I Olivier Bourdeauts roman I väntan på Bojangles växer en pojke upp med en mamma och pappa som älskar att dansa till Nina Simones Mr. Bojangles. Varje dag i familjen är ett äventyr; pappan gillar att dikta ihop historier, mamman vill bli kallad för nya förnamn varje dag och till husdjur har de en trana. Men mamman svävar hela tiden på gränsen till galenskap och blir också så småningom intagen.
Det här är en charmig bok som får mig att dra rejält på smilbanden, men det är också en bok som innehåller allvar och svärta. Och hela tiden återkommer denna Mr Bojangles, som liksom speglar både bokens stämningar och föräldrarnas kärlek till varandra. Pojken berättar så här i boken:
Det var verkligen en vansinnigt bra låt, sorgsen och glad på samma gång och den försatte alltid mamma i samma tillstånd. Den var ganska lång, men ändå alltid för kort, knappt hade den slutat förrän mamma klappade i händerna och ropade: "Nu sätter vi på Bojangles igen!"
Titel: I väntan på Bojangles
Författare: Olivier Bourdeaut
Översättare: Ulla Linton
Utgivningsår: 2016
Förlag: Sekwa
Antal sidor: 177
Hos enligt O har kvinnoalfabetet nått fram till bokstaven K.
1. Nämn en favoritförfattare med för- eller efternamn på K.
Här vill jag nämna Karin Boye. Någon närmare förklaring behövs väl knappast.
2. Det finns ju annan kultur än böcker. Vilken kvinna med för- eller efternamn på K vill du lyfta fram som är kulturell, men inte just författare?
Jag lyfter gärna fram Kate Bush och hennes Wuthering Heights (så blir det ju en romankoppling i alla fall...):
3. Berätta om en kvinna med för- eller efternamn på K som du beundrar. Det kan vara en känd eller okänd kvinna, död eller levande inom vilket område som helst. Motivera gärna ditt svar. Katarina Taikon är värd att beundra, tycker jag. Hon fick inte lära sig läsa och skriva som barn, men efter att ha lärt sig i tonåren tog hon sedan igen det med råge när hon som vuxen bland annat skrev böckerna om Katitzi.
4. Vilken kvinna med för- eller efternamn på K är du nyfiken på, men ännu inte upptäckt?
Jag vill gärna läsa mer av Mare Kandre - hennes barndomsskildring Aliide, Aliide har jag haft på min läslista i hur många år som helst. Kandre dog tyvärr ung, så några nya alster från henne lär vi inte få se. Intressant är att Carl-Johan Vallgren har kallat henne den bästa i hans författargeneration.
2. Vilken författare med för- eller efternamn på E tycker du får på tok för lite uppmärksamhet?
Edith Södergran! Nog är hon en välkänd och välläst poet, men jag tänker att dikt överlag borde få mer uppmärksamhet och Södergran tillhör mina favoriter.
3. Det finns ju annan kultur än böcker. Vilka kvinna med för- eller efternamn på E vill du lyfta fram som är kulturell, men inte just författare?
Jag gillar Eva Cassidy, den amerikanska sångerskan med den fantastiska rösten, men som tyvärr avled alltför tidigt:
4. Berätta om en kvinna med för- eller efternamn på E som du beundrar. Det kan vara en känd eller okänd kvinna, död eller levande inom vilket område som helst. Motivera gärna ditt svar.
Här väljer jagHelene Ehriander, numera lektor i litteraturvetenskap vid Linnéuniversitetet, men som jag minns som en mycket inspirerande lärare i en kurs i barn- och ungdomslitteratur som jag läste i Lund för länge sedan. Hon har skrivit mycket om till exempel Astrid Lindgrens författarskap.
En ny rolig alfabetsutmaning med fokus på kvinnor har dykt upp hos Enligt O, och jag vill gärna vara med. Den här veckan gäller egentligen bokstaven B, men eftersom jag missade A tar jag den först. B kommer snart!
