Bokstafetten: de böcker som betytt mest

På mitt arbete fick jag häromdagen den stora äran att presentera de böcker som betytt mest genom livet, och här är böckerna jag valde (utan inbördes ordning):

• Astrid Lindgren, Allrakäraste syster 

• Maria Gripe, Tordyveln flyger i skymningen 

• Så länge du har lust: kärleksvers (samlad av Sven Gunnar Särman)

• Joachim Thåström: Thåström: Texter 

• John Ajvide Lindqvist, Människohamn 

• Selma Lagerlöf, Gösta Berlings saga

• Gabriel García Márquez, Hundra år av ensamhet 

• Peter Høeg, Fröken Smillas känsla för snö 

• Kerstin Ekman, Händelser vid vatten 

• Emily Brontë, Wuthering Heights 

• Philip Pullman, La Belle Sauvage

• Jacqueline Woodson, Brown Girl Dreaming

• Maggie O’Farrell, Hamnet 

• Michael Cunningham, The Hours 

• Max Porter, Grief is the thing with feathers 

• Kim Thuy, Ru 

• Gerbrand Bakker, Däruppe är det tyst 

• Claire Keegan, Det tredje ljuset; Små ting som dessa 

• Jeanette Winterson, Why Be Happy When You Could Be Normal? 

• Tove Jansson & Tuulikki Pietilä, Anteckningar från en ö 

Min texter om böckerna och läsupplevelserna kan du läsa här:

Helenas bokstafett

Mars 2026

Mars läsning bestod både till ganska stor del av omläsningar av favoriter, men också en del nytt. Bilderböckerna av Baek Heena och Malin Kivelä kan jag varmt rekommendera - alla kan ju behöva goda råd när det gäller godiskulor och silverfiskar!

Läst i mars:

• Max Porter, Grief is the Thing with Feathers
• Tove Jansson & Tuulikki Pietilä, Anteckningar från en ö
• Johan Rundberg, Den som vaktar flocken
• Kim Thúy, Ru
• Göran Tunström, Prästungen
• John Ajvide Lindqvist, Människohamn
• Baak Heena, Hur du gör magiska godiskulor
• Malin Kivelä, Martin Glaz Serup, Linda Bondestam, Om du möter en silverfisk
• Jeanette Winterson, Varför vara lycklig när du kan vara normal?

Just nu i april 2026

Det är påsk och dessutom första lördagen i april - då är det tid för Kulturkollos Just-nu-enkät.

Just nu läser jag Viktor Noréns självbiografiska bok Jag går min väg, om musik, vänskap och att hitta sin egen väg. Jag har också ägnat mycket tid på sistone till omläsningar och håller just nu på med Selma Lagerlöf och hennes Gösta Berlings saga. 

Just nu lyssnar jag på "Lifelines" av A-Ha. Låten dök upp när jag läste John Ajvide Lindqvists bok om skrivande, Misslyckas igen, misslyckas bättre, som ett exempel på vad han själv lyssnade på under skapandet av romanen Människohamn. Jag hade faktiskt aldrig hört låten innan, men gillade verkligen.

Just nu tittar jag på senaste säsongen av Shetland. 

Just nu njuter jag av vårsolen och påskledigheten. 

Just nu längtar jag efter att den här något hektiska våren ska sakta in lite och att min inflammerade fot ska bli bättre. Annars blir det svårt med vårpromenaderna.

Glad Påsk!

Världsdelsutmaningen i mars och april: Asien

 

Kulturkollo har en Världsdelsutmaning och under mars och april blir det läsning från Asien. Det finns förstås massor av böcker att välja på, och här kan du se de titlar som Kulturkollo föreslår:

Några tips på böcker att läsa för den som vill läsa sig runt Asien

Jag är sugen på att läsa något japanskt, så kanske blir det Nakanos secondhandbutik av Hiromi Kawakami eller något av Yoko Tawada. En annan bok jag funderar på är Alla nattens älskare av Mieko Kawakami. 

Vi får se vad det blir.

