Susanna Alakoski

Igår lyssnade jag till Susanna Alakoski i Hässleholms Kulturhus. Egentligen hade jag inte alls planerat att gå och visste först inte ens om att det var ett författarbesök den kvällen, men när jag ändå var där för att träffa en kompis över en bit mat, blev det tid också till detta.

 

Först tog jag en sväng på det fina stadsbiblioteket:

 

 

Sedan var det dags för huvudnumret. Alldeles nyligen har Alakoski släppt boken April i anhörigsverige och det var bland annat den hon pratade om, men också om dess systerbok Oktober i fattigsverige. Båda böckerna är tydligt självbiografiska, till skillnad från hennes augustprisvinnare Svinalängorna. Men ämnena känns igen: fattigdom, alkoholism, att lida brist och att vara anhörig till någon som missbrukar.

 

 

Det är tunga ämnen, men oerhört viktiga sådana. Att Alakoski själv upplevt denna utsatthet gör att man lyssnar med extra öppet sinne - hon vet verkligen vad hon talar om. Det viktigaste budskapet från kvällen var också just att våga prata även om de svåra ämnena. Det finns oerhört många missbrukare och anhöriga till missbrukare i världen - erfarenheterna delas av många. Så kanske skulle en större öppenhet och mindre skam, få människor att känna att de i alla fall inte står helt ensamma med sin svåra situation, och att det finns en väg ut.

 

Under frågestunden pratade Alakoski också om skrivandet, och vi fick till exempel höra hur det egentligen kändes att få ett Augustpris - tydligen en ganska angenäm upplevelse!