! Sen blev det i och för sig lite jobbigt att vänta på att de två sista delarna skulle komma ut...

Jorden Runt - Wolf Hall i repris

Med Lyran som reseledare ska många bloggare i höst ge sig ut på en bokresa Jorden runt. September ägnas åt böcker från Europa:

Andrej Platonov - Lyckliga Moskva (Ryssland)
Silvia Avallone - Stål - (Italien)
Astrid Rosenfeld - Adams arv (Tyskland)
Hilary Mantel - Wolf Hall (England)
Jean-Marie Gustave Le Clézio - Pawana (Frankrike)

Nu är det onekligen september och jag tänkte därför bjuda på en repris av ett inlägg jag redan skrivit om en av böckerna på listan:

Wolf Hall av Hilary Mantel är en roman som fått horder  av läsare att ta sig an ett över 600 sidor långt läsäventyr om det tidiga 1500-talets England. Boken belönades med 2009 års Man Booker Prize och blev också av de engelska tidningarna utsedd till årets bok det året. På svenska släpptes boken i augusti 2013.

Wolf Hall är den första delen i en trilogi som kretsar kring statsmannen Thomas Cromwell (hittills finns också del två, Bring up the Bodies, att läsa).

Smedsonen Cromwell är med moderna ord uttryckt en "self-made man." Steg för steg, med list, charm och en brinnande ambition, lyckas han ta sig ända upp i den närmsta kretsen kring kungen, Henrik VIII.

Maktkamp är ett ledord för romanen och de politiska intrigerna är intrikata. England vill bryta med påven i Rom och kungen vill komma över de landegendomar som nu ägs av kyrkan. Dessutom måste tronföljden säkerställas. Henrik VIII:s första fru, Katarina av Aragonien, har bara gett honom en dotter och nu gör han och Cromwell allt för att kunna annullera kungens första äktenskap, så att han istället ska kunna gifta sig med Anne Boleyn.



Thomas Cromwell,
målning av Hans Holbein den yngre

Cromwell är romanens stora hjältefigur: han talar flera språk, han kan slåss, han är en skicklig advokat och kan övertala i princip vem som helst till vad som helst. Men hjälteglorian till trots framstår Cromwell ändå i romanen som en man av kött och blod. Han saknar sin döda hustru, han bekymrar sig över sina barn, han arbetar så hårt att han knappt har tid att sova.

Just att verkligen levandegöra de historiska personerna, gör Mantel skickligt. Och det är inte bara männen som framställs i all sin makt - också kvinnorna har framstående roller i romanen. De skildras befriande nog inte bara som väna varelser med ett handarbete vilande i knäet. Både Katarina och Anne Boleyn är starka kvinnor, som inte räds att göra vad de kan för att få sin vilja igenom.



Överhuvudtaget är det ett stort persongalleri att hålla ordning på. Tacksamt nog finns det ett schema över de viktigaste personerna. Flera gånger måste jag gå tillbaka till det för att reda ut vem som är vem, speciellt eftersom alla i romanen tycks heta Thomas! Men det är inget som stör läsningen, tycker jag.

Förutom de namngivna verklighetsbaserade personerna myllrar romanen av "vanliga" människor. När hovet ska ut på jakt eller bo ett tag på ett annat av kungens slott, är det flera hundra av tjänstefolket som ska med. I dåtidens England  kan man arbeta med allt ifrån att plocka hönor till att vara giftsmakare åt kungen.

Det är ett historiskt London som växer fram mellan bokpärmarna, och det tycks inte alltid vara ett lätt liv att leva. Pesten skördar många liv och man kan bli inspärrad och avrättad för kätteri.

Samtidigt känner man väl igen sig i staden. Themsen finns alltid där i bakgrunden och de stora turistmålen av idag, som Towern (på bilden) och Hampton Court (lite utanför London) är framträdande platser i handlingen.

Wolf Hall av Hilary Mantel är en fantastisk bok! Räds inte att ta dig an de drygt 600 sidorna - du kommer inte att ångra dig!

Titel: Wolf Hall

Författare: Hilary Mantel

Utgivningsår: 2013 (originalet 2009)

Förlag: Weyler förlag

Översättare: Jesper Högström

Antal sidor: 647

Biblioteks- och informationsvetenskap i Borås

Jag befinner mig den här veckan  i Borås, närmare bestämt på Bibliotekshögskolan. Dagarna är fullspäckade med föreläsningar, databasövningar och seminarier, och på kvällarna orkar jag knappt ens slå upp en skönlitterär bok... Men det är riktigt intressant och spännande att få reda på mer kring ämnet och forskningen!

