Då tänker jag på Sigrid

Det här året har jag bestämt mig för att läsa åtminstone delar av det som står oläst hemma i hyllorna. En annan utmaning för året är en Boktolva där tanken är att jag ska läsa minst en bok av tolv olika författare som jag aldrig tidigare läst.

När jag valde att inleda utmaningarna med att läsa Elin Olofssons Då tänker jag på Sigrid slog jag två flugor i en smäll, eftersom författaren är med i Boktolvan och boken dessutom stod i hyllan här hemma. Och jag ångrar inte att jag valde just den boken.

Vid första anblick är det inget med Olofssons berättelse som känns särskilt nyskapande. Boken handlar om en kvinna som flyr Stockholm där hon har ett förhållande med en gift man. Istället återvänder till sin jämtländska uppväxtort. Samtidigt som hon försöker ge sig själv en nystart är det genom att vända sig tillbaka till sin egen familjs historia som hon till slut hamnar på rätt köl igen. Detta har vi väl i ärlighetens namn hört förut.

Men det är något med romanen som ändå gör att jag lockas och dras med. Jag tycker om personerna och sättet som Olofssons skildrar dem på. Vi har Hanna själv, hennes pappa som alltmer lockas fram ur sin ensamhet och envishet, och Kalle i granngården som alltid har funnits nära familjen. Men vi får också läsa om Sigrid, Hannas farmor, som numera är på god väg in i demens och glömska men som varit en minst sagt handlingskraftig kvinna. Stundtals skildrar romanen Sigrids ungdom och tiden när Hannas pappa var yngre.

Men det är också (och kanske främst) språket som gör att jag njuter av läsningen. Boken är skriven på ett sätt som gör att orden riktigt flyter fram på sidorna. Så där så att det verkar enkelt men i själva verket helt enkelt är oerhört välskrivet.

Olofsson har sedan debuten kommit med två romaner till, och även dessa verkar utspela sig i Jämtland: Till flickorna i sjön och den alldeles nya Gånglåt.


Författare: Elin Olofsson
Titel: Då tänker jag på Sigrid
Utgivningsår: 2013
Förlag: Wahlström & Widstrand
Antal sidor: 255