Silvervägen av Stina Jackson är en roman där den norrländska naturen blir en del av berättelsens stämning. Den påverkar hur människorna agerar och speglar och förstärker det som sker. Redan den inledande texten visar just detta:
"Ljuset. Det stack och brann och slet i honom. Lade sig över skogarna och sjöarna som en uppmaning om att fortsätta andas, som ett löfte om att nytt liv var på väg. Ljuset som fyllde ådrorna med rastlöshet och tog sömnen ifrån honom. Redan i maj låg han vaken när gryningen letade sig igenom fibrer och springor. Han kunde höra tjälen sippra ur jorden där vintern förblödde. Bäckarna och älvarna som brusade och steg när fjällen skalade av sig sina vinterkåpor. Snart skulle ljuset fylla nätterna, sträcka ut sig och förblinda, skaka liv i allt som slumrade under de multna löven. Det skulle fylla trädknopparna med värme tills de brast och skogen skulle sjuda av hungerskrin från de nykläckta liven. Midnattssolen skulle driva människorna ur sina hålor och fylla dem med längtan. De skulle skratta och älska och våldföra sig på varandra. Det hände att människor försvann, att de bländades och tappade bort sig. Men han ville inte tro att de dog."
Jag gillar verkligen!
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar