Ny (och bättre?) bokcirkelbok

I tisdags träffades vi i bokcirkeln igen och det var förstås som vanligt jättetrevligt. Vi hade läst Ingen konst av ungerske Péter Esterházy men ingen av oss var speciellt förtjust (jag hade inte ens läst ut boken, vilket inte händer ofta).

 

Nu hoppas jag mer på nästa bok, som blev Livbåten av Charlotte Rogan. Någon som läst?

Fantasy-fantasier

Hos Kulturkollo är det den här veckan fantasy-tema, och de har en kul utmaning som jag gärna deltar i. Jag är i och för sig ingen direkt fantasykännare, men jag har vissa favoriter som jag verkligen tycker mycket om.

 

Första frågan i utmaningen är den här: Vilken fiktiv plats skulle du besöka om du bara kunde?

 

Jag skulle väldigt gärna vilja tillbringa lite tid i Rivendell tillsammans med J.R.R Tolkiens alver. Det verkar så rofyllt och så sagolikt vackert - en perfekt plats att vila upp sig lite på.

 

Fråga nummer två: Om du fick välja en av alla dessa magiska varelser som ditt eget husdjur – vilket skulle du ta? Och varför?

 

Här vore det väl närmast tjänstefel om jag inte väljer en uggla, och visst hade jag gärna haft Harry Potters snövita uggla Hedwig som mitt husdjur. Hon inte bara hämtar post utan är ett ovanligt klokt och troget husdjur.

Till sist, fråga nummer tre: Hitta på en egen trollformel! Hur låter den? Vad tänker du använda den till?

 

Det jag behöver mest just nu är mer tid. Tänk om man bara kunde förlänga sin egen tid och göra klart allt det där som behöver göras? Sedan kunde man helt enkelt sätta igång tiden igen och då vara lugn, avslappnad och tillfreds med allt.

 

Det fixar jag lätt med den här trollformeln:

 

Tempus prolongátus!

 

Trollstaven på bilden är egentligen min sons - jag bara lånar den lite ibland.

Tematrio - liv och död i titeln

 

I  tematrion den här veckan ber oss Lyran att skriva på ett dramatiskt tema:

 "böcker med orden liv eller död (i olika former som t ex levande, döda etc) i titeln."

1. Min första bok i trion följer inte strikt instruktionen - att vara odöd är ju per definition att varken vara just levande eller död - men det får gå bra ändå. John Ajvide Lindqvists roman Hanteringen av odöda är en läskig historia där det i Stockholm efter en lång värmebölja börjar hända märkliga saker. De döda på bårhusen vaknar till liv igen, de begravna tar sig upp ur sina gravar... De döda återvänder alltså och vill helt enkelt komma hem. Vad som gör den här boken extra bra är att man så lätt kan dra paralleller till annat som händer i vår tid (fast något tillspetsat då förstås). Hur hanterar vi egentligen grupper med människor som anländer i vårt samhälle?

 

2. Mitt andra tips är igen mindre än nobelpristagaren Alice Munro. Om du inte tidigare läst hennes mästerliga noveller, är kanske Brinnande livet en bra bok att börja med? De fyra sista novellerna i samlingen är dessutom det första som Munro skrivit om sin egen barndom.

 

3. Till sist, en gammal favorit: Reidar Jönssons Mitt liv som hund. Läs om pojken Ingemar som när hans mamma blir sjuk får bo hos sin morbror i liten bruksort i Småland. Njut av Ingemars filosofiska tankar om hur det alltid kunde ha varit värre:

 

"Jag kunde också ha varit äldre och bland de fyratusensexhundratrettioåtta fångarna i Sveriges fängelser eftersom jag inte läste min läxor. Eller jag kunde som Bosse Larsson ha försökt att snedda över Johanneshovs idrottsplats kvällen den 28 augusti och träffats av ett spjut i bröstet. Han dog nog i fullkomlig förvirring. Man väntar sig inte att döden ska komma farande som ett spjut."

Giving Up the Ghost av Hilary Mantel

Det tar inte många rader av läsning förrän jag är helt uppslukad av Hilary Mantels självbiografi Giving Up the Ghost (engelska originalet från 2003, och nyligen utgiven på svenska som Skuggan av ett liv).

 

Boken handlar om Mantels tidiga år, om den fattiga uppväxten först i en liten by i Derbyshire och sedan i närliggande Cheshire. Hennes mamma träffar en ny man och under en period bor alla de tre vuxna under samma tak, tills pappan till slut försvinner helt ur Hilarys liv när hon är i elvaårsåldern. Hilary går klosterskola, och när hon så småningom ska välja karriärväg blir det juridikstudier vid London School of Economics.

 

Men det är sjukdomen som kommer att forma mycket av hennes liv, och som jag har hört henne säga i intervjuer, kanske har en stor del i att hon blev författare. Redan i tjugoårsåldern märker hon mer och mer av den smärta som ska följa henne under åren, hon söker hjälp men blir felaktigt diagnostiserad med psykologiska problem. Inte förrän många år senare, får hon rätt diagnos, endometrios. Hon opereras med sterilitet som resultat, och när sjukdomen något år senare kommer tillbaka drabbas Mantel av kraftig övervikt och en kropp hon knappt känner igen på grund av biverkningarna från medicineringen. Men trots orättvisan i att bli drabbad av något så grymt och trots det lidande Mantel går igenom, känner man aldrig att texten är självömkande.

 

Mantels uppväxt är en dyster skildring som hon frammanar med en otrolig känsla för detaljer och ett rakt och ärligt tilltal. Hon lyckas verkligen återge hur barnet Hilary upplevde sin omvärld, och med barnets blick lägger hon märke till detaljer som hon kanske inte fullt ut förstod då. Stort (att en ny man flyttar in i deras hus) och litet (att hennes mamma bytte hårfärg) förundrar lilla Hilary med samma styrka, och det är en förundran som hon lyckas överföra till läsaren. Jag tänker flera gånger, att här läser jag det som barnet Hilary berättar för mig, inte alls någon tillrättalagd tillbakablick från en vuxen.

 

Boken är också full av de bortgångna, av minnen av det som var och av det som aldrig blev. Hilary hade ett nära förhållande till mor- och farföräldrar och också när de inte längre finns där, är de och andra viktiga personer för henne, närvarande i hennes tankar. Med en far som inte längre fanns hos familjen och med den vuxna Hilarys tankar på det barn hon aldrig fick, verkar det som om livet till lika delar består av det verkligen levda och det liv som levs inom henne.

 

Boken avslutas med ord riktade mot skuggorna, mot de som inte längre är i livet:

 

"I will always look after you, I want to say, however long you have been gone. I will always feed you, and try to keep you entertained; and you must do the same for me. This is your daughter Ilary speaking, and this is her book."

 

 

Titel: Giving Up the Ghost

Författare: Hilary Mantel

Utgivningsår: 2003, men min upplaga från 2013

Förlag: Fourth Estate

Antal sidor: 252

 

 

Bokbloggsjerka - om att skriva blogginlägg

I veckans bokbloggsjerka undrar Annika:

Var (och hur) författar du dina inlägg?

Jag har nog inget entydligt svar på den frågan, utan det kan se lite olika ut beroende på hur mycket tid jag för tillfället har.

 

Idéer får jag i alla fall ofta - förutom rena recensioner kan det vara allt  från en mycket liten reflektion i något jag läst, till större idéer som sedan blir ett återkommande tema eller en temaserie. Jag tycker det är extra kul att skriva om platser som jag besökt där det finns en litterär koppling - då läser jag gärna in mig på skönlitteraturen och gör något större av det. Jag tycker också det är kul att fota egna bilder till bloggen, så ibland kan det vara just ett foto som är grundidén till själva inlägget.

Alla idéer jag får samlar jag i den här boken - det är en sån där med gummiband runt, vilket gör att man kan stoppa in en massa lösa lappar också. Om jag sen inte skulle komma på något att skriva om, kan jag alltid bläddra i boken och förhoppningsvis få lite ny inspiration.

 

Var jag författar mina inlägg varierar också. Helst när jag är själv hemma i lugn och ro, men det går bra med liv och rörelse runtomkring också. Idealet tycker jag är när jag hela tiden har några inlägg redan klara - då behöver jag aldrig känna att jag måste komma på något speciellt just en viss dag. Men det är långt ifrån alltid jag har det så, speciellt nu när jag är inne i en period med väldigt mycket annat som måste gå före bloggandet.

Muminfrossa och livsvisdom

Jag har nyligen läst både Tove Janssons Trollkarlens hatt och Det osynliga barnet. Visserligen är böckerna kanske mest tänkta för barn, men när man har lite för mycket att göra och allt snurrar på lite för fort, och när man dessutom är sådär lagom sjuk som man tydligen ska vara i februari - DÅ, är det oslagbart med en rejäl dos livsvisdom från Mumintrollet och alla de andra.

 

För även om böckerna handlar om en viss Mumindal med ganska speciella invånare, är det inte svårt att se att berättelserna också handlar om själva livet och allt man som levande varelse kan känna och uppleva.

 

Jag känner helt och fullt igen mig i Snusmumrikens glädje i att vara alldeles själv ibland:

 

"Han la sig på rygg i mossan och tittade in i vårhimlen som var klarblå upptill och havsgrön över trädtopparna. Någonstans under hatten började hans melodi röra på sig, med en del förväntan och två delar vårmelankoli och resten bara hejdlös förtjusning över att vara ensam."

 

Snusmumriken är också väldigt bra på något som jag tror att de flesta av oss hade behövt uppleva lite oftare, nämligen att bara vara i nuet, utan att bekymra oss så himla mycket om vad som varit eller hur det ska bli sen:

 

"Han var lycklig med skogen och vädret och sig själv. Morgondagen och gårdagen var lika långt borta, men just nu lyste solen klarrött mellan björkarna och luften var sval och mild."

 

Det känns lugnt och tryggt att läsa om hemuler, mymlor, vifslor, homsor, gafsor, Tooticki, den osynliga flickan Ninni, Filifjonkan som anar katastrofer i allt (en annan väldigt mänsklig tanke), hatifnattar och förstås Mumintrollen själva.

 

Jag får nog läsa Pappan och havet också (som jag fick med mig hem från bibblan tillsammans med de andra två). Dessutom gillar jag ju fyrar:

 

 

Mustaschenkät

Mrs Calloway på bloggen A Room Of My Own har taggat mig att svara på en enkät, och det gör jag förstås gärna.

Four names that people call me:
Under skoltiden kallades jag först Hihi och sen Helle, men nuförtiden kallas jag bara Helena av alla. Och mamma förstås.

 

 

Four jobs I  have had:

Timvikarie på bibliotek

Gymnasielärare

Fruktplockare

Köttpackare på slakteri

 

 

Four Movies I would/have watched more than once:

Sagan om ringen

Veronikas dubbelliv

Harry Potter-filmerna

Sjöfartsnytt

 

 

Four books I would recommend:

Wuthering Heights av Emily Brontë

Drömfakulteten av Sara Stridsberg

Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf
To the Lighthouse av Virginia Woolf

 

Four places I have lived:

Kristianstad

Lund

London

Aten
 

 

Four places I have been:

Venedig

San Fransisco

Azorerna

Edinburgh

 

 

Four placed I´d rather be right now:

London

New York

Stockholm

Oxford

 

 

Four of my favourite foods:

Allt med kombinationen spenat och ricotta

Kalops

Chicken korma

Olika pastarätter med mycket parmesan på

 

 

Four tv-shows that I watch:

QI

Lewis

På spåret

Sherlock

 

 

Four things I am looking forward to this year:

Våren!

