En författarafton med Theodor Kallifatides

Igår befann jag mig i Åhus församlingshem för att lyssna på Theodor Kallifatides. Biblioteket i Åhus har under våren ordnat en läsecirkel i tre delar, kallad 3 x Theodor Kallifatides, en författarmeny. Jag har inte själv varit med under hela resans gång - förrätten bestod av en presentation av Kallifatides författarskap, huvudrätten var en diskussion av några av hans böcker - men igår hoppade jag in lagom till desserten, som var ett möte med författaren själv.

 

Vi var många som hade kommit för att lyssna, ovanligt många förmodligen, för att vara ett biblioteksarrangemang på en liten ort. Men det är något med Kallifatides som drar och lockar... Och då menar jag inte bara att han är en framgångsrik författare. Jag har sett honom tidigare och minns hur imponerad jag blev av hans närvaro, hans humor och hans intelligens.

 

Igår pratade han (i dialog med Immi Lundin) om exilen, om tvåspråkigheten och om varför han har valt att skriva på svenska trots att hans inre begreppsvärld förstås för alltid kommer att vara den grekiska. Han talade om kärleken, lögnen och friheten. Han talade om Med sina läppars svalka,  den nya boken som kommer ut till hösten, och om hur det var när han debuterade.

 

När jag kom ut från föredraget kände jag mig...

 

... berikad.

 

Jo, precis så var det.

 

Kaffepaus à la Barbro

Grattis Barbro Lindgren till den fina ALMA-priset!

Topp-100-trippeln: Alice's Adventures in Wonderland

Nu har jag läst ut den första boken i  min egen läsutmaning Topp-100-trippeln: Alice's Adventures in Wonderland (1929) av Lewis Carroll.

 

Alice i Underlandet är ju en sån där bok som de flesta kan handlingen i, eftersom den finns i olika barnversioner och också i flera olika filmatiseringar. Men kanske är det för dig som det var för mig, att du faktiskt aldrig har läst originalberättelsen. När jag letade igenom listan över de 100 bästa romanerna som ligger till grund för Topp-100-trippeln, fastnade mina ögon just på Alice och jag kom på att jag faktiskt till och med hade ett helt obläddrat exemplar i min egen bokhylla. Så Alice fick det bli!

 

Ni känner kanske till bakgrunden för berättelsen? Lewis Carroll (eller Charles Lutwidge Dodgson som var hans riktiga namn) bodde under större delen av sitt liv i Oxford, där han först var student och sedan föreläsare i matematik vid Christ Church College:

 

 

Dodgson var en ganska blyg person och led av en grav stamning, men när han tillbringade tid med barn var all hans blyghet som bortblåst. Han tyckte speciellt om att umgås med små flickor (och nej, det verkar faktiskt inte ha funnits några som helst fula baktankar med i spelet) - han gjorde magiska trick, gillade att hitta på matematiska gåtor och ordlekar, och framförallt brukade han dikta ihop historier för att roa barnen.

 

Bokens Alice bygger på en verklig förlaga, nämligen Alice Liddell, dottern till Christ Churchs Dean. Hon var Dodgsons speciella vän och gjorde ett oförglömligt intryck på honom. Från sina rum på Christ Church hade Dodgson utsikt över familjen Liddells muromgärdade trädgård och kunde se Alice och hennes två systrar stoja och spela krocket därnere.

 

Sommaren 2011 gick jag en kurs om Jane Austen just på Christ Church College (läs mer om detta här) och som deltagare fick man följa med på en specialrundvandring till platser där man som vanlig besökare på Christ Church inte har tillträde, till exempel just The Dean's Garden. Det var lätt att föreställa sig hur Alice sprang runt och lekte därinne och guiden visade oss också den lilla gröna dörr i muren som Dodgson använde som inspiration alldeles i början av romanen när Alice har ramlat ner i kaninhålet och befinner sig i ett rum med massor av små dörrar.