Februari 2026

I februari läste jag fyra böcker av ganska olika slag. Jag inledde med Vivian Gornicks självbiografiska bok Aldrig färdig: En obotlig omläsares memoarer. I boken beskriver Gornick mötet med litterära verk som har påverkat henne genom livet, och vi får läsa om författare som Marguerite Duras, D.H. Lawrence och Doris Lessing, för att nämna några. Det är intressant hur hon uppfattar böckerna olika beroende vilket ålder och livssituation hon befinner sig när hon läser dem. Precis så är det, tänker jag. Samma bok kan verkligen bli helt olika läsupplevelser. 

Till bokcirkeln läste jag Michael Cunninghams The Hours, en roman som är inspirerad av Virginia Woolf och hennes roman Mrs Dalloway. Vi får följa tre kvinnor: Virginia Woolf (år 1923) som börjar skriva romanen Mrs Dalloway, Laura Brown (år 1949) som läser Mrs Dalloway och känner sig kvävd av sitt traditionella liv, och Clarissa Vaughan (på 1990-talet), en kvinna som förbereder en fest för sin vän i New York (precis som Mrs Dalloway förbereder en fest i Woolfs roman). De tre kvinnornas livsöden flätas samman, genom kopplingarna till Woolfs bok och teman som kvinnlig frigörelse, psykisk ohälsa och dödlighet.

Jag återvänder ofta till Tove Janssons muminböcker, och nu passade jag på att läsa om Trollkarlens hatt. Muminfamiljen hittar en svart hatt som visar sig ha magiska krafter. Allt som läggs i hatten förvandlas till något annat: äggskal blir moln och inne i muminhuset växer det fram en djungel. Vi får träffa karaktärer som Tofslan, Vifslan och Mårran, och familjen ger sig ut på ett äventyr till Hattifnattarnas ö. 

Sista boken jag hann med i februari var Abdellah Taïas Ett arabiskt vemod. Kulturkollo har en Världsdelsutmaning som jag hänger med på, och Taïas bok fick representera Afrika, som är platsen för januari och februaris läsning. Den handlar om en ung homosexuell pojke som växer upp i Marocko på 1980-talet, och hur han försöker hitta sin frihet och identitet. 

Världsdelsutmaningen: Ett arabiskt vemod av Abdellah Taïa

Kulturkollo har en Världsdelsutmaning där vi under januari och februari har läst böcker från Afrika. Jag kom igång sent, men har nu i alla fall läst en roman från Marocko, nämligen Ett arabiskt vemod av Abdellah Taïa. 

Romanen är självbiografisk och handlar om en ung pojke som växer upp i Marocko under 1980- och 90-talet. Han upptäcker sin homosexualitet, men det är inte lätt för honom att vara sig själv i de rådande sociala och kulturella normerna i hemlandet. Redan ganska ung flyttar han till Paris med hopp om ett annat liv, men där hamnar han i ett annat slags utanförskap. Berättelsen är, som titeln säger, vemodig, men också full av längtan och kärlek. Drömmarna om ett annat liv, om längtan efter film och skapande, är en drivkraft för författaren, och som läsare känner jag starkt för honom. Boken är bara 111 sidor lång, men med sitt intensiva, vackra språk och brutala ärlighet fångar den mig direkt. 

Just nu i februari 2026

Det är första lördagen i februari och det är dags för Kulturkollos Just nu-enkät. 

Just nu läser jag parallellt i flera olika böcker. Jag har börjat på Johan Rundbergs Den som vaktar flocken, som är den bok vi under våren ska läsa i Högskolans bokcirkel med studenterna. Jag ser verkligen fram emot att få diskutera boken och dessutom träffa författaren som kommer och pratar i maj. Jag läser också Michael Cunninghams The Hours, som är boken i min privata bokcirkel. Vi läser böcker som på något sätt ska ha ett biografiskt innehåll, och då passar ju boken som har Virginia Woolf som en av sina huvudpersoner fint. Jag har läst The Hours tidigare, men eftersom det var för över 20 (!) år sedan, kan det ju vara dags för en omläsning. Till sist läser jag också Vivian Gornicks Aldrig färdig: En obotlig omläsares memoarer, som också den verkar riktigt intressant.

