Januari 2024

Under januari drog jag igång med Novellresan 2024, en läsutmaning där det varje månad blir olika teman (resmål). Jag läste flera noveller som jag gillade på temat 1920-talets Paris, till exempel av författare som Gertrude Stein och Ernest Hemingway. Här kan du läsa ett inlägg där jag sammanfattat den läsningen.

Men det blev också lite annat läst under månaden. Jag läste faktiskt ännu fler noveller, nämligen Ingvild H. Rishøis samling Vinternoveller. Precis som i hennes roman Stargate får vi i novellerna möta utsatta personer. Det är realistiskt och mörkt men aldrig sentimentalt. Rekommenderas verkligen!

I bokcirkeln läste vi Ann-Helén Laestadius roman Straff, som skildrar hur renskötarbarnen Jon-Ante, Else-Maj, Nilsa, Marge och Anne-Risten skickades iväg till nomadskolan, långt från föräldrarna och hemmiljön de var trygga med. Vi får följa dem alla, växelvis i kapitel från barndomen och när de är vuxna på 1980-talet. Först tyckte jag det var lite svårt att komma in i boken, men efter ett tag var jag verkligen fast. På skolan härskade en grym husmor och när hon sedan på åttiotalet dyker upp i byn igen, väcks alla undantryckta känslor till liv hos de som var elever på skolan. 

En deckare hann jag också med, nämligen Skuggriket av danska Kim Faber och Janni Pedersen. Det här är den fjärde boken i serien om utredarna Martin Juncker och Signe Kristiansen, och det var som vanligt riktigt spännande läsning. 

Till sist, Therese Widenfjords Med bergens andetag, som jag ska diskutera i helgen då det bär av till en bokbloggarhelg i Varberg. Boken utspelar sig i skogsbygden i Appalacherna, dit den unge fotografen Nick Turner reser tillbaka när hans far blir allvarligt sjuk. Nick är uppväxt i trakten men har inte varit där på många år. Boken har också en parallell handling där Ellie, en äldre kvinna hamnar ensam och på rymmen, efter att hennes boende läggs ner. 

Nu blickar jag framåt mot februaris läsning. Jag vet i alla fall att det blir noveller från Kanada i Novellresan, och i bokcirkeln ska vi ha "tema djur." Återstår att se hur det blir. 

Novellresan i januari: sammanfattning av 1920-talets Paris

 

Nu har snart januari månad nått sitt slut, och det börjar bli dags att sammanfatta vad som blivit läst i Novellresan 2024. 

Om du vill får du gärna lägga in länkar här i inlägget till det du läst och skrivit om, så kan vi lättare klicka oss runt och ta del av varandras läsupplevelser. 

Jag har faktiskt hunnit med att läsa alla noveller som jag tipsade om i början av månaden. Hemingways noveller hade jag nog läst någon gång förut, men jag tyckte om att bekanta mig med dem igen. "Cat in the Rain" läste jag, och "The Snows of Kilimanjaro." Jag passade också på att läsa "The Three-Day Blow", en novell som har den återkommande huvudpersonen Nick Adams. Favoriten är helt klart "Cat in the Rain". Jag gillar den korta novellen om ett amerikanskt par på ett hotell - det finns massor av undertext att själv läsa in mellan raderna.

I Ingrid Svensson Ett magiskt rum läste jag kapitlet som handlade om Gertrude Steins salong i Paris. Den började som en konstsalong där Gertrude och hennes bror köpte in målningar och visade upp. Senare flyttade Steins livskamrat Alice B Toklas in, och efterhand blev det också allt fler författare som kom dit. Jag läste också Steins novell "Milda Lena", om en ung kvinna som alltid gör som hon blir tillsagd och inte tycks ha någon egen vilja. Novellen publicerades först i Steins Three Lives.

F. Scott Fitzgeralds The Curious Case of Benjamin Button har jag också läst förut, och det är verkligen en annorlunda berättelse. Huvudpersonen föds som en gammal man och lever sitt liv baklänges. Han ser alltså ut som en gammal farbror när han mentalt är en pojke, och återgår i slutet av sitt liv till ett slags omedvetet bebistillstånd. 

Simone de Beauvoirs novell "Marcelle" handlar om en ung kvinna som vill dela sitt liv med ett geni.  Den valde jag för att den utspelar sig just i 1920-talets Paris. 

Hur har det gått med er novelläsning?

Snart är det dags för Novellresan att tuffa vidare mot nya resmål, och under februari kommer vi att besöka Kanada. Det ser jag fram emot.