 

Alice's Adventures in Wonderland kom till en dag när Dodgson och hans vän, Mr. Duckworth, gjorde en båtutflykt med de tre Liddell-flickorna: Lorina (Ina), Alice och Edith. Flickorna bad om en saga - en lång saga som räckte både för båtturen och för picknicken när de kom fram till Godstow - och då diktade Dodgson ihop berättelsen om Alice som faller ner i ett kaninhål och hamnar i underjorden. Han hade inte för vana att skriva ner sina berättelser, vilka var rena improvisationer och olika från gång till gång. Men den här gången gjorde nog sagan större intryck på barnen än vanligt, och vid båtturens slut bad Alice honom att skriva ner den till henne. Efter en del tjat gjorde han verkligen som Alice bett honom, och hon fick boken som present. Några år senare trycktes den också som en riktig bok så att alla skulle kunna läsa den.

 

Också nuförtiden är båtutflykter populära i Oxford

Ända sedan dess har Alice i Underlandet fascinerat både barn och vuxna. Den har översatts och tryckts i mängder av nya upplagor, och många är de forskare som försökt tolka vad alla bokens märkligheter står för. Det finns allegoriska tolkningar, pyskoanalytiska tolkningar, symboliska tolkningar... Men med tanke på bokens uppkomst tycker jag man kan läsa den enbart som en nonsensberättelse som är avsedd att roa läsarna. Att sedan alla böcker säger något om de som skrivit dem, och att Lewis Carroll var en intressant man att försöka bilda sig en uppfattning om, kan jag förstås förstå. Tydligen var det också så att mycket av det som dyker upp i boken hade sina verkliga inspirationskällor i platser och personer som troligen var mycket välkända för Alice och hennes systrar.

 

Boken inleds, som ni förstås redan vet, med att Alice får syn på en vit kanin som hon följer efter. När den hoppar ner i ett kaninhål, gör hon också det, och hon faller i vad som tycks en evighet. När hon väl når botten blir inget sig likt längre, för i Underjorden råder helt andra spelregler än uppe i den vanliga världen. Hon dricker magiska drycker som gör henne omväxlande lång och pytteliten, och hon träffar alla de märkliga figurer som befolkar Underjorden. Här blir det riktigt underhållande, tycker jag. Med glädje läser jag om Hattmakaren, den blå larven, ödlan Bill, dodon och alla de andra.

 

 

Jag blev alltså väldigt förtjust i min första bok i Topp-100-trippeln. Säkert hjälpte det att jag själv besökt Oxford och lätt kunde föreställa mig hur verklighetens Alice spelade krocket i sin trädgård, hur hon åkte båt på Cherwell-floden och vandrade över ängarna intill Christ Church College.

Om du skulle ha vägarna förbi Oxford rekommenderar jag, förutom ett obligatoriskt besök på Christ Church (också viktigt i till exempel Harry Potter), att du dessutom tittar in i Alice´s Shop på gatan mittemot. På Alice tid kunde hon köpa godis här, men idag är det en liten butik helt tillägnad Lewis Carrolls litterära värld:

 

 

Om du också vill vara med i Topp-100-trippeln, är du förstås varmt välkommen att delta! Allt du behöver göra är att välja tre ännu olästa böcker från listan över de hundra bästa böckerna, och sedan har du hela 2014 på dig att läsa dem och att skriva något om dem på din blogg. Läs mer om hur du går tillväga här.

Den första boken i utmaningen är alltså avklarad för min del, så nu ser jag fram emot mina nästa två. Jag har inte bestämt ännu om jag ska börja med James Joyce Ulysses eller Thomas Manns Huset Buddenbrook.

Spontanhelg i Malmö...

... med ett besök på det coola stadsbiblioteket:



Bokbloggsjerka i teatermiljö

Idag handlar Annikas bokbloggsjerka om pjäser, vilket jag tycker är extra kul. Frågeställningen är den här:

Har du sett någon pjäs eller liknande som du av en eller annan anledning tvingades att se men som du absolut inte gillade?

Om du vill får du vända på frågan för att i stället berätta om en pjäs eller liknande som alla bara MÅSTE se.