Resan till Skiathos och Skopelos som fortfarande är på planeringsstadiet, men som förhoppningsvis blir av

Att bli färdig med min Biblioteks- och informationsvetenskapsutbildning

Att hitta tiden att börja på ett nytt skrivprojekt

 

 

Four things I am always saying:

Hmm...

Elias?

I och för sig...
Ska du gå ut, Max? (till katten)


Svara gärna på frågorna, du också!

Ulysses #2

Det har dröjt ett tag innan jag har fortsatt min läsning av James Joyce Ulysses - inget speciellt skäl till det egentligen, men det klart, det är ju inte en bok som man parallelläser med Doktor Zjivago, en annan klassiker jag ägnat mig åt på sistone.

 

Nu föll andan på igen i alla fall och precis som jag skrev i Ulysses #1, så gillar jag verkligen Joyces mastodontskildring av Dublin den 16 juni år 1904. Nu har jag hunnit till sidan 183 och har läst två ganska långa och ganska olika kapitel.

 

Kapitel nummer sju, som utspelar sig vid lunchtid på en tidningsredaktion, är också till sin stil präglat av tidningsvärlden. Texten består av korta stycken som alla har tidningsliknande rubriker, till exempel "Den irländska metropolens medelpunkt" och "Tippa vinnaren". Huvudpersonen Bloom finns med, men det är också hans kollegor på tidningen som diskuterar olika saker och som efter ett tag beger sig till puben. Det känns som om Joyce vill utforska språket, dels genom vad tidningsmännen pratar om, dels genom sin egen korthuggna journalistiska stil.

 

Nästa kapitel har ett helt annat tema och är lättare att ta till sig. Bloom vandrar genom Dublins gator, möter någon bekant och dagdrömmer om allt möjligt. Han blir så småningom hungrig och beslutar sig för att äta på en viss restaurang Burton, men äcklas av hur matgästerna där inne slafsar i sig:

 

"Uppflugna på höga pallar vid baren, hattarna tillbakaskjutna, vid borden rop på extra bröd gratis, bälgar i sig, glupska gap med daskig mat, utstående ögon, blöta mustascher som torkas av. En talggrå yngling putsade glas kniv gaffel och sked med servetten. Ny uppsättning mikrober. En man med spädbarnets såsfläckiga servett kring halsen öste gurglande ner soppa i krävan. En man spottade tillbaka något på tallriken: halvtuggat brosk: gommar: inga tänder att tuggtuggtugga med."

 

Äckligt värre, eller hur? Men sen bestämmer Bloom sig för ett annat matställe och får njuta av ett glas bourgogne, oliver, sallad och en ostsmörgås, så det ordnar sig, kan man säga.

 

Maten är i fokus i det här kapitlet och läsaren översvämmas (fast på ett mycket tilltalande sätt) av olika formuleringar, bilder och tankar som rör sig kring allt som är ät- och drickbart:

 

ananaskonfekt, citronfläta, kolakaramell, bröstkarameller, torsk, malagarussin, bröd och smör, potatis och margarin, exportstout, porter, kaka, äpplen, banburykakor, svankött, kalkon, kastanjemjöl, dubbelbiff, bröd och vattvälling, Plumtreekonserver, kallskuret, portvin, soppa, kaninpaj, får, chutneysås, romtoddy, falsk sköldpaddssoppa, nybakta syltkakor, syltrullar, demerarasocker, hett te, smördegsflarn, florsocker, rabarberpaj, frukt, teblask, fläsk, konjak, majonnäs, plommon, vaniljsås, saffransbulle, mjölk, sodavatten, sockerbit, välling, Mickelmässgås, timjan, gåsflott, pennybröd, aprikoser, persikor, sidfläsk, ägg, kaffe, apelsinskal, bläckfisk, nötbiff, rumpstek, irländsk gryta, njurstek, rostbiff med kål, öl, hackbiff med kål, vitlök, lök, svamp, tryffel, bourgogne, sardiner, smörgås, citron, ris, ost, oliver, sallad, dressing, olja, persiljekvist, spansk lök, ostsmörgås, gorgonzola, senap, nypon, frestande frukter, glasstrutar, grädde, ostron, skumpa, hare, kaviar, rhenvin, smördeg, fjällripa, morötter och rovor, tårtor...