Just nu är det stort fokus på den mer informationstekniska delen av ämnet, och det är inte utan att jag längtar lite efter det här:

Blekingegatan 32



Blekingegatan 32 är skriven av Lena Einhorn, och precis som i hennes förra roman Siri, om Siri von Essen, står också i den nya romanen en verklig person i fokus.

Den här gången har Einhorn valt att leva sig in skådespelerskan Greta Garbos liv, framför allt de tidiga åren i hennes skådespelarbana: perioden på Dramatens elevskola, mötet med Mauritz Stiller och den första tiden i Hollywood.
 

Det är spännande att följa Garbos väg från de enkla omständigheterna som Greta Gustafsson i hemmet på Söder, tills att hon hyllas som en av de stora inom amerikansk film. Men det är - både för läsaren och för bokens huvudperson - inte enbart en positiv resa mot framgång.

Tidigt i romanen blir den sjuttonåriga Greta Gustafsson, som den yngsta personen hittills, antagen vid Dramatens elevskola. Tiden på Dramaten har hon beskrivit som den lyckligaste i sitt liv, och den glädjen skildras med stor inlevelse av Einhorn. De unga teatereleverna har ännu allt framför sig, de träffas på caféer och pratar om livet och de drömmer om att lyckas inom skådespelaryrket. För Greta och en av hennes klasskamrater, Mimi Pollak, är det också en tid av passionerad kärlek.

Som läsare tas man med bakom kulisserna. Man våndas och gläds med eleverna inför föreställningarna och man sitter bredvid dem på Dramatens tredje rad och kikar ner på scenen där de stora skådisarna repeterar. Man blir en del av teaterns magi.

När så mästerregissören Mauritz Stiller gör entré i berättelsen är det på sätt och vis både början på en fantastisk filmkarriär för Greta, och början till slutet på den lyckliga tiden med kamraterna. Stiller har högtflygande planer för sig och Greta och det är genom hans ambition Gretas Hollywood-karriär tar fart. Här ser ni en bild på Garbo och Stiller från 1925, när de är på väg till USA:

Greta skildras redan från början i romanen som en otillgänglig person, ibland rentav olycklig. Det är den så berömda gåtfullheten som så många har försökt förstå.

Om man är ute efter ett finna svaret på gåtan om Garbo, varför hon var så undflyende och svår att komma inpå livet, blir man möjligen något besviken på Blekingegatan 32. När jag slår igen bokpärmarna känner jag inte att jag vet mer om varför hon drog sig undan som hon gjorde, eller att jag förstår vad i hennes liv som format henne till den hon var.

Däremot känner jag att jag varit med om riktigt läsäventyr och min fascination inför Greta Garbos storhet och gåtfullhet har bara blivit större.

Tematrio - Teman på bokmässan



Veckans tematrio hos Lyran är inspirerad av bokmässan, som ju snart går av stapeln i Göteborg. I år är temat som bekant Rumänien och nästa års mässa vet man redan kommer att fokusera på Brasilien. Men om jag själv fick välja tema? Lyran ber oss att ge tre förslag!

1. Mitt första förslag är tema barn- och ungdomslitteratur. Visserligen var just detta temat för 1998 års upplaga av bokmässan, men det hindrar kanske inte att ämnet tas upp igen? Jag kan inte tänka mig ett viktigare ämne i alla fall - barns och ungdomars läsförmåga ligger till grund för så mycket i barnens utveckling och i ett vidare perspektiv till och med för deras möjligheter att lyckas i samhället. För att inte tala om hur trevligt det är att läsa, och det borde alla barn och ungdomar få en chans att uppleva! Jag hoppas i så fall att temat också spiller över på en mer lokal nivå. Kanske med speciella insatser på bibliotek och i skolorna? Hela 2014 kunde bli ett barn- och ungdomslitteraturår!

2. Mitt andra förslag är tema Frankrike. Jag tror i alla fall inte att just Frankrike har varit i fokus på bokmässan ännu, så det kunde väl vara dags.  Här vill jag speciellt nämna Sekwa Förlag som gör ett fantastiskt jobb med att ge ut franska moderna romaner i svensk översättning. Många av mina favoriter från senare år kommer just från det förlaget, till exempel Igelkottens elegans av Muriel Barbery och Drömbokhandeln av Laurence Cossé.