1. Vem är din favoritförfattare med för- eller efternamn på A?
Här är det inte lätt att välja... Jag menar, hur kan man avgöra om Jane Austen eller Margaret Atwood borde nämnas här? Båda, säger jag. Helt olika tider, olika typer av böcker, men båda är mina favoriter.
2. Det finns ju annan kultur än böcker. Vilken kvinna med för- eller efternamn på A vill du lyfta fram som är kulturell, men inte just författare?
Anna Ternheim! Jag gillar hennes lite melankoliska musik:
3. Berätta om en kvinna med för- eller efternamn på A, som är en stor favorit och som du tycker fler borde upptäcka.
En stor favorit är italienska författaren Silvia Avallone, och det grundar jag faktiskt helt och hållet på hennes första roman Stål. Den som inte läst den borde verkligen göra det - och jag borde snart läsa hennes nästa roman Marina Bellezza.
4. Vilken kulturell kvinna med för- eller efternamn på A har du ännu inte utforskat?
Assia Djebars romanIngenstans i min fars hus är nästa bok i min bokcirkel, och henne är jag väldigt nyfiken på.
en film från ett annat nordiskt land eller språkområde,
en TV-serie från ett tredje och
musik från ett fjärde land eller språkområde."
Jag har faktiskt själv funderat på att göra någon slags läsutmaning med nordisk litteratur - jag tycker jag borde bli bättre på att läsa böcker från våra grannländer - men har inte riktigt kommit så långt ännu. En och annan nordisk bok blir det väl ändå och till exempel har vi i vår bokcirkel haft tema Island för ett tag sedan. Men ändå. Det måste finnas massor med nordisk litteratur som jag har missat.
I den här tisdagsutmaningen gäller det ju inte bara litteratur, men om jag ändå börjar i den änden så vill jag gärna tipsa om en bok från Norge, nämligen Ut och stjäla hästar av Per Petterson. En äldre man flyttar med sin hund som enda sällskap ut till ett litet hus vid en sjö. Hans granne visar sig vara någon som Trond minns från förr, och minnena från sommaren 1948 när Trond var femton år, en tid som kom att förändra hans liv, börjar tränga sig på.
Nästa på listan är en film, och då blir det genast svårare... Tyvärr hinner jag inte se alls så mycket film nuförtiden som jag skulle vilja, och jag kan inte komma på att jag på sistone sett något sådär extra bra från något nordiskt land. Jag tror jag får rikta in mig på att läsa filmtipsen från alla andra här istället.
När det gäller en TV-serie vänder jag mig - precis som många andra, misstänker jag - mot Danmark. Både vad gäller film och teve produceras det ju massor av bra material därifrån. En favorit jag hade för något år sedan, var kriminalserien Den som dräper, med Laura Bach som Katrine Ries Jensen och svenske Jakob Cedergren som Thomas Schaeffer. Serien handlar om en specialenhet hos Köpenhamnspolisen som försöker klara upp en rad mord begångna av en seriemördare.
Till sist, musik, och som av en händelse snubblade jag över en gammal favorit när jag letade igenom låtlistor på Spotify så sent som häromdagen. Isländska Björk är härligt egensinnig och jag kommer ihåg att jag lyssnade hur mycket som helst till hennes debutalbum (för många år sedan nu). Jag gillade också henne i Lars von Triers film Dancer in the dark (och då blev det ju tydligen ett filmtips från mig i alla fall):
Den här veckan har Kulturkollo ett spännande lyriktema, och även om jag nu är lite sent ute med att svara på deras tisdagsfråga, tänkte jag dela med mig av mina tips.
Utmaningen lyder:
"Din uppgift är att välja ut en poet eller textförfattare, en dikt och en sångtext som betyder mycket för dig. En slags trio, men av det spretigare slaget. Berätta varför just denna person och dessa texter är så betydelsefulla för dig."