 

... och säkert ännu fler exempel som jag i stunden missat.

 

Nästa kapitel utspelar sig på nationalbiblioteket - det ser jag fram emot!

 

 

 

 

Spretig och poetisk tisdagsutmaning på en torsdag

Den här veckan har Kulturkollo ett spännande lyriktema, och även om jag nu är lite sent ute med att svara på deras tisdagsfråga, tänkte jag dela med mig av mina tips.

 

Utmaningen lyder:

 

"Din uppgift är att välja ut en poet eller textförfattare, en dikt och en sångtext som betyder mycket för dig. En slags trio, men av det spretigare slaget. Berätta varför just denna person och dessa texter är så betydelsefulla för dig."

 

Det är ju inte helt enkelt det här, även om det är väldigt kul att sitta och fundera lite kring dikter jag gillar... Och så ska man ju dessutom bara välja en i varje kategori!

 

Den poet jag vill berätta om är förstås inte obekant för någon  - jag väljer nämligen nobelpristagaren Tomas Tranströmer. Jag tycker helt enkelt att han är så otroligt skicklig - dikterna känns så nära, så  omedelbara och angelägna, och samtidigt har de ett djup och en helt sömlös komposition som gör mig närmast mållös. Ofta är det naturen som skildras och de där små ögonblicken som jag så väl kan känna igen mig i.

 

En av mina favoritdikter är den här, som förresten passar extra bra just  nu i februari:

 

Ansikte mot ansikte

 

I februari stod levandet still.

Fåglarna flög inte gärna och själen

skavde mot landskapet så som en båt

skaver mot bryggan den ligger förtöjd vid.

 

Träden stod vända med ryggen hitåt.

Snödjupet mättes av döda strån.

Fotspåren åldrades ute på skaren.

Under en presenning tynade språket.

 

En dag kom någonting fram till fönstret.

Arbetet stannade av, jag såg upp.

Färgerna brann. Allt vände sig om.

Marken och jag tog ett språng mot varann.

Så till nästa del i utmaningen, att välja ut en dikt som är betydelsefull för mig. Också här blir det ett välkänt namn - en klassiker är ju det av en anledning, tänker jag.

 

Många med mig har säkert läst Karin Boye och drömt sig bort eller rentav drömt om någon speciell. Den här dikten kommer från samlingen Härdarna från 1927:

 

 

Jag känner dina steg i salen,

Jag känner i var nerv dina hastiga steg,

som annars ingen märker.

Omkring mig sveper en vind av eld.

Jag känner dina steg, dina älskade steg,

och själen värker.

 

Du går långt borta i salen,

men luften böljar av dina steg

och sjunger som havet sjunger.

Jag lyssnar, fången i förtärande tvång.

I rytmen av din rytm, i takten av din

slår min puls i hunger.


Till sist, utmaningen att berätta om en speciell sångtext, och det måste jag faktiskt säga - på riktigt - är i princip omöjligt. Jag har alltid älskat musik och jag är en sån där person som inte bara älskar musiken utan också dyrkar en bra låttext (och ja, jag sjunger med högt och med inlevelse, särskilt när ingen annan är i närheten). Mycket av det jag gillar att lyssna på har därför också bra texter, så nu sitter jag här och letar igenom mina Spotify-listor och försöker komma fram till något.

Ett val måste jag ju ändå göra, så jag bestämmer mig för en The Smiths-låt. Vem bättre än Morrissey att förmedla de där melankoliska känslorna som i stunden överskuggar allt annat?


Last Night I Dreamt That Somebody Loved Me

Last night I dreamt
That somebody loved me
No hope, no harm
Just another false alarm

Last night I felt
Real arms around me
No hope, no harm
Just another false alarm

So, tell me how long
Before the last one?
And tell me how long
Before the right one?