En fest för livet

Jag hör på tevenyheterna att boken En fest för livet av Ernest Hemingway sprider hopp bland parisarna efter terrorattentaten. En ung tjej intervjuas i inslaget och säger att hon tycker om att läsa om hur bokens parisare sitter på caféer, lyssnar på konserter och bara lever sina vanliga liv. Tydligen är boken slutsåld i Paris.

A Moveable Feast gavs ut postumt 1964 och handlar om Hemingways tid i Paris på tjugotalet, och om hans möten med F. Scott Fitzgerald, Gertrude Stein och Ezra Pound.

Någon som har läst?

Mademoiselle Osieau kommer tillbaka

Ja, nu är hon äntligen tillbaka, tillsammans med sin syster Luisa i Venedig och med flickorna Isabella och Isis och alla katterna i våningen på Avenue des Temps Perdus i Paris.

Andrea de la Barre de Nanteuil och Lovisa Burfitt har i Mademoiselle Osieau kommer tillbaka åter igen skapat den där stämningen av parisisk flärd och magisk verklighet som vi känner igen från den första bekantskapen, Boken om Mademoiselle Osieau. Bara genom att glänta litet på pärmen förstår man vilken läsfest och skönhetsupplevelse man har framför sig.

När boken tar sin början är det exakt femtionio dagar sedan Mademoiselle Osieau seglade ut genom fönstret på sin matta med siktet inställt på Venedig. Kvar i Paris är Isabella och Mademoiselles systerdotter Isis. Längst in under ett skåp hittar Isabella ett gammalt barnfotografi på Mademoiselle och hennes syster och hon börjar fundera på hur systrarna kan ha haft det. Ett mystiskt telefonsamtal och ett obebott hus med ett mycket verklighetstroget och vackert rosa dockskåp får Isabella och Isis att allt mer vända tankarna mot Mademoiselles barndom.

Också i den här boken är det underbara miljöer och detaljer som målas upp. Det doftar av nybakade croissanter, höstlöven singlar ned genom luften och överallt finns Mademoiselles katter, pärlor, fjädrar och parfymdoft. Jag äskar ord som "fnurridurr" och "blurridurr", vilka också tycks återspeglas i de fantastiska illustrationerna:

Boken beskrivs på förlaget rabén&sjögren som "en saga för barn från sex år, och för vuxna som inte har slutat fantisera." Och jag kan intyga att den passar alldeles utmärkt för båda kategorierna.


Titel: Mademoiselle Osieau kommer tillbaka
Författare: Andrea de la Barre de Nanteuil
Illustratör: Lovisa Burfitt
Utgivningsår: 2015
Förlag: rabén&sjögren
Antal sidor: 137

______________________________________________________________

Madonnan i Notre-Dame

En av författarna i min boktolva är franske Alexis Ragougneau. Nu har jag läst hans deckare Madonnan i Notre-Dame, och det som först lockade mig med boken är också det som jag i efterhand uppskattar mest, nämligen miljön.

Den stora Notre-Dame-katedralen utgör en fascinerande bakgrund till en mordhistoria. Samtidigt som miljön känns bekant för den som besökt Notre-Dame eller andra stora katedraler, känns det också ovanligt och spännande att läsa om de dagliga rutinerna för de som arbetar där. Det är lite grand som att man blir bjuden att följa med in bakom kulisserna.

Boken börjar med att man i denna vackra katedral hittar en vitklädd ung kvinna död på en av kyrkans bänkar. Polisen och åklagaren misstänker genast "de blonda ängeln", en fanatiskt religiös man. Men en av prästerna som arbetar i katedralen, fader Kern, börjar ana att den unge mannen inte är den skyldige.

Persongalleriet i Ragougneaus bok är också en stor del av behållningen - Fader Kern, en småväxt man som lider av en plågsam sjukdom, åklagaren Claire Kauffman som stångas mot kollegornas fördomar, och sakristanen Gérard som kämpar på med sina vardagliga sysslor. Dessutom möter vi dagliga besökare i katedralen som Kisstanten med sin blomsterprydda hatt, och uteliggaren Kristof.

När jag slår igen boken skulle jag nästan vilja att mordgåtan fortfarande väntade på sin upplösning, så att jag ännu en stund hade fått dröja mig kvar i Paris och Notre-Dame.


Titel: Madonnan i Notre-Dame
Författare: Alexis Ragougneau
Översättare: Alexandra Dumas
Utgivningsår: 2014
Förlag: Sekwa
Antal sidor: 236

Söndagens smakbit - Boken om Mademoiselle Oiseau

På Flukten fra virkeligheten kan man varje söndag dela en smakbit ur något man för tillfället läser, och samtidigt få lästips från alla andras smakbitar. Kul idé!