3. Det tredje förslaget skulle vara tema klassiker. Jag tycker det är synd att det numera fokuseras så mycket på en slags snabbkonsumtion av böcker, och det känns som om det sker på flera plan samtidigt. En bok som bara har några få år på nacken kan vara svår att få tag på eftersom den inte trycks länge - här är det förstås ekonomin som styr. Också på det individuella planet verkar det vara viktigare att läsa så många och så nya böcker som möjligt, istället för att fundera över vad det faktiskt är man har läst. Nu är jag ju själv en bokslukare, så jag ska kanske inte uttala mig om detta egentligen, men visst vore det skönt att ibland skruva ner tempot och dröja sig kvar längre i själva läsupplevelsen? Just klassikerna skulle kunna vara en slags motvikt till alla snabblästa och lättillgängliga böcker som finns överallt, och istället inbjuda till djupare funderingar över till exempel vad dessa äldre böcker fortfarande har att kommunicera till dagens läsare?

Ugglans Quiz - Deckare

Nu är det hög tid för ett Quiz igen hos Ugglan & boken!

För någon vecka sedan handlade Annikas bokbloggsjerka om klichéer och många tog upp deckargenren som ett exempel där poliserna/detektiverna ofta följde en viss mall. Den buttre, småfete, något alkoholiserade mannen som har svårt med kvinnorna och gärna lyssnar på en viss typ av musik, känner vi alla igen.

Nu är det förstås inte alla deckare som faktiskt faller in i den beskrivningen, men tanken väcktes hos mig att det vore intressant att testa om det gick att känna igen vilken deckare det var frågan om baserat bara på ett ganska kort citat? En bra idé för Ugglans Quiz alltså! Sagt och gjort!

I Ugglans Quiz är det den här gången din uppgift att försöka lista ut böckernas huvudpersoner, alltså vilka poliser/privatdeckare, som beskrivs i citaten! När du vill kontrollera dina svar kikar du bara längst ner på sidan.

Dela gärna med dig i kommentarsfältet om du vill kommentera någon av böckerna som är med eller om du vill berätta hur det gick för dig. Svara också gärna på Quizfrågan som alltid följer efter citaten. Om du svarar i ett eget blogginlägg, glöm då inte att skriva en kommentar här så att vi andra kan hitta till din sida!

Åtta citat från deckare:

1. "I kylskåpet hittade han kall pasta med tomater, basilika och svarta oliver som doftade så ljuvligt att det kunde väcka liv i de döda samt en huvudrätt bestående av sardiner i lök och vinäger. [Han] hade för vana att helt och hållet förlita sig på den fantasifulla men folkligt enkla kulinariska konst som utövades av Adelina, hans hemhjälp och hushållerska som kom och gav honom lite handräckning en gång om dagen, mor till två obotligt kriminella söner, av vilken den ene satt i fängelse tack vare honom."


2. "- Hon bara ligger där i biblioteket och är död. Så du måste komma hit med detsamma.
   - Vill du att jag ska komma?
   - Ja. Jag skickar bilen efter dig.
   - Ja, ifall du tror att jag kan vara till någon tröst på något sätt, så - sade [hon] tveksamt.
   - Jag behöver inte någon tröst. Men du är styv på lik.
   - Inte! Mitt intresse för sådant där är rent teoretiskt.
   - Du är i alla fall väldigt styv på mord. Och hon är mördad. Strypt. Och jag tycker att ifall man en gång har fått ett riktigt mord i sitt hus så kan man lika gärna ha roligt av det, eller vad jag ska säga. Så nu ska du vara snäll och komma hit och hjälpa mig att ta reda på vem som har gjort det och avslöja mysteriet och så vidare. Det är faktiskt riktigt spännande, vet du.
   - Jaså, ja, visst kommer jag, lilla du, om jag kan vara till någon hjälp."


3. "Först nu förstår Erik att den blonde mannen är kriminalkommissarien som väckte honom för mindre än en timme sedan. Hans finlandssvenska hade inte varit lika påtaglig i telefon eller så hade Erik bara varit för trött för att registrera den.

   - Varför skulle jag vilja träffa polisen som hittade pojken? frågar Erik.

   - För att förstå varför jag behöver förhöra...

   [Han] tystnar när Daniellas telefon ringer. Han tar upp den ur sin kavajficka, ignorerar hennes framsträckta hand och tittar hastigt på displayen.

   - Det är nog till mig, säger [han] och svarar. Ja... Nej, jag vill ha honom här. Okej, men det skiter jag i."