Jag kan ju börja med att säga att jag aldrig någonsin blivit tvingad att se någon pjäs, helt enkelt eftersom jag älskar att gå på teater. Så även om jag till exempel genom skolan någon gång blivit beordrad att se en viss pjäs, har jag snarare sett det som en belöning än som ett nödvändigt ont. Därför tänker jag i min jerka berätta om några positiva teaterupplevelser istället.

Även om jag aldrig skulle få för mig att själv ställa mig på en scen, är det något väldigt speciellt med just teatermiljön. Det är något med lukten (kanske från de gamla dammiga kulisserna) och tystnaden just innan ridån ska gå upp, som är magisk. Det finns många fina gamla teaterbyggnader som förstärker den här speciella känslan - till exempel har vi i min hemstad Kristianstad en väldigt fin teater.






Kristianstad teater



Annika skriver att hon aldrig varit något större fan av Shakespeare, och också där måste jag nog vara lite tvärtemot i veckans jerka. Jag tycker nämligen väldigt mycket om William Shakespeare, och har sett många av hans pjäser både på svenska och engelska.

Ett minnesvärt exempel är en föreställning med Rikard Wolff som Richard III just på Kristianstad teater, men de Shakespearepjäser som gjort allra störst intryck på mig har jag sett i England.

Jag har till exempel besökt Shakespeares födelsestad Stratford-upon-Avon flera gånger, och då också passat på att i alla fall se en av de Shakespeare-pjäser som för tillfället satts upp av Royal Shakespeare Company. En av mina absoluta favoriter är Macbeth - den pjäsen är dramatisk, blodig och extra intressant med den starka Lady Macbeth som driver på sin make i hans onda handlingar.

 

Huset där Shakespeare föddes

 

I London höll Royal Shakespeare Company, i alla fall då, till på Barbican, ett kulturkomplex nära the City of London. Härifrån minns jag speciellt en uppsättning av Hamlet. Som ni kanske vet slutar denna tragedi med att alla i pjäsen ligger döda på scenen. När man som åskådare ser att den siste personer har stillnat, gör man sig beredd att börja applådera. Men precis just då började tonerna till The Verves "Bittersweet Symphony" att strömma genom salen, och det blev verkligen en extra häftig avslutning på en mycket gripande pjäs:

 

 

Om du också vill delta i jerkan är det bara att svara på veckans fråga i ett inlägg på din blogg, och sedan lämna en länk hos Annika. Läs hela instruktionen här.

Världspoesidagen - Wislawa Szymborska

Idag på världsbokdagen vill jag berätta lite om en av mina favoritpoeter, Wislawa Szymborska (1923-2012). Hon kom från Polen och var både essäist, översättare och poet.

 

1996 blev hon tilldelad Nobelpriset i litteratur med motiveringen:

 

"för en poesi som med ironisk precision låter det historiska och biologiska sammanhanget träda fram i fragment av mänsklig verklighet."

 

Hennes dikter är inte konstlade, utan har istället en nästan sparsmakad stil. Ämnesområdena hon tar upp har en stor bredd, alltifrån kärlek och historiska skeenden, till vardagsbetraktelser om föremål och händelser som hos någon annan hade kunnat bli banala. Mest framträdande är kanske den dräpande ironi hon ofta använder sig av, men samtidigt visar hennes dikter också på en stark medkänsla.

 

Om ni inte har läst Szymborska, så kan jag bara säga: Gör det!

 

Här kommer ett smakprov på hennes diktning, hämtat ur boken Dikter 1945-2002 (utgiven 2003, i översättning och med efterord av Anders Bodegård):

 

 

Lycklig kärlek

 

Lycklig kärlek. Är det normalt,

är det seriöst, är det till någon nytta -

vad ska världen med två människor

som inte har ögon för världen?

 

Höjda till skyarna utan att förtjäna det,

första bästa par på miljonen, ändå övertygade

att så måste ske - som belöning för vad? Ingenting;

ljuset fallet ingenstans ifrån -

varför just på dem och inga andra?

Kränker det rättvisan? Ja.

Stör det noga staplade principer,

störtar det moralen från höjderna? Det stör, det störtar.

 

Titta på dessa lyckliga:

om de ändå kunde simulera lite,

spela beklämning för att uppmuntra vännerna!

Hör hur de skrattar - anstötligt.

Och språket de talar - skenbart begripligt.

Allt deras konstrande och krusande,

de utstuderade plikterna gentemot varandra -

det ser ut som en stämpling bak mänsklighetens rygg!

 

Det är svårt att förutse vad det kunde leda till

om deras exempel var möjligt att följa.

Vad finge då religioner, poesier lita till,

vad bleve då ihågkommet och vad åsidosatt,

vem ville då bli kvar i kretsen?

 

Lycklig kärlek. Är det nödvändigt?

Takt och förnuft bjuder att tala tyst om den,

som om en skandal i Livets högre sfärer.

Präktiga ungar föds utan dess hjälp.

Aldrig någonsin kan den befolka jorden.

Den inträffar ju så sällan.

 

Låt människor som inte upplevt lycklig kärlek

påstå att det ingenstans finns någon lycklig kärlek.

 

I den tron får de lättare att leva och att dö.

Bokgeografi Ryssland

Den här veckan tar oss Enligt O:s bokgeografi till Ryssland, ett land som onekligen har en imponerande litterär historia.
 

1. Berätta om en bok eller flera böcker du läst som utspelar sig i Ryssland eller är skriven av en författare med anknytning dit.

Som ni kanske har märkt vid det här laget gillar jag att läsa klassiker, och när det gäller Ryssland finns det förstås massor att välja mellan. Jag begränsar mig här till att nämna tre av de kanske mest ansedda titlarna:

 

Leo Tolstojs Anna Karenina, med sin berömda inledningsmening: "Alla lyckliga familjer är varandra lika, men den olyckliga familjen är alltid olycklig på sitt speciella sätt", skrevs mellan 1873 och 1877. Det är en av de riktigt stora kärleksromanerna - Anna Karenina möter greve Vronskij under ett besök hos sin bror i Moskva, och trots att Anna Karenina redan är gift och har en liten son, klarar hon inte av att kämpa emot den passion som Vronskij väcker hos henne.

 

Damen med hunden av Anton Tjechov gavs ut för första gången 1899. Novellen utspelar sig i den lilla badorten Jalta och skildrar ett kärleksmöte mellan en erfaren medelålders man med många kärleksaffärer bakom sig, och en ung kvinna som flytt undan sitt äktenskapliga liv.

 

Fjodor Dostojevskijs roman Brott och straff (1866) är förstås en riktig klassikernas klassiker. Studenten Raskolnikov mördar en pantlånerska, och läsaren får följa honom genom hans ruelse där han vandrar genom S:t Petersburgs gator.

 

2. Berätta om en eller flera författare som på något sätt har anknytning till Ryssland. Var så långsökt som du vill, men motivera gärna ditt val.

 

Här vill jag berätta om Vladimir Nabokov som föddes i Ryssland 1899, men som senare i livet kom att bo både i England, Tyskland, USA och slutligen Schweiz, där han också dog 1977. Han skrev sina första nio romaner på ryska, men den roman som han blev världsberömd för skrevs 1955 och på engelska.

 

Jag syftar förstås på Lolita, romanen om den medelålders mannen Humbert Humberts sexuella besatthet av den 12-åriga Dolores "Lolita" Haze. Boken blev kontroversiell och begreppet Lolita har sedan dess för alltid förknippats med en sexuellt mogen ung flicka.

 

Många har inspirerats av Lolita - till exempel finns flera filmatiseringar. Också den svenska författaren Sara Stridsberg har använt sig av Lolita i romanen, Darling River (2010), där Dolores Haze är en av huvudpersonerna.

Förutom att vara en världskänd författare, var Nabokov också fjärilssamlare och gillade att klura på schackproblem.

