Four Seasons in Rome av Anthony Doerr

I bokcirkeln har vi läst en valfri bok av Anthony Doerr, ni vet han som skrivit den prisade Ljuset vi inte ser. Jag funderade på att välja hans senaste, En bättre värld, men sen fick jag syn på hans Four Seasons in Rome, som lockade mig ännu mer.

Boken är en reseskildring och beskriver Doerrs tid i Rom, dit han fick ett vistelsestipendium för att skriva på sin nya roman. Med till Rom följer hans fru och hans små tvillingpojkar, som föddes samma dag som Doerr fick besked om Rom-stipendiet.

Den lilla familjen är alltså nya i Rom, i ett helt nytt land med en annan kultur än det USA de är vana vid, samtidigt som de försöker klara ut att vara föräldrar till tvillingar.

Doerr tycks ha en alldeles särskild blick för staden runtomkring sig, och detta förmedlar han verkligen till läsaren. Det känns som om jag befinner mig i Rom när jag läser om Doerrs besök på Pantheon eller helt enkelt bara får detaljer från gatan där Doerrs familj bor. 

Boken är läsvärd både för de målande beskrivningarna av livet i Rom, och för skildringen av den nya lilla familjen. Dessutom befinner sig Doerr i Rom när påven Johannes Paulus II avlider, och Doerr beskriver hur folk vallfärdar till Peterskyrkan för att få vara en del av det som sker. Det efterföljande påvevalet är också spännande att läsa om.

Jag tycker mycket om den här boken, och den är ett bra sätt att resa i dessa Covid-tider.

Titel: Four Seasons in Rome

Författare: Anthony Doerr

Utgivningsår: 2007

Förlag: 4th Estate

Antal sidor: 210

Jorden runt på 100 böcker: Utan blod av Alessandro Baricco

Jag skrev om Alessandro Bariccos Silke för ett tag sedan, och efter tips av Klimakteriehäxan och Jenny Holmström om fler titlar av författaren, har jag nu också läst Utan blod.

Jag gillar verkligen Bariccos sätt att skriva kort och koncist och ändå få med så mycket detaljer och, i det här fallet, spänning. 

Boken handlar om den unga Nina som i en dramatisk scen i början av boken gömmer sig i ett hålrum i köksgolvet. Hennes pappas fiender försöker komma åt honom i rummet ovanför och pappan och sonen i familjen mördas brutalt. Nina överlever, tack vare en pojke från motståndarsidan som hittar henne i hålrummet och låter henne förbli gömd.

Bokens andra del handlar om den nu åldrade Nina som konfronterar pojken som hittade henne i barndomen, nu en äldre man som aldrig kunnat glömma bilden av den skräckslagna flickan.

Med Utan blod passar jag på att bocka av Italien min min utmaning Jorden runt på 100 böcker. 

Titel: Utan blod

Författare: Alessandro Baricco

Översättare: Viveca Melander

Utgivningsår: 2005

Förlag: Albert Bonniers

Antal sidor: 98

Litteraturpristolvan: Den nakne mannen och mannen i frack av Dario Fo

Jag har som ett ständigt pågående projekt att läsa något av alla författare som tilldelats Nobelpriset i litteratur. Jag har läst alla kvinnor (betydligt färre än männen) och många av de som fått priset de senare åren. Men mycket återstår.

I min utmaning Litteraturpristolvan finns förstås Nobelpriset med, och eftersom Månadens språk hos Scylla är italienska i januari, tänkte jag slå till på att läsa något av den italienska dramatikern Dario Fo. Han tilldelades Nobelpriset 1997.

Jag har för övrigt fortfarande inte riktigt bestämt om jag verkligen ska vara med i Månadens språk (som jag själv höll i 2018 och 2019), men det är ju en väldigt kul utmaning... Jag smyger med i januari i alla fall, och sen får jag se hur det går.