The story is old - I know
But it goes on
The story is old - I know
But it goes on

Oh, goes on
And on
Oh, goes on
And on

Mina första tre i Boktolvan

Det känns som en riktigt bra och rolig idé att köra en Boktolva 2015! Nu har jag läst mina första tre på listan:

 

Maria Lang har jag verkligen väntat i många år med att läsa, men nu slog jag till på hennes allra första bok Mördaren ljuger inte ensam, ursprungligen utgiven 1949, men nu tillgänglig i Norstedts snygga utgåva från 2013.

 

Det känns kul att äntligen läsa om de personer som jag ju redan hört talas om många gånger: Puck Ekstedt, hennes kärlek Einar Bjure och kommissarien Christer Wijk. Boken utspelar sig på en ö i Bergslagen, och allt börjar med att Puck hittar en av gästerna strypt med ett rött sidenband runt sin hals, under en gran. Så kan pusslandet börja!

 

 

 

Nästa författare jag valde från listan var Fredrik Backman. Jag har egentligen aldrig blivit särskilt sugen på att läsa hans böcker, men eftersom så många människor tycks avguda dem tyckte jag ändå att jag borde bilda mig en egen uppfattning. Också här valde jag den första, En man som heter Ove (Månpocket, 2013).

 

Ove är grinig och ganska jobbig, men det är inte svårt att öppna sitt hjärta för honom, vilket också personerna i boken så småningom gör. Det är en humoristisk bok och jag gillar Oves sätt att resonera och se på tillvaron. Men det är inte en bok jag blir stormförtjust i, utan jag tycker mest att den är sådär lite lagom trevlig. Gott nog, i och för sig.

 

 

 

Författare nummer tre är Amanda Svensson, som jag länge tänkt läsa. Återigen började jag från början med debuten Hey Dolly från 2008 (Norstedts).

 

Främst är det språket som imponerar på mig i denna bok om en ung tjej i Malmö-miljö. Läs mina tankar om Dolly här.  

 

Frågan är vilka författare från Boktolvan-listan det blir dags för härnäst? Jag har lånat hem böcker av Therese Bohman, Rosa Liksom och Marlen Haushofer, så kanske blir det en av dem. Vi får se.

 

Tematrio - historiskt

Veckans tematrio hos Lyran är historiska romaner eller filmer. Min tre tips kommer här:

 

1. Först ut är Aldermanns arvinge av Gabriella Håkansson. Den unge pojken William Aldermann växer upp i London i början av 1800-talet. Han är arvtagare till en stor förmögenhet, men också till en idétradition som är minst sagt politiskt utmanande. Hans far var ledare för sällskapet Dilettanti som inspirerade av antikens tankar vill utveckla människorna och bejaka deras lust. När pappan dör inleds en äventyrlig jakt på stormästarens hemliga planer, vilka är tänkta att förändra världen i Dilettantis anda.

 

2. Tracy Chevalier har skrivit flera läsvärda historiska romaner. Den här gången väljer jag att berätta om Burning Bright som handlar om barnen och bästa kompisarna Jem Kellaway och Maggie Butterfield. Boken utspelar sig i London år 1792. Jem och Maggie lär känna och blir alltmer inblandade i sin grannes liv, en granne som inte är vem som helst, utan ingen mindre än den radikale poeten Wiliam Blake. I romanen blir barnen till och med en del av inspirationen till hans kända Songs of Innocence och Songs of Experience.

 

3. Till sist, ännu en Londonskildring, den här gången om år 1851 och tiden för den stora världsutställningen. I Carina Burmans lekfulla historiska deckare Babylons gator: ett Londonmysterium får vi följa med den svenska succéförfattarinnan Euthanasia Bondeson när hon tvingas ge sig ut på jakt efter sin sällskapsdam som mystiskt försvunnit i Londons gränder. Euthanasia är en underhållande huvudperson, som i bokens baksidestext beskrivs som "självupptagen, taktlös och oemotståndlig."