 

Jag läser som vanligt flera olika böcker samtidigt, men den jag väljer att bjuda på ett smakprov ur är Boken om Mademoiselle Oiseau, skriven av Andrea de La Barre de Nanteuil och illustrerad av Lovisa Burfitt. Boken marknadsförs som en bok för alla från sex år och uppåt, och jag håller med om att i princip alla borde njuta av den charmiga historien och de vackra illustrationerna.

 

Nioåriga Isabella råkar gå av på fel våningsplan och istället för att komma hem till sig, hamnar hon i Mademoiselle Oiseaus lägenhet, full av katter, burfåglar, pärlhalsband och sidenklänningar. Boken handlar om denna vänskap mellan en ganska grå liten flicka och en överdådig och tidlös dam, allt i en väldigt parisisk miljö.

 

Min smakbit kommer från sidan 11, när läsaren först introduceras för Mademoiselle Oiseau:

 

"Egentligen är det ingen som känner Mademoiselle Oiseau. Folk bara vet att hon  bor där uppe. En del säger att hon har bott där i hundra år. Men det verkar konstigt för när man ser henne på balkongen ser hon inte ens gammal ut. Mademoiselle Oiseau är som en blandning av flicka och tant. En smal liten blandning med stora, yviga lockar.

     I håret har hon en hel uppsättning av fjädrar, paljetter, flor och fågelbon. En granne säger sig till och med ha sett henne med en uppstoppad hermelin bakom örat. Men det var kanske bara en av hennes katter som ville göra sig till.

     Under allt det spretiga tittar två stora, sotiga ögon och en körsbärsmun fram. Målad som en stumfilmsaktris är hon minsann. Men hon är långt ifrån stum. Då och då kommer en lång harang franska svordomar nerdimpande framför någon oskyldig typ på gatan.

     Mademoiselle älskar svart, ändå lyser det om henne. Kring hals och handleder virar hon meterlånga pärlhalsband som skiner och gör små hoppfulla ljud. Det ser ganska tungt ut, allt det där i håret och pärlorna, ändå rör hon sig lika smidigt som en katt i sina skyhöga klacka-skor.

     Nej, inte kan Mademoiselle Oiseau vara hundra år."

 

Lite fler av de helt fantastiska illustrationerna måste ni också få se:

 

 

 

 

Möte med Modiano

När Svenska Akademien avslöjade vem som tilldelats 2014 års Nobelpris i litteratur var Patrick Modiano en författare jag visserligen hade hört talas om, men som jag ännu inte hade läst. Alla beskrivningar av hans böcker som sedan sköljde över oss fick mig att tro att det här, det var en författare jag förmodligen skulle bli väldigt förtjust i.

 

Nu har jag läst Modianos Lilla smycket och kan inte säga annat än att jag hade helt rätt. Jag sugs direkt in i berättelsen där huvudpersonen Thérèse på metrostationen Chatelet får syn på en kvinna i gul kappa som påminner henne om - och så vitt hon vet kanske till och med verkligen är - hennes mor som hon trodde hade dött i Marocko för flera år sedan. Hon följer efter kvinnan och nu sätts en ström av händelser och minnen igång, som tar oss genom ett Paris som är exakt namngivet ner till minsta gatunamn.

 

Thérèse arbetar som en slags barnvakt till en flicka vars föräldrar inte verkar bry sig det minsta om henne - de låter flickan vara ensam hemma och vägrar ha ljuset tänt på kvällen för att hon ska vänja sig av med att vara mörkrädd. De bor i en tom och märklig lägenhet och verkar helt känslokalla. Thérèse blir också bekant med en man som arbetar med att översätta nattliga radiosändningar och som har namnet Moreau-Badmaev - det är i alla fall vad hon tror att hans namn är. Överhuvudtaget är namnen något som är undflyende i romanen - i många fall verkar personerna kalla sig något som inte är deras verkliga namn, och många av dem tycks ha flera namn och skepnader.

 

Det är kvinnan med den gula kappan som får Thérèse att söka sig allt längre ner i de minnen som hon hittills har förträngt. Hela romanen består just av denna blandning av nutid och minnen, av verklighet och fantasier. Det ger romanen en mycket speciellt stämning: Paris känns hela tiden dunkelt och dimmigt, allting är svävande och ångesten är aldrig långt borta.  Och jäklar, vad bra det är.