Den nakne mannen och mannen i frack är nog en typisk Dario Fo-pjäs. Han har skapat vad som brukar kallas Dario Fo-farsen, ett slags blandning av Commedia dell' arte och den absurda teatern. I den här pjäsen får vi stifta bekantskap med två gatsopare, en kvinna, en naken man, en polis och en man i frack. Den nakne mannen får hjälp av gatsoparen att gömma sig i soptunnan, för att han inte ska upptäckas utan kläder och bli haffad av polisen. Men den är många förvecklingar, klädbyten personerna emellan och absurda vändningar innan pjäsen är över. Det är ofta dråpligt men man anar också hela tiden samhällskritiken, t ex skillnaden mellan de som har högt och lågt anseende i samhället.

Det skulle vara riktigt kul att se en Fo-pjäs uppförd på teatern, men det funkar fint att läsa dramatik också.


Titel: Den nakne mannen och mannen i frack
Ur: Dario Fo x 4
Författare: Dario Fo
Översättare: Anna Barsotti och Carlo Barsotti
Utgivningsår: 1994
Förlag: Albert Bonniers
Antal sidor: 52

Sammanfattning av månadens språk i juni: Italienska

Under juni månad var temat för Månadens språk böcker översatta från italienskan.

De här texterna hann jag med att läsa (klicka på länken för att läsa mina recensioner):

Krukan av Luigi Pirandello
Hennes nya namn av Elena Ferrante

Bidra gärna med en länk till det/de inlägg du skrivit om böcker från italienskan under månaden, eller skrev helt enkelt in titlarna här i kommentarsfältet.

Hennes nya namn

Italienska är månadens språk i juni och jag har passat på att fortsätta min läsning av Elena Ferrantes Neapelkvartett. För ganska länge sedan nu läste jag och gillade den första boken, Min fantastiska väninna, och nu har jag också läst den andra delen, Hennes nya namn.

Boken handlar om Elenas och Lilas ungdomsår, och de fortsätter att ha det starka band mellan sig som etablerades redan i barndomen. Men deras liv har gått åt skilda håll. De är båda intelligenta och har läshuvud, men Lila fick aldrig möjligheten att studera vidare. Elena däremot, arbetar hårt för att klara proven och lyckas i den här boken till och med få en plats på en skola i Pisa och ta examen.

Lila och Elena kommer från fattiga kvarter i Neapel, där livet är tufft och jargongen är hård och vulgär. Elena börjar ana att hon kan få ett annat liv, även om det inte är någon lätt resa. Lila, å andra sidan, har insett att hon inte har någon möjlighet att ta sig någon annanstans och har istället gift sig mycket ung med Stefano, son till ockraren Don Achille. Som fru Carracci får hon vackra kläder och en fin lägenhet. Men lyckan blir kortvarig, eller kanske fanns den inte ens där från första början.

Det är intressant hur äktenskapet skildras, både för de unga kvinnorna och för deras mödrars generation. Man skiljer sig helt enkelt inte, hur dåligt äktenskapet än är. Bokens titel blir för mig en anspelning på Lilas nya tillvaro som fru Carracci och vad det innebär för henne att ge upp sin egen identitet. Hon styr och ställer fortfarande med alla i sin omgivning, men det finns ändå gränser för hur långt hon kan slita sig från vad som förväntas av henne.

Elena, å andra sidan, lyckas till och med få en roman antagen och hon är noga med att den och alla hennes kommande böcker ska signeras med Elena Greco, hennes flicknamn, även om hon skulle komma att gifta sig och får ett annat efternamn.

Den underliggande omständigheten för romanen är klasskillnaderna och fattigdomen, och hur svårt det är att lyfta blicken och verkligen tro att man kan ta sig därifrån. Elena lyckas bäst, genom att arbeta och studera dygnets alla timmar och genom att göra sig känslokall och utstå det hon måste tills hon lyckas:

"Det här är det jag är och jag kan inte göra något annat än att acceptera det, jag är född sån, i den här staden, med den här dialekten, utan pengar; jag ska ge vad jag kan ge, ta vad jag kan ta och stå ut med det jag måste stå ut med."