4. "[Hon] pressade händerna hårt mot tinningarna. Huvudvärken, som legat som ett band över pannan sedan hon vaknade, hade under den sista timmen givit upphov till ett irriterande flimmer framför ögonen. Krister skulle hämta barnen. Personalen hade inte ringt från fritids än."

5. "Han la upp fötterna på skrivbordet och lutade sig bakåt i stolen. Kaffekoppen balanserade han på ena knäet.

   Telefonen ringde. När [han] sträckte sig efter luren miste han greppet om kaffekoppen. Kaffet stänkte över hans ben och koppen rullade bort över golvet.

   - Fan, ropade han irriterat med luren halvvägs mot örat.

   - Du behöver inte vara oförskämd, sa hans far. Jag ville bara veta varför du aldrig hör av dig.

   [Han] drabbades genast av ett dåligt samvete, vilket i sin tur gjorde honom arg."

6. "Framgången med hennes första fall uppmuntrade [henne]. Hon hade nu skickat efter, och fått, en handbok för privatdetektiver, och hon gick igenom den kapitel för kapitel och gjorde otaliga anteckningar. Hon hade inte gjort några misstag i det första fallet, tyckte hon. Hon hade fått reda på den information som stod att få tag i genom den enkla processen att göra upp en lista över sannolika källor och söka upp dem. Det hade inte krävt särskilt mycket. Förutsatt att man var metodisk så var det nästan omöjligt att göra fel.
   Sedan hade hon fått en ingivelse rörande krokodilen och hade följt den."


7. "[Han] vaknade med ett ryck och såg sig omkring.

   Böcker till höger. Böcker till vänster och rakt fram.

   Ingen tvekan. Han satt i fåtöljen i antikvariatet och hade somnat. Det stod en till hälften urdrucken kaffekopp på armstödet. Han såg på klockan. Några minuter i fem. Hade på sin höjd sovit en kvart således, det var som det brukade."


8. "Ända från andra sidan gatan kunde jag se att mannen hade ett stort, blått ankare tatuerat på ovansidan av handen. Därmed hade han anknytning till sjön. Han hade dock en militär hållning och reglementsenliga polisonger. Där har vi marinkåren. Han såg ut att ha en viss självkänsla och vana vid att föra befäl. Du måste ha lagt märke till hans sätt att hålla huvudet och svänga sin käpp. En stadgad, respektabel, medelålders man verkade han också vara vid första påseendet. Alla dessa fakta gav mig anledning att tro att han hade varit sergeant.
   - Fantastiskt! utbrast jag.
   - Vardagsmat, sa [han], men av ansiktsuttrycket att döma gladde han sig åt min påtagliga förvåning och beundran."

Quizfrågan:
Vilken/vilka är din/a favoritdeckare? Varför?

De rätta svaren:

1.Salvo Montalbano (ur Terrakottahunden av Andrea Camilleri). 2. Miss Jane Marple (ur Liket i biblioteket av Agatha Christie). 3. Joona Linna (ur Hypnotisören av Lars Kepler). 4. Maria Wern (ur Svart fjäril av Anna Jansson). 5. Kurt Wallander (ur Mannen som log av Henning Mankell), 6.  Precious Ramotswe (ur Damernas detektivbyrå av Alexander McCall Smith). 7. Van Veeteren (ur Svalan, katten, rosen, döden av Håkan Nesser).  8. Sherlock Holmes (ur En studie i rött av Arthur Conan Doyle).

Bokbloggsjerka - Var skulle min roman utspela sig?

Fredagen är här, och så också Annikas bokbloggsjerka. Veckans fråga är: Om du skulle skriva en bok, var skulle den i så fall utspela sig:

• i en stad?
• på landet?
• på en fiktiv plats?
• på havet?
• i framtiden?
• i det förflutna?
• i nuet?
• i Sverige eller utomlands?
• annat?

Nu är det ju så att jag redan har skrivit den där boken, som för övrigt kommer att göras tillgänglig för läsning på ett eller annat sätt senare i höst. Men mer om detta vid ett senare tillfälle!

Jag har valt att kalla min roman Ett ögonblick i sänder, och den utspelar sig i en icke namngiven svensk småstad. Jag har medvetet valt att inte uppge någon speciell "riktig" stad, även om många av platserna är inspirerade av miljöer som finns i verkligheten. Men jag gillar att det blir sådär allmängiltigt, som om det kunde ha varit i vilken småstad som helst. Kanske blir det till och med ännu lättare för läsaren att uppleva det som att platsen på något sätt känns väldigt bekant, om den inte är namngiven? Det har varit min teori i alla fall.