Det är ju inte helt enkelt det här, även om det är väldigt kul att sitta och fundera lite kring dikter jag gillar... Och så ska man ju dessutom bara välja en i varje kategori!
Den poet jag vill berätta om är förstås inte obekant för någon - jag väljer nämligen nobelpristagaren Tomas Tranströmer. Jag tycker helt enkelt att han är så otroligt skicklig - dikterna känns så nära, så omedelbara och angelägna, och samtidigt har de ett djup och en helt sömlös komposition som gör mig närmast mållös. Ofta är det naturen som skildras och de där små ögonblicken som jag så väl kan känna igen mig i.
En av mina favoritdikter är den här, som förresten passar extra bra just nu i februari:
Ansikte mot ansikte
I februari stod levandet still.
Fåglarna flög inte gärna och själen
skavde mot landskapet så som en båt
skaver mot bryggan den ligger förtöjd vid.
Träden stod vända med ryggen hitåt.
Snödjupet mättes av döda strån.
Fotspåren åldrades ute på skaren.
Under en presenning tynade språket.
En dag kom någonting fram till fönstret.
Arbetet stannade av, jag såg upp.
Färgerna brann. Allt vände sig om.
Marken och jag tog ett språng mot varann.
Så till nästa del i utmaningen, att välja ut en dikt som är betydelsefull för mig. Också här blir det ett välkänt namn - en klassiker är ju det av en anledning, tänker jag.
Många med mig har säkert läst Karin Boye och drömt sig bort eller rentav drömt om någon speciell. Den här dikten kommer från samlingen Härdarna från 1927:
Jag känner dina steg i salen,
Jag känner i var nerv dina hastiga steg,
som annars ingen märker.
Omkring mig sveper en vind av eld.
Jag känner dina steg, dina älskade steg,
och själen värker.
Du går långt borta i salen,
men luften böljar av dina steg
och sjunger som havet sjunger.
Jag lyssnar, fången i förtärande tvång.
I rytmen av din rytm, i takten av din
slår min puls i hunger.
Till sist, utmaningen att berätta om en speciell sångtext, och det måste jag faktiskt säga - på riktigt - är i princip omöjligt. Jag har alltid älskat musik och jag är en sån där person som inte bara älskar musiken utan också dyrkar en bra låttext (och ja, jag sjunger med högt och med inlevelse, särskilt när ingen annan är i närheten). Mycket av det jag gillar att lyssna på har därför också bra texter, så nu sitter jag här och letar igenom mina Spotify-listor och försöker komma fram till något.
Ett val måste jag ju ändå göra, så jag bestämmer mig för en The Smiths-låt. Vem bättre än Morrissey att förmedla de där melankoliska känslorna som i stunden överskuggar allt annat?
Last Night I Dreamt That Somebody Loved Me
Last night I dreamt
That somebody loved me
No hope, no harm
Just another false alarm
Last night I felt
Real arms around me
No hope, no harm
Just another false alarm
So, tell me how long
Before the last one?
And tell me how long
Before the right one?
The story is old - I know
But it goes on
The story is old - I know
But it goes on
När jag funderade över mina läsplaner för 2015 bestämde jag mig för att satsa på en Boktolva - alltså att under året läsa något av tolv författare som jag aldrig tidigare läst. En av namnen på min lista var Amanda Svensson, och nu har det då äntligen blivit av att jag läst hennes omtalade debut Hey Dolly från 2008.
Dolly är en tonårstjej som bor i Malmö. Hon är både rapp i käften och smart, samtidigt som hon verkar osäker och närmast snubblar fram i tillvaron. Hon har en pojkvän som heter Mårten, som både irriterar henne och som samtidigt är en slags trygghet i den annars ganska förvirrande tillvaron. Hon har en bästa kompis som heter Marvin och ett par olika tjejkompisar som alla verkar lida av snedvridna självbilder och instabila psyken. Dolly själv gör slut med Mårten och föreställer sig istället att hon är tillsammans med en rockstjärna som hon inbillar sig att hon ser lite här och var.