 

 

Hey Dolly

När jag funderade över mina läsplaner för 2015 bestämde jag mig för att satsa på en Boktolva - alltså att under året läsa något av tolv författare som jag aldrig tidigare läst. En av namnen på min lista var Amanda Svensson, och nu har det då äntligen  blivit av att jag läst hennes omtalade debut Hey Dolly från 2008. 

 

Dolly är en tonårstjej som bor i Malmö. Hon är både rapp i käften och smart, samtidigt som hon verkar osäker och närmast snubblar fram i tillvaron.  Hon har en pojkvän som heter Mårten, som både irriterar henne och som samtidigt är en slags trygghet i den annars ganska förvirrande tillvaron. Hon har en bästa kompis som heter Marvin och ett par olika tjejkompisar som alla verkar lida av snedvridna självbilder och instabila psyken. Dolly själv gör slut med Mårten och föreställer sig istället att hon är tillsammans med en rockstjärna som hon inbillar sig att hon ser lite här och var.

 

Det är främst språket i Amanda Svenssons bok jag blir imponerad av - vilka formuleringar, och hur väl de ligger i tonårsbruden Dollys mun. Sen tycker jag förstås väldigt mycket om att kompisen Marvin dyrkar Morrissey, och när han citerar The Smiths  There's a light that never goes out, känner i alla fall jag mig väldigt hemma:

 

 

 

Titel: Hey Dolly

Författare: Amanda Svensson

Utgivningsår: 2008 (min utgåva från 2014)

Förlag: Norstedts

Antal sidor: 156

Hög tid för The Jungle Book

Lyrans senaste tematrio handlade om djur, och då beskrev Sannas bokhylla Rudyard Kiplings bok Djungelboken på ett väldigt lockande sätt:

 

"Jag vet inte hur många gånger jag läst den, men inte tillräckligt många. Om du bara har sett Disneyversionen så har du INTE varit i närheten av Djungelboken, denna magiska, myllrande saga. I originalversionen är inte Baloo en tjock och skojig clown, Kaa är inte en bov och Mowgli är inte någon oskyldig liten pojkvasker, å nej. Pröva noga, o vargar."

Klart jag måste läsa! Jag gick genast och letade fram mitt ex i bokhyllan, och blev barnsligt förtjust i hur fin boken var:

Nu har jag precis börjat - vargfamiljen har upptäckt att tigern Shere Khan är på jakt efter en människovalp - och jag är redan förtjust. Tack till Sanna!

Tematrio - djur

Lyrans tematrio handlar den här veckan om djur:

 

"Berätta om tre böcker där djur spelar en stor roll eller t o m är huvudkaraktären!"

 

1. Mitt första exempel är egentligen inte en hel bok, utan en novell ur Hjalmar Söderbergs Historietter. "En herrelös hund" handlar om vad som händer med en hund som blir ensam kvar när hans husse dör - det är vemodigt och vackert på samma gång. Läs gärna de andra novellerna också!

 

2. Det finns förstås massor av barnböcker där djuren är huvudpersoner, och jag vill gärna ta med den engelska barnboksklassikern The Wind in the Willows (Det susar i säven på svenska) av Kenneth Grahame. Ni minns kanske äventyren längs floden med Mullvaden, Herr Grävling, Herr Padda och Vattenråttan?

 

3. Till sist, Prosten Huuskonens bestialiska betjänt av Arto Paasilinna. På sin femtioårsdag får prosten en ganska ovanlig present, nämligen en livs levande björnunge. Dessa två blir oskiljaktiga och är med om massor av dråpliga äventyr tillsammans.

Kaffepaus à la Maria

Maria Lang är en av de författare som i år är med på listan till min Boktolva. Eftersom jag alltså aldrig tidigare läst något av henne, tyckte jag det var bäst att börja från början med debuten Mördaren ljuger inte ensam  (som kom ut 1949). Och jag gillade verkligen att följa med Puck, Einar och de andra, till ett sommarställe på en liten ö där det ena mordet efter det andra sker, i sann pusseldeckaranda.