Jag gillar verkligen den här romanen, och ser fram emot vad som ska hända med Elena och Lila och deras vänskap i nästa bok, Den som stannar, den som går.


Titel: Hennes nya namn
Författare: Elena Ferrante
Översättare: Johanna Hedenberg
Utgivningsår: 2016
Förlag: Norstedts
Antal sidor: 493

Krukan av Luigi Pirandello

Krukan av italienske Luigi Pirandello är en humoristisk novell där just en kruka står i centrum. Zirafa förväntar sig en ovanligt stor olivskörd och för att kunna tillvarata all olivolja beställer han en ny fin kruka. Men kärlet brister ganska snart mitt itu och han tvingas hämta dit någon för att laga det.

Dima är känd för sitt starka lim och får uppdraget att laga krukan, även om Zirafa också tvingar honom att sätta ihop den med ståltråd eftersom han inte litar på limmet. Dima fäster ihop krukan inifrån och det bär sig inte bättre än att han själv blir kvar inne i krukan utan möjlighet att ta sig ut genom den smala öppningen. Man måste alltså slå sönder krukan igen för att få ut Dima och den stora frågan blir vem som egentligen ska stå för kostnaderna.

Månadens språk i juni är italienska, så i det sammanhanget passar Pirandellos novell perfekt. Jag passar också in den i novellutmaningen på nr. 4, "Läs en novell av en Nobelpristagare" (Pirandello tilldelades Nobelpriset 1934).


Titel: Krukan
Författare: Luigi Pirandello
Översättare: Catharina Wallström
Utgivningsår: Ursprungligen 1909, men i min svenska utgåva 2016
Förlag: Novellix
Antal sidor: 19

Månadens språk är italienska

Juni här här och då är det italienska som är månadens språk.

Den här gången har jag inte varit på bibblan och plockat fram en massa olika böcker att välja mellan. Jag tänker nämligen bege mig till Elena Ferrantes Neapel och läsa så mycket jag hinner i hennes romankvartett om väninnorna Elena och Lila. Jag har tidigare bara läst den första boken, så jag har mycket intressant att se fram emot.

Imorgon kommer ett inlägg som sammanfattar det som blivit läst under maj månad, då månadens språk var turkiska. Bidra då gärna med länkar till det du läst i utmaningen.

Rekviem av Antonio Tabucchi

Rekviem: en hallucination är den första boken jag läser av Antonio Tabucchi, men det kommer definitivt inte att bli den sista.

Tabucchi var en italiensk författare, men han hade både privata och professionella kopplingar till Portugal, där han också bosatte sig med sin familj. Han skrev boken på portugisiska som en hyllning till landet och speciellt till den portugisiske poeten Pessoa.

Boken utspelar sig under en närmast olidligt varm dag i Lissabon. En man har bestämt möte med sin vän poeten, men han inser att han måste ha tagit fel på tiden. Kanske var det inte klockan tolv på dagen, utan vid midnatt som mötet skulle ske? En träff med en död poet passar nog bättre i nattens mörker.

Alltså måste mannen fördriva tiden fram till dess på något sätt. Han slår sig ner på en bänk med en tidning, och blir snart tilltalad av en ung skäggig man som behöver hjälp med pengar till knark. Han är den förste av en lång rad personer, både verkliga och drömda, som mannen möter under dagen.

Han flanerar runt genom det stekheta Lissabon och ibland tar han en taxi. Han besöker en kyrkogård, en park och en restaurang. Ett tjugotal olika personer kommer i hans väg och alla tycks de ha något att säga honom (och oss): en kringvandrande halt lottförsäljare som varje dag ägnar en stund åt läsning, en äldre romsk kvinna som säljer mannen en ny tröja eftersom han svettas så i värmen, en man som säljer historier. Jag tycker om hur Tabucchi tycks känna med de mindre lyckligt lottade.

Språket är fantastiskt, på något vis både mjukt och exakt, ibland med långa svepande meningar med många kommatecken. Jag tycker också mycket om alla detaljer som får Lissabon att ta gestalt på sidorna - framförallt maten får utrymme i beskrivningarna.