Det är främst språket i Amanda Svenssons bok jag blir imponerad av - vilka formuleringar, och hur väl de ligger i tonårsbruden Dollys mun. Sen tycker jag förstås väldigt mycket om att kompisen Marvin dyrkar Morrissey, och när han citerar The Smiths There's a light that never goes out, känner i alla fall jag mig väldigt hemma:
Idag handlar Annikasbokbloggsjerka om pjäser, vilket jag tycker är extra kul. Frågeställningen är den här:
Har du sett någon pjäs eller liknande som du av en eller annan anledning tvingades att se men som du absolut inte gillade?
Om du vill får du vända på frågan för att i stället berätta om en pjäs eller liknande som alla bara MÅSTE se.
Jag kan ju börja med att säga att jag aldrig någonsin blivit tvingad att se någon pjäs, helt enkelt eftersom jag älskar att gå på teater. Så även om jag till exempel genom skolan någon gång blivit beordrad att se en viss pjäs, har jag snarare sett det som en belöning än som ett nödvändigt ont. Därför tänker jag i min jerka berätta om några positiva teaterupplevelser istället.
Även om jag aldrig skulle få för mig att själv ställa mig på en scen, är det något väldigt speciellt med just teatermiljön. Det är något med lukten (kanske från de gamla dammiga kulisserna) och tystnaden just innan ridån ska gå upp, som är magisk. Det finns många fina gamla teaterbyggnader som förstärker den här speciella känslan - till exempel har vi i min hemstad Kristianstad en väldigt fin teater.
Kristianstad teater
Annika skriver att hon aldrig varit något större fan av Shakespeare, och också där måste jag nog vara lite tvärtemot i veckans jerka. Jag tycker nämligen väldigt mycket om William Shakespeare, och har sett många av hans pjäser både på svenska och engelska.
Ett minnesvärt exempel är en föreställning med Rikard Wolff som Richard III just på Kristianstad teater, men de Shakespearepjäser som gjort allra störst intryck på mig har jag sett i England.
Jag har till exempel besökt Shakespeares födelsestad Stratford-upon-Avon flera gånger, och då också passat på att i alla fall se en av de Shakespeare-pjäser som för tillfället satts upp av Royal Shakespeare Company. En av mina absoluta favoriter är Macbeth - den pjäsen är dramatisk, blodig och extra intressant med den starka Lady Macbeth som driver på sin make i hans onda handlingar.
Huset där Shakespeare föddes
I London höll Royal Shakespeare Company, i alla fall då, till på Barbican, ett kulturkomplex nära the City of London. Härifrån minns jag speciellt en uppsättning av Hamlet. Som ni kanske vet slutar denna tragedi med att alla i pjäsen ligger döda på scenen. När man som åskådare ser att den siste personer har stillnat, gör man sig beredd att börja applådera. Men precis just då började tonerna till The Verves "Bittersweet Symphony" att strömma genom salen, och det blev verkligen en extra häftig avslutning på en mycket gripande pjäs:
Om du också vill delta i jerkan är det bara att svara på veckans fråga i ett inlägg på din blogg, och sedan lämna en länk hos Annika. Läs hela instruktionen här.
På LitteraturMagazinet har Linda Odén startat något hon kallar för bokgeografi. Först ut är Frankrike, och eftersom det är fritt fram för alla att delta, vill jag också gärna svara på frågorna.
1. Berätta om en bok eller flera böcker du läst som utspelar sig i Frankrike eller är skriven av en författare med anknytning dit.
