Sammanfattning av novelltolvan i februari

Under februari månad har vi i Novelltolvan 2025 läst texter av den argentinska författaren Samanta Schweblin. Jag lånade hennes novellsamling Sju tomma hus och läste fyra av novellerna. Gemensamt är att de alla är lite skruvade, något är alltid lite smygande skevt, och jag gillar det!

I "Inget av det där" åker en dotter och hennes mamma runt och tittar på hus i ett villaområde. När mamman ska vända bilen svänger hon upp över en av gräsmattorna, lämnar stora hjulspår efter sig och kör fast. Kvinnan som bor i huset kommer ut och undrar vad de håller på med. Mamman ber henne att ringa efter en ambulans, eftersom hon inte mår bra. De får komma in i huset så länge och det blir efterhand tydligt att mamman har en dold agenda.

I "Mina föräldrar, mina barn" befinner sig en man hemma hos sin före detta fru. Mannens föräldrar är också där, eftersom de alla vill träffa de gemensamma barn som mannen och den före detta frun har tillsammans. Mannen och kvinnan tittar ut genom fönstret och hon är upprörd eftersom svärföräldrarna där ute är spritt språngande nakna och stimmar runt och sprutar ner varandra med en vattenslang. Kvinnan är bekymrad vad som ska hända när hennes nya man snart kommer hem med barnen. 

"En man utan tur" berättas ur en åttaårig flickas synvinkel. Det är hennes födelsedag, men samma dag råkar hennes lillasyster svälja en hel kopp blekmedel och det blir inget firande. Familjen kastar sig in i bilen och kör mot sjukhuset. När trafiken står helt stilla ryter pappan åt storasystern att ta av sig sina trosor. Hon förstår ingenting, men inser sedan att han tänker vifta med dem som en vit flagg så att de andra bilisterna ska släppa fram dem. På sjukhuset är all uppmärksamhet riktad på hur det går med systern och när en man börjar prata med flickan, berättar hon att det är hennes födelsedag och att hon inte har några trosor på sig. Mannen verkar vilja hjälpa till och flickan följer med honom. 

I "Alltid i det här huset" knackar det på dörren hemma hos berättarjaget. Det är grannen Herr Weimer som kommer för att plocka upp de klädesplagg som hans hustru – eller han själv? – har kastat ut genom fönstret in i berättarjagets trädgård i ren desperation. Detta sker om och om igen, alltid i en viss ordning. Kläderna tillhör paret Weimers son, som har avlidit. 

Hur har det gått med din novelläsning?

Om du vill får du gärna lägga in länkar här i inlägget till det du läst och skrivit om, så kan vi lättare klicka oss runt och ta del av varandras läsupplevelser.