När jag slår igen boksidorna känns det som om den här läsupplevelsen kommer att finnas med mig länge.

Jag passar också in boken i läsutmaningen Månadens språk, där april ägnas åt just böcker översatta från portugisiskan.


Titel: Rekviem: en hallucination
Författare: Antonio Tabucchi
Översättare: Hans Berggren
Utgivningsår: 2017 (i original 1991)
Förlag: Nilsson
Antal sidor: 157

Kvinnliga Nobelpristagare: Elias Portolu av Grazia Deledda

Grazia Deledda tilldelades Nobelpriset i litteratur 1926. Hon kom från Sardinien och även om hon i samband med sitt äktenskap flyttade till Rom, fortsatte hon att skildra sin hembygd. Jag har läst hennes Elias Portolu från 1903.

Boken börjar med att huvudpersonen Elias ska återvända till sin hemby på Sardinien efter att ha suttit fängslad på fastlandet. Alla rustar som till fest inför hans hemkomst och det talas mest om hans godhet och inte att han faktiskt hamnat i dåligheter.

Väl hemma igen hos sin mor och far och sina två bröder får han också träffa sin brors fästmö Maddalena. Mellan Elias och Maddalena finns det omedelbart starka känslor. Elias kämpar emot eftersom det är hans brors lycka som står på spel, men när det står klart för honom att Maddalena besvarar hans känslor blir det allt svårare att inte tänka på henne.

Det här är en bok med stark passion, inte bara vad gäller kärleken mellan Elias och Maddalena, utan också kärleken mellan föräldrar och barn och kärleken till gud och olika helgon. Jag gillar också hur naturen skildras. Både Elias och en av hans bröder arbetar som fåraherdar och särskilt Elias verkar älska det landskap han har runt sig. Det är lätt att föreställa sig markerna, bergen och havet som Deledda skildrar dem:

"Solen spred en behaglig ljumhet i varje vrå, över snår och murar och klippor, och i detta ljuvliga solsken, under denna ljusa himmel tycktes betesmarken utbreda sig oändligare än någonsin."

Jag funderade länge på vilken bok av Deledda jag skulle läsa, men är glad att valet föll på Elias Portolu (mycket på grund av Mrs Calloways tips - tack för det!).

Boken ingår i utmaningen att läsa Kvinnliga Nobelpristagare.


Titel: Elias Portolu
Författare: Grazia Deledda
Översättare: Ebba Atterbom
Utgivningsår: 1903 (min upplaga 1929)
Förlag: Vårt Hems Förlag
Antal sidor: 284

Sardinien och Grazia Deledda

Efter resan till Sardinien som avslutade min sommarledighet har jag blivit riktigt sugen på att läsa något av Nobelpristagaren Grazia Deledda. Hon föddes just på Sardinien och verkar ha skrivit en del som också utspelar sig där.

Vad ska jag börja med? Någon som läst något av Deledda och kan rekommendera?

Intressant om Ferrante

Har ni sett att det hos Norstedts finns ett spännande A-Ö om Elena Ferrante och hennes böcker?


Klicka här för att läsa.

Kvinnlig vänskap

Elena Ferrantes Min fantastiska väninna är en roman som det har skrivits mycket om på sistone. Också jag har läst och trots höga förväntningar blev jag inte besviken.

Boken handlar om Elena och Lila som växer upp i efterkrigstidens Neapel. Området i utkanten av staden där de bor är fattigt och våldet är aldrig långt borta, både på gatorna och i hemmen. Några rika familjer finns det i grannskapet och man förstår snabbt att det i de här undantagsfallen finns något slags samröre med maffian.

I skolan går det bra för båda flickorna, men det är bara Elena som får fortsätta till realskolan och sedan vidare mot ytterligare utbildning och chansen till ett annat sorts liv. Lila får trots sin stora begåvning inte samma möjligheter utan ser istället till att inom den begränsade sfär som är hennes - pappans skomakeri och kontakterna med familjerna i kvarteret - skapa sig en drägligare tillvaro.

Egentligen är det från början Lila som är den mest drivande av de två; under barndomen är det länge Elena som följer med i och härmar allt som Lila gör, och Elena känner ofta att det hon lyckas med inte riktigt har ett värde förrän Lila får höra talas om det. Flickornas öden är sammanflätade och de speglar sig hela tiden i varandra. Det som de upplever var för sig blir i deras samtal något som även den andra kan få ta del av. Det är nästan som att de på sätt och vis lever genom varandra även om de ibland drar åt olika håll.

De precisa miljöbeskrivningarna förflyttar mig med lätthet till femtiotalets Italien och jag dras med i tonårens känslostormar och flickornas tankar om framtiden. Jag kommer att tänka på Silvia Avallones roman Stål som också den skildrar ett fattigt Italien och vänskapen mellan två flickor (och som jag också tycker väldigt mycket om.)

Min fantastiska väninna är den första delen av fyra och jag ser fram emot att läsa fortsättningen. Flickorna ska bli kvinnor och jag undrar hur deras liv kommer att se ut och hur deras vänskap ska gestalta sig. Jag förstår varför Elena Ferrantes roman blivit så hyllad.


Titel: Min fantastiska väninna
Författare: Elena Ferrante
Översättare: Johanna Hedenberg
Utgivningsår: 2016
Förlag: Norstedts
Antal sidor: 335

Bokgeografi Italien

Bokgeografin leds av Linda på Enligt O - hon är vår reseledare när vi varje vecka tipsar om böcker, författare och kultur från ett speciellt land. Den här veckan gör vi ett nedslag i Italien.
 

1. Berätta om en bok eller flera böcker du läst som utspelar sig i Italien eller är skriven av en författare med anknytning dit.
 

En stor favorit hos mig är Silvia Avallones Stål, som kom ut på svenska 2012. Boken handlar om de unga flickorna Anna och Francesca i den toskanska kuststaden Piombino. De växer upp i arbetarklassmiljö, ständigt i det stora stålverkets skugga, och från denna Italiens baksida får man uppleva deras storslagna drömmar om ett bättre liv.
 

En annan stark läsupplevelse med anknytning till Italien är Dan Browns Angels and Demons (2000). Ni känner förstås alla till professor Robert Langdon, som ofta hamnar i händelsernas mitt tack vare sina stora kunskaper om symboler. Angels and Demons utspelar sig i Rom och Vatikanstaten och inbäddat i själva mysteriet är otaliga konstverk, symboler och platser hämtade ur verkligheten. Förutom att det är en riktigt spännande bok, var jag extra fascinerad eftersom jag precis hade varit på en studieresa med jobbet just i Rom.
 

Några fler böcker av italienska författare som jag läst och tyckt om, vill jag gärna nämna. En liten tunn roman med mycket innehåll är Alessandro Bariccos Silke (på svenska 1998), där vi kan läsa om Hervé Joncour som reser till Japan för att handla med silkesmaskar. En annan favorit är Paolo Giordanos Primtalens ensamhet (2009 på svenska), som handlar om den starka men komplicerade vänskapen mellan Mattia och Alice. Till sist vill jag nämna Italo Calvinos vackra bok Invisible Cities (originalet från 1972). I boken bjuder Kublai Khan in Marco Polo för att han ska berätta om alla städer han besökt. Men trots alla platser han berättar om, är det ändå alltid en variant av hemstaden Venedig som Marco Polo beskriver.
 

På tal om Venedig, skrev jag i en bokbloggsjerka för ett tag sedan om just Venedig som en litterär miljö. Det finns verkligen massor med romaner som utspelar sig i Venedig, till exempel verk av Shakespeare, Evelyn Waugh och Jeanette Winterson. Läs hela inlägget om Venedig här.
 

2. Berätta om en eller flera författare som på något sätt har anknytning till Italien. Var så långsökt som du vill, men motivera gärna ditt val.
 