På sistone har jag läst mer och mer litteratur från Frankrike, mycket tack vare Sekwa förlag, som har en fantastisk näsa för att leta upp riktiga pärlor ur den samtida franskspråkiga utgivningen. Om jag ska tipsa om några, så får det bli Den röda soffan av Michèle Lesbre som jag har skrivit om här, Drömbokhandeln av Laurence Cossé, en slags spänningsroman i bokhandelsmiljö, och den charmiga Igelkottens elegans av Muriel Barbery, som med rätta har blivit en riktig storsäljare.
Men det finns ju också massor av fransk litteratur av äldre modell. En roman som jag är väldigt förtjust i är Emile Zolas Thérèse Raquin från 1867. Detta är en bok som har det mesta: i centrum står ett triangeldrama och innan romanen är slut får vi uppleva passion, mord och total förnedring.
En annan välkänd fransk titel är Bonjour Tristesse av Francoise Sagan från 1954. Romanen handlar om 17-åriga Cécile som bor med sin pappa i ett hus vid franska Riverieran. När pappan träffar en kvinna och bestämmer sig för att gifta sig med henne, känner sig Cécile allt mer ignorerad och börjar göra upp planer för att få bort kvinnan ur deras liv.
2. Berätta om en eller flera författare som på något sätt har anknytning till Frankrike. Var så långsökt som du vill, men motivera gärna ditt val.
Albert Camus (1913-1960) är ett av de riktigt stora namnen inom fransk litteratur. De flesta moderna franska romaner som når den svenska marknaden tycks vara lite åt feel-good-hållet, och då tycker jag Camus verk kan vara en intressant motvikt. Hans böcker visar snarare på det meningslösa i den mänskliga tillvaron (han anses ju vara en av existentialisterna) och i den fantastiska Främlingen får vi följa Mersault som helt utan anledning dödar en främling på en strand, och som sedan går genom tillvaron till synes helt oberörd av sina handlingar och de följder de får.
3. Berätta om en bok av en författare som anknyter till Frankrike, som du inte läst, men är nyfiken på.
Här måste jag bara svara Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt, för det är klart att jag är nyfiken på en bokidé som det krävs nästan 4000 sidor för att slutföra. Hittills har jag bara läst korta avsnitt ur den, till exempel det om de så berömda Madeleine-kakorna, men jag skulle gärna vilja ta mig igenom hela någon dag. Fast kanske krävs det något drastiskt för att jag ska lyckas med det, som flera veckors sängläge med ett brutet ben?
4. Om du vill kan du också berätta om andra kulturella inslag från Frankrike.
Det vill jag gärna, och jag börjar med fransk film. Jag kan inte undvika att nämna Amelie från Montmartre med Audrey Tautou i huvudrollen, som de flesta säkert sett. Jag tyckte också mycket om filmen En oväntad vänskap som kom ut 2012. Men en riktigt favorit är Veronikas dubbelliv från 1991:
Filmen är egentligen polsk-fransk, precis som regissören Krzysztof Kieslowski. Den handlar om polska Weronika och franska Véronique som lever parallella liv. De har aldrig träffats, men ändå finns det ett starkt band dem emellan. De är födda på samma dag, har samma hjärtsjukdom och båda har också en stark passion för musiken. När den polska Weronika plötsligt dör, får detta konsekvenser även för hennes dubbelgångare i Frankrike. Soundtracket till musiken är också helt underbart.
Och på tal om musik, så vill jag också nämna en fransk grupp som jag har gillat sedan tonåren. Indochine är ett franskt New wave-band som bildades redan 1981 och som fortfarande spelar och skriver nytt material. Här kan du lyssna på en av deras mest kända låtar:
Har ni hört talas om Hadley Hemingway? Innan jag läste Paula McLains roman Åren i Paris, visste jag inget alls om denna kvinna, som alltså var den litteräre giganten Ermest Hemingways första fru. Nu när jag läst ut romanen känns det som om jag har umgåtts med en mycket sympatisk och fascinerande person.