3. Berätta om en bok av en författare som anknyter till Ryssland, som du inte läst, men är nyfiken på.

Jag är nyfiken på att läsa Olga Grjasnowas roman Ryssar är såna som gillar björkar (2012). Grjasnowa föddes i dåvarande Sovjetunionen i en rysk-judisk familj, men flydde sedan till Tyskland. Boken handlar om den unga kvinnan Masja, som under romanens gång hamnar i Baku, Frankfurt och Tel Aviv.

Jag vill också gärna läsa Science Fiction-romanen Metro 2033: den sista tillflykten, skriven av Dmitrij Gluchovskij 2005. Såhär står det att läsa om romanen på adlibris:

"MOSKVA ÅR 2033. Civilisationens nordligaste utpost, en ensam metrostation, attackeras av gåtfulla varelser som uppstått i det sista kriget. Världen ligger i ruiner, jordytan är kontaminerad och ett rov för solens dödliga strålar. En sista människospillra har sökt skydd i Moskva-metron, världens största atombombssäkra bunker, där stationerna har omvandlats till små statsstater med egna ideologier och styrelseskick. Överallt pågår en ständig kamp om livsutrymmet, vattenfiltren, elaggregaten och svampodlingarna, alltmedan mörkret och fasan härskar i tunnlarna.

En ung man tvingas ut på en farlig vandring genom den underjordiska labyrinten av tunnlar, schakt och sidospår, där ingen vet vad som väntar bakom nästa kurva."

4. Om du vill kan du också berätta om andra kulturella inslag från Ryssland.

Jag är förtjust i den rysk-amerikanska sångerskan Regina Spektor. Här bjuder jag på hennes "Fidelity" från 2006:

Glupahungern av Andrea Lundgren

Om någon frågade mig vad Andrea Lundgrens roman Glupahungern (2014) handlar om, skulle mitt spontana svar vara: Skogen. För det är verkligen så att skogen levandegörs i den här boken - den är ett väsen som samspelar med människorna, men som också utövar sin makt över dem.

 

Långt uppe i de norrbottniska skogarna ligger Djuptjärn, väl dold bakom en tät ridå av tallar. Här finns också ett märkligt trestammat träd, som förbinder och föder hela skogen genom sina underjordiska rötter. Skogen i Lundgrens roman är trolsk, sagoaktig och farlig. Skogen påverkar människorna. Det finns något där som lockar och drar, som suger dem åt sig. I boken talas det om Glupan, en drift hos vissa människor som till varje pris måste tillfredställas. De som drabbas blir sökande och rastlösa. Kanske tar de livet av sig eller bara försvinner.

 

I utkanten av denna skog lever familjen Sundqvist, med tre generationer kvinnor som är centrala för romanen. Matriarken Elina, som uppfostrar sina fyra barn och styr på gården, verkar vara den som har minst dragning till skogen. Hennes dotter Ingrid, tystlåten och kärv, tillbringar däremot all sin vakna tid i naturen och verkar ha en inneboende förståelse för det som pågår där långt inne i skogens hjärta. Hon har också en märklig vänskap med Sup-Linus, en äldre enstöring, som bor i en fallfärdig stuga intill träsket. Till sist, Ingrids dotter Baba, stor och vild och med en omättlighet i allt hon tar sig för.

 

Också i sin stil visar Glupahungern på skogens närvaro. Många är de formuleringar där naturen själv blir levandegjord och förmänskligad: "När det skymde ruskade molnen på sina huvuden och lät snön börja sjunka mot jorden som tunga mjällflak" (s. 29). Men romanen har också en slags kärvhet i sin ton, ytterligare förstärkt genom de repliker som talas på gammal norrbottnisk dialekt och som jag läser högt för att kunna förstå.

 

Glupahungern är både säregen och lockande, och jag tilltalas av blandningen av naturmystik och familjerealism. Det är en märklig bok, men definitivt på ett positivt sätt.

 

 

 

Titel: Glupahungern

Författare: Andrea Lundgren

Utgivningsår: 2014

Förlag: Natur och Kultur

Antal sidor: 237