Andrea Camilleri (1925 -) är författare till böckerna om den sicilianske polisen Salvo Montalbano. Camilleri föddes på Sicilien men bor numera i Rom. Han har förutom att skriva Montalbano-deckarna också skrivit andra romaner, och har dessutom arbetat med teve och teater. Men visst är det som Montalbanos skapare han är mest bekant för oss.
 

Jag gillar böckerna, men får erkänna att jag nästan är ännu mer förtjust i filmatiseringarna med Luca Zingaretti i huvudrollen. Jag älskar den sicilianska miljön: Montalbanos lilla lägenhet med havet strax utanför, och de otaliga restauranger där han avnjuter sin mat under absolut tystnad. Och vem kan låta bli att charmas och roas av den godhjärtade Catarella, som alltid klantar till det på något vis?
 

3. Berätta om en bok av en författare som anknyter till Italien, som du inte läst, men är nyfiken på.
 

Jag har aldrig läst något av Umberto Eco. Hans välkända Rosens namn (till svenska 1983) står  i bokhyllan - en fin pocket med guldig rygg. Jag känner ju till handlingen från filmversionen, men jag är nyfiken på bokupplevelsen!
 

4. Om du vill kan du också berätta om andra kulturella inslag från Italien.
 

Var ska jag börja? Konsten, operan, maten och vinet... Det finns så otroligt många fantastiska inslag i den italienska kulturen! Jag reser gärna dit och upplever en mix av allt det där, och på hemmaplan lagar jag gärna italiensk mat och lyssnar på italiensk opera.

 

 

Bokbloggsjerka - Venedig som bokmiljö

På fredagar  ställer Annikas Litteratur- och kulturblogg bokrelaterade frågor i sin bokbloggsjerka. Om man vill vara med, ska man denna vecka svara på följande:

Berätta om en ”bokmiljö” som du har besökt alternativt gärna skulle vilja besöka. Naturligtvis är det även okej att ta upp fiktiva miljöer om du vill det!

Jag vill gärna berätta om Venedig, kanske en av de mest litterärt omskrivna städerna. Jag och sambon gjorde ett besök där när vi bilade runt i nordöstra Italien för några år sedan, och att stiga iland vid kajen utanför Markusplatsen var nästan som att stiga in i en bokmiljö.

Det vilar i mitt tycke en magisk känsla över Venedig. Den ger nästan intryck av att vara en sagostad där den vilar på pålar ute i en lagun - en vacker sagostad som kanske blir än vackrare för att man vet att den är dömd att gå under. Visste du att staden sjunker med ett par millimeter varje år?

De vindlande gränderna och broarna, som ibland  inte tycks vara på samma plats från gång till gång, gör att det är lätt - och trevligt - att irra bort sig. Ibland glömmer man att det faktiskt bor vanliga människor här. Människor som går till arbetet och skolan, som handlar mat, hänger tvätt och lever helt vanliga liv. För det går inte att komma ifrån att staden känns som en kuliss, nästan som en hägring. Venedig är platsen för karnevalen, där alla regler åsidosätts. Det är förklädnadernas plats, där allt inte är som det verkar. Det är skönheten och undergångens plats, i en melankolisk blandning.

Redan innan jag hoppade iland i Venedig kändes det som att jag hade varit där. Och det hade jag ju, genom alla böcker och filmer som utspelar sig där.

Det finns klassiska verk som utspelar sig i Venedig, som Shakespeares The Merchant of Venice eller Thomas Manns Döden i Venedig. I Evelyn Waughs Brideshead Revisited tillbringar Sebastian och Charles en tid här, och Henry James The Wings of the Dove har också Venedig som en av sina miljöer.

Men också mer moderna författare har fascinerats av staden. Jeanette Wintersons The Passion, Italo Calvinos Invisible Cities och Salley Vickers Miss Garnet's Angel är alla en slags kärleksförklaringar till Venedig.

Vill man läsa deckare har Donna Leon skrivit en hel serie som utspelar sig i Venedig, till exempel Klädd för döden och dansken Christian Mørk har skrivit den spännande De tio härskarna.