 

 

 

Titel: Lilla smycket

Författare: Patrick Modiano

Översättare: Pontus Grate

Förlag: Elisabeth Grate Bokförlag

Utgivningsår: 2012

Antal sidor: 128

 

 

Tipsa mig om romaner med Paris-miljö!

Nu är det bestämt att familjens sommarsemester blir i Paris, och för att komma i den rätta franska stämningen tänkte jag försöka läsa några olika romaner som utspelar sig där.

 

Har du något bra tips? Vilken genre som helst, nytt eller gammalt - jag är nyfiken på allt!

Bokgeografi Frankrike

På LitteraturMagazinet har Linda Odén startat något hon kallar för bokgeografi. Först ut är Frankrike, och eftersom det är fritt fram för alla att delta, vill jag också gärna svara på frågorna.

 

1. Berätta om en bok eller flera böcker du läst som utspelar sig i Frankrike eller är skriven av en författare med anknytning dit.

 

På sistone har jag läst mer och mer litteratur från Frankrike, mycket tack vare Sekwa förlag, som har en fantastisk näsa för att leta upp riktiga pärlor ur den samtida franskspråkiga utgivningen. Om jag ska tipsa om några, så får det bli Den röda soffan av Michèle Lesbre som jag har skrivit om här, Drömbokhandeln av Laurence Cossé, en slags spänningsroman i bokhandelsmiljö, och den charmiga Igelkottens elegans av Muriel Barbery, som med rätta har blivit en riktig storsäljare.

 

Men det finns ju också massor av fransk litteratur av äldre modell. En roman som jag är väldigt förtjust i är Emile Zolas Thérèse Raquin från 1867. Detta är en bok som har det mesta: i centrum står ett triangeldrama och innan romanen är slut får vi uppleva passion, mord och total förnedring.

 

En annan välkänd fransk titel är Bonjour Tristesse av Francoise Sagan från 1954. Romanen handlar om 17-åriga Cécile som bor med sin pappa i ett hus vid franska Riverieran. När pappan träffar en kvinna och bestämmer sig för att gifta sig med henne, känner sig Cécile allt mer ignorerad och börjar göra upp planer för att få bort kvinnan ur deras liv.

2. Berätta om en eller flera författare som på något sätt har anknytning till Frankrike. Var så långsökt som du vill, men motivera gärna ditt val.

Albert Camus (1913-1960) är ett av de riktigt stora namnen inom fransk litteratur. De flesta moderna franska romaner som når den svenska marknaden tycks vara lite åt feel-good-hållet, och då tycker jag Camus verk kan vara en intressant motvikt. Hans böcker visar snarare på det meningslösa i den mänskliga tillvaron (han anses ju vara en av existentialisterna) och i den fantastiska Främlingen får vi följa Mersault som helt utan anledning dödar en främling på en strand, och som sedan går genom tillvaron till synes helt oberörd av sina handlingar och de följder de får.

3. Berätta om en bok av en författare som anknyter till Frankrike, som du inte läst, men är nyfiken på.

Här måste jag bara svara Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt, för det är klart att jag är nyfiken på en bokidé som det krävs nästan 4000 sidor för att slutföra. Hittills har jag bara läst korta avsnitt ur den, till exempel det om de så berömda Madeleine-kakorna, men jag skulle gärna vilja ta mig igenom hela någon dag. Fast kanske krävs det något drastiskt för att jag ska lyckas med det, som flera veckors sängläge med ett brutet ben?

 

4. Om du vill kan du också berätta om andra kulturella inslag från Frankrike.

 

Det vill jag gärna, och jag börjar med fransk film. Jag kan inte undvika att nämna Amelie från Montmartre med Audrey Tautou i huvudrollen, som de flesta säkert sett. Jag tyckte också mycket om filmen En oväntad vänskap som kom ut 2012. Men en riktigt favorit är Veronikas dubbelliv från 1991:

 

 

Filmen är egentligen polsk-fransk, precis som regissören Krzysztof Kieslowski. Den handlar om polska Weronika och franska Véronique som lever parallella liv. De har aldrig träffats, men ändå finns det ett starkt band dem emellan. De är födda på samma dag, har samma hjärtsjukdom och båda har också en stark passion för musiken. När den polska Weronika plötsligt dör, får detta konsekvenser även för hennes dubbelgångare i Frankrike. Soundtracket till musiken är också helt underbart.

Och på tal om musik, så vill jag också nämna en fransk grupp som jag har gillat sedan tonåren. Indochine är ett franskt New wave-band som bildades redan 1981 och som fortfarande spelar och skriver nytt material. Här kan du lyssna på en av deras mest kända låtar: