Hennes nya namn

Italienska är månadens språk i juni och jag har passat på att fortsätta min läsning av Elena Ferrantes Neapelkvartett. För ganska länge sedan nu läste jag och gillade den första boken, Min fantastiska väninna, och nu har jag också läst den andra delen, Hennes nya namn.

Boken handlar om Elenas och Lilas ungdomsår, och de fortsätter att ha det starka band mellan sig som etablerades redan i barndomen. Men deras liv har gått åt skilda håll. De är båda intelligenta och har läshuvud, men Lila fick aldrig möjligheten att studera vidare. Elena däremot, arbetar hårt för att klara proven och lyckas i den här boken till och med få en plats på en skola i Pisa och ta examen.

Lila och Elena kommer från fattiga kvarter i Neapel, där livet är tufft och jargongen är hård och vulgär. Elena börjar ana att hon kan få ett annat liv, även om det inte är någon lätt resa. Lila, å andra sidan, har insett att hon inte har någon möjlighet att ta sig någon annanstans och har istället gift sig mycket ung med Stefano, son till ockraren Don Achille. Som fru Carracci får hon vackra kläder och en fin lägenhet. Men lyckan blir kortvarig, eller kanske fanns den inte ens där från första början.

Det är intressant hur äktenskapet skildras, både för de unga kvinnorna och för deras mödrars generation. Man skiljer sig helt enkelt inte, hur dåligt äktenskapet än är. Bokens titel blir för mig en anspelning på Lilas nya tillvaro som fru Carracci och vad det innebär för henne att ge upp sin egen identitet. Hon styr och ställer fortfarande med alla i sin omgivning, men det finns ändå gränser för hur långt hon kan slita sig från vad som förväntas av henne.

Elena, å andra sidan, lyckas till och med få en roman antagen och hon är noga med att den och alla hennes kommande böcker ska signeras med Elena Greco, hennes flicknamn, även om hon skulle komma att gifta sig och får ett annat efternamn.

Den underliggande omständigheten för romanen är klasskillnaderna och fattigdomen, och hur svårt det är att lyfta blicken och verkligen tro att man kan ta sig därifrån. Elena lyckas bäst, genom att arbeta och studera dygnets alla timmar och genom att göra sig känslokall och utstå det hon måste tills hon lyckas:

"Det här är det jag är och jag kan inte göra något annat än att acceptera det, jag är född sån, i den här staden, med den här dialekten, utan pengar; jag ska ge vad jag kan ge, ta vad jag kan ta och stå ut med det jag måste stå ut med."

Jag gillar verkligen den här romanen, och ser fram emot vad som ska hända med Elena och Lila och deras vänskap i nästa bok, Den som stannar, den som går.


Titel: Hennes nya namn
Författare: Elena Ferrante
Översättare: Johanna Hedenberg
Utgivningsår: 2016
Förlag: Norstedts
Antal sidor: 493