Just nu lyssnar jag inte på något särskilt faktiskt. Jag vet inte varför, men det har inte blivit så mycket lyssnande på sistone, varken på musik, poddar eller ljudböcker.

Just nu tittar jag på A Knight of the Seven Kingdoms, som är en prequel till Game of Thrones. Vinter-OS har ju också börjat, så det kommer säkert att bli en del sportsändningar jag vill följa.

Just nu njuter jag av lugnet och tystnaden. Ljuden utifrån blir lite dämpade av snön, och det är ganska mysigt att sitta inne och titta ut på allt det vita.

Just nu längtar jag efter att den inflammation i hälsenan som jag dragits med i snart fyra veckor ska gå över. Det är minst sagt drygt att inte kunna gå ordentligt.

Januari 2026

Att läsa så varierat som möjligt är målet för min läsning under 2026, och januari bjöd faktiskt på flera olika sorters böcker.

Jag inledde med Elly Griffiths senaste deckare, Sista ordet. Boken är den fjärde i serien om den numera Londonbaserade polisen Harbinder Kaur, även om det den här gången handlar mer om Harbinders vänner Edwin, Benedict och Natalka, som är kvar Shoreham. Edwin och Natalka driver en detektivbyrå ihop och de får i uppdrag att undersöka en kvinnlig författares dödsfall. Efter ännu ett mord börjar de ana att den gemensamma nämnaren är en skrivarkurs på ett ställe som heter Battle House. Boken har charmiga huvudpersoner, en spännande intrig, och är väl värd att läsa.

Under januari månad blev det också äntligen dags att jag läste Liken vi begravde av Lina Wolff.  Boken handlar om systrarna Jolly och Peggy, som växer upp som fosterbarn i en by i Skåne. Byn är känd för de mord som begåtts där, och boken är full av svart humor och ibland makabra detaljer. Fosterfadern är sadistisk och fostermodern spårar emellanåt ut totalt, men ändå har familjen på något sätt en trygghet i varandra. Det här är en berättelse som ingen annan, och jag gillar verkligen!

Liken vi begravde vann Augustpriset 2025 för bästa skönlitterära bok, och vinnaren i barn- och ungdomsklassen var Fabian Göransson med sin grafiska roman Klara - Tvättbjörnarnas stad. Det här är ett klassiskt äventyr, om Klara som rymmer hemifrån och blir en del av gatubarnen tvättbjörnarnas gäng. En fortsättning följer i Teknokraternas plan, som jag också vill läsa (släpps i mars). På det grafiska temat läste jag också Kung Ottokars spira av Hergé. Det var väldigt längesedan jag läste ett Tintin-album, och det var ett trevligt återseende.

Till bokcirkeln läste jag Ulrika Ewermans Jag: en bok om Karin Larsson, en roman som jag tyckte mycket om. Vi får följa Karin när hon och en väninna beger sig till konstnärskolonin i franska Grez-sur-Loing för att ägna sig åt friluftsmåleri. De lever för konsten, festerna och gemenskapen, och Karin verkar ha stor talang för att måla. Det är i Grez hon träffar den store konstnären Carl Larsson, vilket blir helt livsavgörande för hur hennes liv ska komma att utveckla sig. 

En diktsamling hann jag också med, nämligen Eva Ströms Den underjordiska floden. Dikterna kretsar kring död och förlust, där sorgen är som en mörk underström som genomsyrar allt. Men här finns också naturen, träden och grönskan - världen runtomkring lever ju och fortgår som om inget hänt. 

Till sist läste jag också The Rose Field, den sista delen i Philip Pullman trilogi The Book of Dust. Jag är verkligen förtjust i de här böckerna och eftersom del två slutade mitt i intrigen, var det med stor förväntan jag tog mig an den här tegelstenen. The Rose Field knyter ihop trådarna från de tidigare böckerna, och det känns som att den här boken har en mer filosofisk ton. Här finns funderingar kring fantasi och verklighet, om försoning och hur man kan leva sitt liv. Relationen mellan Lyra och hennes deamon Pan står i centrum – inte som en självklar enhet, utan som något som måste återerövras.