Just platser är annars väldigt viktiga för mig när jag skriver eller fantiserar kring olika projekt. Ibland är det just en geografisk plats som sätter igång idéflödet i mitt huvud. Till exempel vill jag någon gång väldigt gärna skriva något som utspelar sig i London. Då skulle jag, till skillnad från mitt första exempel, vara mycket tydlig med olika platsnamn och beskrivningar av de verkliga miljöerna. För läsaren skulle det helst bli som att de själva vandrade runt i London och upplevde det som boken skildrade.

Men det behöver inte vara just en stad som sätter igång processen. I Ett ögonblick i sänder är det en trappuppgång som står i fokus. När jag tänker på romanen nu är det huset med huvudpersonernas lägenhetsdörrar som jag ser framför mig. Steg i trappen, någon som går över golvet i lägenheten ovanför, porten som slår igen...

Också i det nya projekt, som lite sådär försiktigt börjar ta form i mitt huvud, är platser ett slags utgångspunkter. Mycket kretsar kring en övergiven sommarstuga vid havet och ett rum i en lägenhet mitt i stan med en stor flygel och tavlor som täcker väggarna nästan ända ner till golvet. Ja, det är nog så att just "var" en bok utspelar sig, är avgörande i mitt fall.



En bra plats för sommarhuset i en ny romanidé?

En annan sak som jag lagt märke till i mitt skrivande, är att det verkar som att det är lättast att skriva om en "verklig" plats när man inte längre befinner sig där. Det är naturligtvis en fördel om man tillbringat mycket tid på platsen så att man känner den väl, men det är inte förrän man får lite distans till den som den låter sig skildras. Det är som ett slags skimmer lägger sig över minnena av platsen och beskrivningarna blir skapade genom känslan av platsen, mer än de faktiska detaljer man ser när man är på plats. Så upplever jag det i alla fall.



Aldermanns arvinge - några första reflektioner

Jag är med i en bokklubb i regi av Norra Skåne, där man får möjlighet att läsa in sig på ett par av böckerna inför Bokens Dag i Hässleholm i höst. Läs mer om bokklubben och evenemanget här.

Om du vill kan du följa alla inlägg och diskussioner framöver på bokklubbens egen sida.

Idag ska vi ha läst första delen  - drygt 200 sidor - av Aldermanns arvinge av Gabriella Håkansson. Inlägget jag bidrar med, handlar helt enkelt om mina första intryck.

 

"Det här är berättelsen om ett hus." Så börjar romanen Aldermanns arvinge av Gabriella Håkansson. Det är inte vilket hus som helst som står i centrum för den här romanen, utan "Templet", ett nyklassicistiskt palats på Harley Street i London. Ägaren är Gideon Aldermann, stormästare i ordenssällskapet Dilettanti, med en besatthet för de antika idealen och med en hemlig storslagen plan för att revolutionera samhället.

Gabriella Håkansson är skicklig på att återge detaljer. Huset i sig är noggrant beskrivet och blir nästan som ett levande väsen. Romanen utspelar sig i London, men man kan konstatera att det verkligen är Huset som är den viktiga miljön än så länge. London tycker jag beskrivs mer faktamässigt, jämfört med Aldermanns palats som sveps in i vackra adjektiv om material och färger.

Templet är verkligen magnifikt med alla sina utsmyckningar och antikviteter, men samtidigt tar vanligt folk gärna en omväg runt det av rädsla för trolldom, förbannelser och ett rykte i kvarteren att gamle Aldermann har åkallat djävulen. Folk undviker att komma för nära:

"Skuggan, sades det, förändrade både folk och fä. Den som en gång satt sin fot i huset blev sig aldrig mer lik."

Även de olika personerna skildras med ett gott öga för detaljer, speciellt genom beskrivningar av deras kläder. På det viset är det mycket yta. För Aldermann och hans ordensbroder, den gamle fjollige d'Hancarville är klädedräkten viktig, och den ska vara i en klassisk stil som egentligen tillhör en helt annan tid:

"[d'Hancarvilles] mossgröna sammetsbonjour syntes knappt under massorna av vitt halskrås. Trots att knäbyxor hade gått ur modet envisades han med att bära sammetsculotter med stora silverspännen och vita rosettprydda silkesstrumpor."

Men vad döljer sig under den pråliga ytan? Om man skrapar lite på romanens översta lager väller en stark mystik fram. Själva huset bidrar förstås till denna känsla, men det är något mystiskt också med ordenssällskapet Dilletanti. Vad ägnar de sig åt egentligen?