Hadley och Ermest träffas på en fest i tjugotalets Chicago och faller snabbt för varandra. Det är tiden efter ett världskrig och stämningen är i alla fall på ytan uppsluppen, med musik, dans och rikliga mängder alkohol. Men man får hela tiden känslan av att den glassiga ytan mest är självbedrägeri, ett försök att glömma sorgerna som varit.
I romanen funderar Hadley kring en sång som spelades hela tiden på festerna i Chicago. Nora Bayes Make Believe med sitt budskap - "Make believe you are glad when you're sorry. Sunshine will follow the rain" - slår an någonting djupt inne i Hadley. Hon bestämmer sig för att simulera lyckan, tills den en dag förhoppningsvis kommer till henne på riktigt.
Hadleys första steg mot drömmen om lyckan blir att gifta sig med Ernest Hemingway. De bestämmer sig för att flytta till Paris där de sedan lever i de intellektuella och bohemiska kretsarna kring Ezra Pound, Scott Fitzgerald och Gertrude Stein.
Det är här, i skildringen av tjugotalets Paris, som berättelsen verkligen lyfter. Tidsandan och människorna kring makarna Hemingway är fängslande. I Paris bor de trångt och fattigt, men de umgås i litterära kretsar med spännande människor. De reser också runt. Till exempel åker de skidor i Alperna och fascineras av tjurfäktningarna i Pamplona. Tiden präglas av frihet - både vad gäller konsten och synen på kärleken. Och det är här som den första sprickan i det Hemingwayska äktenskapet smyger sig in.
Hadley står fast förankrad vid Ernests sida, genom motgångarna, helt inställd på att han ska kunna slå igenom som författare. Därigenom ger hon förstås upp sina egna drömmar. Det blir ganska snabbt uppenbart att det allra viktigaste i Hemingways liv är hans skrivande.
I romanenskildras hur Hemingway skriver på Och solen har sin gång, uppenbarligen ganska tydligt modellerad på hans och bekantskapskretsens tid under åren i Paris. Det är inte utan att jag blir sugen på att läsa om den, nu när jag har en helt annan förkunskap.
Musik och böcker är
två saker som jag tror jag skulle få det svårt att klara mig utan. Ibland finns
det dessutom ett nära samband mellan de två, som i de här exemplen där antingen
låtskrivaren har tagit sin inspiration från en roman, eller tvärtom, där författaren
låtit sig inspirerats av en viss låt.
Wuthering Heights
I januari 1978 debuterade Kate Bush med singeln ”Wuthering
Heights” – samma titel som på Emily Brontës roman från 1847 (Svindlande höjder på svenska). För oss som älskar romanen är det en
tillfredställande tanke att Bush skulle ha läst boken och sedan som i ett rus
skrivit den fantastiska låten. Riktigt så var det nu inte...
Vad som i själva verket inspirerade Bush var faktiskt de
sista tio minuterna av en filmatisering av Wuthering
Heights som hon råkade se på teve. Slutscenerna gjorde ett så starkt
intryck på henne att hon skrev låten, tydligen under bara ett par timmar sent
en natt. Det ska sägas att hon sedan också verkligen läste Brontës roman.
Romanen handlar om Catherine Earnshaw och Heathcliff, ett av
litteraturhistoriens mest kända kärlekspar. De kommer av olika anledningar
aldrig att gifta sig med varandra, men så stark är deras kärlek att Catherine
till och med efter sin död återvänder för att få vara nära Heathcliff. Scenen
med Catherines spöke utanför fönstret är den som Bush såg på teve och som utgör
låtens refräng:
“Heathcliff, it's me, Cathy, I've
come home
I'm so cold, let me in in-a-your-window
Heathcliff, it's me, Cathy, I've come home
I'm so cold, let me in in-a-your-window.”
