Januari 2023

Vi är redan flera dagar in i februari, och trots att januari stundtals känts tuff har tiden ändå gått snabbt. En del läsning under månaden har det förstås blivit. 

Årets första utlästa bok blev Nuckans hjärtespalt av Malin Lindroth. När nuckan går in som hjärtspaltsrådgivare blir svaren kanske inte riktigt som i andra hjärtespalter. Hennes resonemang handlar om kärlek och ensamhet, och det är både tänkvärd och ibland humoristisk läsning. 

Detaljerna av Ia Genberg var 2022 års Augustprisvinnare och vi läste den i bokcirkeln. Boken är uppbyggd av fyra olika personporträtt som berättaren återger genom minnen i en feberdimma. Vi får lära känna vänner och kärlekar, och vi får kanske framför allt lära känna jaget genom hennes skildringar av de andra personerna och händelserna. 

Två deckare som jag stått i kö på på biblioteket blev också lästa i januari. Visst är det märkligt att reservationerna ofta tickar in samtidigt, och sen får man riktigt bråttom för att hinna läsa ut. Hursomhelst så läste jag både Karin Smirnoffs Havsörnens skrik och M W Cravens Råttjakten. Jag tycker verkligen om Smirnoff och hennes Millennium-bok var ingen besvikelse. Främst blev jag förtjust i den nya huvudpersonen Svala, som är Lisbeth Salanders brorsdotter. Men ännu bättre är faktiskt M W Cravens deckare Råttjakten, den fjärde boken med Washington Poe och Tilly Bradshaw som brottsutredare. Den här deckaren har det mesta: en komplex handling, spänning och huvudpersoner som jag verkligen tycker om. Jag längtar redan till nästa del. 

Ett av mina läsmål för 2023 är att läsa fler böcker på engelska, fler hyllvärmare och fler klassiker. Under årets första månad fick jag äntligen läst klassiska (och hyllvärmaren) Mina drömmars stad av Per Anders Fogelström. Jag gillade verkligen berättelsen om hur Henning på 1860-talet kommer till Stockholm för att söka lyckan. Det är ett evigt slit och hårt arbete för att överhuvudtaget överleva, men det finns också ljusa stunder, som när Henning träffar sin stora kärlek Lotten.

Jag har också läst en del poesi under årets början. Bart Moeyaert kände jag till som ALMA-pristagare och författare till riktigt bra ungdomsböcker, men han är också poet. Helium är den första av hans diktsamlingar som översatts till svenska, och den handlar om tidens flykt, om kärlek och om åldrande föräldrar. 

Februaris läsning har också inletts med riktigt bra böcker, men mer om det nästa gång.