Spänningen blir inte mindre när Aldermann dör och hans testamente tillkännages. Hans ordensbröder d'Hancarville och Richard Payne Knight har fått veta att det som Aldermann kallar "le grand oevre" är färdigt, men testamentet läses upp utan att de får reda på var denna hemliga plan finns. Ska de kunna hitta den? Efter att ha läst denna första del av romanen är det en av frågorna som gör att jag blir oerhört sugen på att läsa vidare!

Kod 400

Huvudpersonen i Kod 400 av Sophie Divry är en trött och grå bibliotekarie på ett franskt landsortsbibliotek. Hon håller till i bibliotekets källarplan där hon ansvarar för böckerna i geografi, enligt henne själv en riktig skräpklass. Hon är osynlig för de flesta och ägnar dag ut och dag in åt att klassificera, sortera och göra så lite väsen av sig som möjligt.

En morgon när hon kommer för att ställa iordning avdelningen innan biblioteket ska öppnas för dagen, upptäcker hon en sovande låntagare som råkat bli inlåst i källaren över natten. Nu börjar en lång flödande monolog där bibliotekarien tar tillfället i akt att ösa alla sina åsikter, klagomål och känslor över den ofrivillige åhöraren.

Är detta då bara en fördomsfull skildring av en intetsägande, ensam bibliotekarie med böckerna som ett substitut för det verkliga livet?

Svaret på den frågan är tveklöst ett nej. Ju mer man läser, desto mer ersätts den grå kulturtanten av en kvinna med glöd och bitsk humor. Låt vara att hon till vardags döljer detta väl bakom sin devis att "Det är lugnt och skönt" - både att arbeta på biblioteket och att bo själv. Men nu vräker hon ur sig sitt missnöje med sina kollegor och folks banala läsvanor. Också känslorna för en ung man som brukar sitta och läsa på biblioteket sipprar fram med en passion som inte går att dölja.

När man slår igen bokpärmarna är det kärleken till litteraturen och biblioteken som är det bestående intrycket:

"Men det är ju uppenbart: att stiga in på ett bibliotek innebär helt enkelt att återvända till moderlivet... Ja, biblioteket ger oss liksom mamma en förtrollad puss så att allt går över. Olyckligt kär? Folkskygg? Utvecklingspessimist? Huvudvärk? Sömnsvårigheter? Matsmältningsproblem? Liktornar? Tro mig, det finns inte en enda av dessa åkommor som inte kan lindras med hjälp av ett biblioteksbesök."

 

Så sant som det står skrivet!

Titel: Kod 400
Författare: Sophie Divry
Utgivningsår: 2012 (2010 på franska)
Översättare: Marianne Öjerskog
Förlag: Sekwa
Antal sidor: 93

Kortlistan till The Man Booker Prize 2013

I morse tillkännagavs kortlistan till det brittiska litteraturpriset The Man Booker Prize. Priset har delats ut sedan 1968 och de nominerade är alltid författare från det brittiska samväldet eller Irland. Tidigare års vinnare inkluderar till exempel Hilary Mantel med både Wolf Hall (2009) och Bring Up the Bodies (2012), Margaret Atwood med The Blind Assassin (2000) och Yann Martel med Life of Pi (2002).

Kanske hittar vi några nya favoriter bland de här sex nominerade romanerna? Vinnaren tillkännages den 15 oktober.

De nominerade är:

We Need New Names av NoViolet Bulawayo
The Luminaries av Eleanor Catton
Harvest av Jim Crace
The Lowland av Jhumpa Lahiri  
A Tale For the Time Being av Ruth Ozeki 
The Testament of Mary av Colm Tóibín

 

 

 

 

 

 



Tematrio - Tunnisar

Förra veckans tematrio hos Lyran handlade om tegelstenar. Den här veckan ska vi ägna oss åt raka motsatsen, nämligen böcker som bara är sisådär en 50-150 sidor långa. Utmaningen i tematrion lyder: "Berätta om tre minnesvärda tunnisar!"

Älskaren av Marguerite Duras utspelar sig i Indokina under 1930-talet. Det är en självbiografisk roman om en femtonårig fransyska som inleder en passionerad kärleksförbindelse med en rik kinesisk man.

Den scen som dominerar romanens inledande del är svår att glömma. En färja glider fram över Mekong-floden, en spinkig vit flicka, på väg tillbaka till skolan i Saigon, lutar sig mot relingen. Hon är iklädd en ärmlös klänning i råsiden, högklackade guldlaméskor och på huvudet en manshatt. Flickans långa kopparfärgade hår är samlat i två flätor och läpparna är körsbärsröda. Hon är van vid att folk stirrar på henne.

I en svart limousin sitter en elegant kinesisk man. Han erbjuder flickan skjuts och hon tackar ja.

Efter detta första möte hämtas flickan varje eftermiddag efter skolan med limousin och körs till mannens lägenhet. Undangömda för omvärlden, hänger de sig där åt den förbjudna kärleken.

Yarden av Kristian Lundberg är romanen han skrev efter att själv ha varit en av arbetarna på just "Yarden" i Malmös hamn.  (Läs också Och allt skall vara kärlek och En hemstad: berättelsen om att färdas genom klassmörkret, som tillsammans med Yarden utgör en slags trilogi).

Bakgrunden till romanens tillblivelse är att Lundberg hade en skatteskuld och behövde skaffa pengar. Det var då hans egen bakgrund hann ifatt honom. Författaren Lundberg blev återigen den fattiga arbetarkillen från gatorna runt Värmhemstorget. Som en självklar lösning på sitt pengaproblem tog han timanställning på Yarden, med obefintlig anställningstrygghet och vidriga arbetsförhållanden.

Yarden skildrar kroppsarbetet och den ovärdiga arbetssituation som är verklighet för de som inte har något annat val. Lundberg vill lyfta fram ett undangömt arbetskollektiv som de flesta nog inte tror existerar i dagens Sverige.

Men det är också berättelsen om Lundbergs egen uppväxt. Fattigdomen och utsattheten, en frånvarande far och en mor som är sjuk i schizofreni. Klassresan.

Ämnet i Yarden är tungt, men det berättas på en poetisk prosa som flyter fram över sidorna. En ren njutning!

Till sist vill jag nämna en av de kanske mest kända kortromanerna, nämligen Ernest Hemingways Den gamle och havet.

Den gamle kubanske fiskargubben Santiago har i 84 dagar gett sig ut på havet i sin båt, och i 84 dagar har han återvänt utan någon fångst. Den 85:e dagen händer så det oerhörda.

Santiago får den största svärdfisk han någonsin sett på kroken. Nu börjar kampen mellan den gamle mannen och fisken, en svår och långdragen kamp som ska hålla på i ett och ett halvt dygn.

Romanen är förstås inte bara en skildring av kampen mellan en man och en fisk. Kampen blir en symbol för själva livet - den varats intensitet som ibland överskuggar allt annat. Men också livets oberäknelighet och motstånd, som bara en envishet på gränsen till heroism kan besegra.

Var är Alaska?

För en tid sedan läste jag ungdomsromanen The Fault in Our Stars och blev verkligen förtjust! Därför bestämde jag mig för att läsa något annat av författaren John Green, och valet föll på hans debutroman Var är Alaska?

Huvudpersonen i  romanen är Miles Halter, en inte särskilt populär kille som är besatt av berömda sista ord. Hans tillvaro har hittills varit totalt händelselös och när han i början av romanen går ut High School i Florida, bestämmer han sig för att livet måste ta en ny vändning. Valet blir att börja på internatskolan Culver Creek i Alabama, en plats där hans liv från och med nu inte kommer att bli sig det minsta likt.

Miles träffar snart den samling udda personer som gör romanen så charmig. Hans rumskompis Chip Martin, kallad Översten, ser snart till att Miles får sitt nya smeknamn Bullen. I ett annat korridorsrum bor Alaska Young, en tjej som fullkomligt hypnotiserar Miles. Hon är snygg, intelligent och  självdestruktiv, i en för Miles oemotståndlig blandning. I gänget finns också den japanske killen Takumi och utbytesstudenten Lara. Tillsammans kämpar de sig igenom dagarna på Culver Creek och utsätter ofta de andra studenterna för olika hyss.

Ett centralt tema i romanen är de sista ord som Miles är så besatt av. Två av dem återkommer och har stor betydelse för handlingen. Det första är de ord som författaren Rabelais lär ha sagt på sin dödsbädd: "Jag går att söka ett Stort Kanske." När Miles föräldrar i början av romanen frågar om Miles skäl till att lämna hemmet för Culver Creek, är det detta citat han ger som svar.

Det andra citatet är hämtat ur Gabriel García Márquez roman Generalen i sin labyrint. Boken handlar om Simón Bolívar, vars sista ord lär ha varit: "Hur ska jag ta mig ur den här labyrinten?" För Alaska är det detta som är den stora frågan. Hon vägrar vara en av dem som bara pratar om allt de ska göra, och sedan aldrig agerar:

"Man tillbringar hela livet i labyrinten och tänker på hur man ska ta sig ur den en dag och vad underbart det ska bli, och det som får en att härda ut är att tänka på den där framtiden, men sedan gör man aldrig det man planerar. Man använder sig bara av framtiden för att fly från nuet."