"Killing an Arab" och Främlingen
Nästa
exempel, The Cures singel ”Killing an Arab”, är hämtat från 1979. Titeln – som
sångaren och låtskrivaren i bandet, Robert Smith, sedan önskade att han inte
hade valt – syftar inte på något som har med rasism att göra, vilket bandet i
många situationer tvingats att förklara. (När bandet under 2005 spelade på
olika festivaler ändrade man textraden till ”Kissing an Arab.”)
I
själva verket anspelar de första textraderna på en nyckelscen ur fransmannen Albert
Camus roman L’ Étranger från 1942(Främlingenpå svenska, 1946):
“Standing on the beach
With a gun in my hand
Staring at the sea
Staring at the sand
Staring down the barrel
At the Arab on the ground
I can see his open mouth
But I hear no sound
I'm alive
I'm dead
I'm the stranger
Killing an Arab.”
I
Främlingen vandrar huvudpersonen
Mersault planlöst längs en strand i Algeriet, påverkad av den starka hettan.
Han möter en arabisk man och utan någon egentlig anledning skjuter han honom
till döds. Mersault blir arresterad och senare dömd till döden, men han visar
överhuvudtaget ingen ånger över vad han gjort. Snarare är han känslokall och
likgiltig och tycks inte bry sig det minsta om vad som kommer att hända med
honom.
Romanen
väcker många frågor, speciellt kring just huvudpersonens likgiltighet. Vad för
sorts samhälle och omständigheter formar en man som Mersault?
Norwegian Wood
Mina
första två exempel handlar om låtskrivare som blivit inspirerade av böcker, men
det finns förstås också exempel på motsatsen. 1987 kom den japanske författaren
Haruki Murakami ut med sin roman Norwegian Wood (till svenska med samma titel 2003). De flesta känner nog till att ”Norwegian
Wood” också är en låt av The Beatles (den fanns med på deras album Rubber Soul från 1965). Låten omnämns redan i romanens inledning. Huvudpersonen
Toru Watanabe sitter på ett plan och får då höra en orkesterversion av
Beatles-låten, vilket får honom att minnas sin studenttid under sextiotalet. Låten
fungerar som en slags tidsmarkör, men för romanen har också Beatles ”Norwegian
Wood” en djupare betydelse.
Berättelsen
fortsätter med att läsaren får ta del av Torus upplevelser under sextiotalet.
Han umgås med sin klasskamrat Kizuki och dennes flickvän Naoko. Efter att
Kizuki begår självmord kommer Toru och Naoko efter en tid, genom sin gemensamma
sorg, allt närmare varandra. De inleder ett sexuellt förhållande, men strax
därefter låter den psykiskt bräckliga Naoko Toru veta att hon tänker bosätta
sig på ett slags vårdhem. De skiljs åt. Toru
fortsätter sitt liv i Tokyo, men skriver brev till Naoko och besöker henne
ibland på vårdhemmet. Han inleder så småningom ett förhållande med en annan
tjej, Midori. Samtidigt kan han inte glömma Naoko. Romanen är vacker och
vemodig; skildringen av kärleken är samtidigt både erotisk och oskuldsfull. Texten
till Beatles låt ”Norwegian Wood” fungerar bra som en bild av Torus förvirring
i förhållandena med de två kvinnorna:
”I once had a girl, or should I
say, she once had me…
She showed me her room, isn’t
that good, Norwegian Wood?
She asked me to stay and she told
me to sit anywhere,
So I looked around and I noticed
there wasn’t a chair.
I sat on a rug, biding my time,
drinking her wine.
We talked until two and then she
said, it’s time for bed.
She told me she worked in the
morning and started to laugh.
I told her I didn’t and crawled
off to sleep in the bath.
And when I awoke, I was alone,
this bird had flown.
So I lit a fire, isn’t it good,
Norwegian wood.”
För
mig blir både romanerna och låtarna ännu starkare upplevelser för att de påverkar
och flyter in i varandra. Vad tycker du?
Kan du komma på fler exempel på musik och böcker som är influerade av varandra?