Frågan är bara hur Alaska och de andra ska kunna hitta sin väg i livet, och ta sig ut ur labyrinten?

Var är Alaska? har ett "före" och ett "efter". I mitten finns den oerhörda händelse som ska komma att prägla dem alla. Det här upplägget gör att boken, förutom att vara rolig, smart och välskriven, dessutom blir väldigt spännande.

Titel: Var är Alaska?
Författare: John Green
Utgivningsår: 2005
Förlag: Pocketförlaget
Antal sidor: 223

Kristianstad Bokfestival i bilder

Nu när Kristianstad Bokfestival är över för den här gången, är det lätt att konstatera att det har varit lika lyckat som vanligt! Författarbesöken har varit många och intressanta och publiktillströmningen stor. Dessutom visade sig vädret från sin bästa sida och sensommarsolen lyste över säljare och köpare vid festivalens alla bokbord.

Här bjuder jag på några bilder som sammanfattar Kristianstad Bokfestival 2013 för mig.

Utanför stadsbiblioteket kunde man plocka med sig en dikt hem:
 

Marjaneh Bakhtiari, aktuell med Godnattsagor för barn som dricker, samtalade med förslagschef Pelle Andersson:

Stadens gågator fylldes med bokbord:

Caroline Eriksson är aktuell med sin bok om Yngsjömordet, Djävulen hjälpte mig. Boken är den första i en serie om svenska mord:

Jag gjorde ett besök på bokbussen och fick en pratstund med den trevliga personalen:

Nu dröjer det ett helt år till nästa gång, men jag ser redan fram emot Kristianstad Bokfestival 2014!

Bokbloggsjerka - Om jag plötsligt fick fem miljoner

Annikas Bokbloggsjerka låter oss den här veckan drömma oss bort för en stund. Frågan lyder: "Vad skulle du göra om du plötsligt blev fem miljoner rikare?"

För mig är svaret lätt. Jag skulle köpa en lägenhet någonstans i London - den behöver inte vara stor eller ligga extremt centralt, bara den ligger just där. Alternativt skulle jag nöja mig med att bli stamgäst på ett mysigt B&B eller hotell och se till att åka dit en gång varannan månad åtminstone. Fem miljoner skulle ju räcka till ganska många resor tur & retur!

Varför just London då? Läs vidare, så får du se!

I London finns många trevliga bokhandlar, till exempel Waterstones på Piccadilly om man är ute efter det stora formatet, eller klassiska Hatchards (också på Piccadilly) för den mer intima varianten. Förutom att erbjuda massor av engelsk skönlitteratur brukar det också finnas ett rikt utbud med författarbesök och signeringar.

Jag skulle också passa på att göra en liten Wolf Hall-tur. Både Towern och Hampton Court är framträdande platser i romanen, och det skulle vara intressant att göra ett återbesök nu när jag har läst Hilary Mantels bok.

På kulturkomplexet Barbican håller The Royal Shakespeare Company till när de spelar utanför Stratford-upon-Avon, och jag skulle gärna se så många som möjligt av de klassiska pjäserna. Gärna Macbeth eller Hamlet!

På tal om Stratford, skulle jag också passa på att göra utflykter till andra platser i England. Varför inte ett besök till Cornwall och läsa ur Virginia Woolfs To the Lighthouse på plats?

Eller ett besök till Oxford och Christ Church College, och ta reda på mer om Alice i Underlandet, vars upphovsman Lewis Carroll fick inspiration till Alice från Alice Liddell, dottern till Christ Churchs dåvarande Dean.



Christ Church College, Oxford

En Jane Austen-tur skulle det definitivt bli! Kanske till Bath, där hon (om än ganska motvilligt) bodde under några år, eller till Chawton där hennes sista hem låg? Här kan man besöka Jane Austen's House Museum och dessutom handla Austen-prylar i den lilla butiken.

 

Austens hus i Chawton

Flera besök till bokbyn Hay-on-Wye i Wales hade jag också gjort. Hela byn är full av bokhandlar och man kan dessutom passa på att stanna till på något fik och njuta av lite Afternoon Tea.

Och så vidare...

Jag tror ni har förstått nu, vad mitt hjärta klappar lite extra för!