En smakebit på søndag - Systrar & bröder

Den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten bjuder varje vecka på En smakebit på søndag. Man ger helt enkelt ett smakprov från en bok man för tillfället läser - på det viset kan man hoppa runt på alla deltagande bloggar och få lite nya lästips!

Jag är med i en bokklubb inför Bokens Dag i Hässleholm den 26 oktober, och där har turen nu kommit till att läsa Maria Svelands roman Systrar & bröder. Jag har egentligen bara precis börjat och kan inte säga så mycket om vad jag tycker om boken, men jag tänkte att jag ändå kunde ge er en liten smakbit.

Som titeln antyder handlar boken om syskonskap, som det verkar både på gott och ont. Syskonen i fokus är storasyster Nora, mellansystern Edda och den yngre brodern Per. Man har hittills både mött personerna som barn och som vuxna, och det verkar finnas gott om konflikter dem emellan.

Min smakbit kommer när Edda blivit uppringd av storasyster Nora med anledning av att deras pappa ska fylla sextio. Genast blir samtalet jobbigt eftersom Nora tycker att hon alltid är den som måste fixa allting, och när Edda lägger på känner hon sig som vanligt nedstämd:

Sakta släpade hon sig till sängen och kröp ner och drog upp täcket till hakan.
   En dov värk från magen spred sig i kroppen. Som så ofta när hon pratat med någon av familjemedlemmarna. Som om man var medlem i ett lag. I så fall var hennes familj inte ens ett ruttet korplag. Hennes familj var en bunt idioter, till synes planlöst sammansatta av en pårökt tränare.
   Vilset sprang de omkring på planen och sköt då och då mot något av målen, utan att ha en aning om vilket som var det rätta. Ofta blev de osams och beskyllde varandra för all världens fel och misstag.
   Ett gäng idioter sammanbundna av ett unikt dna. Annars ingenting som visade på någon som helst samhörighet. Förutom historien de ofrivilligt delade. Vissa erfarenheter och upplevelser som band dem ihop och ihop och ihop.
   Ju mer vi är tillsammans. Ju gladare vi blir.

(sidan 14-15)

 

 

Ha nu en riktigt skön söndag!

 

Bokbloggsjerka - Karaktärer att känna igen sig i

Den här veckans bokbloggsjerka hos Annika handlar om följande fråga:

Finns det någon karaktär/några karaktärer som du kan känna igen dig i? Vem/vilka i så fall och på vilket sätt?

När jag läser tycker jag om att leva mig in i karaktärernas situation och känna igen mig i de små händelserna och känslotillstånden som de i boken upplever. Då spelar det ingen roll om det är en gammal man, ett barn i en helt annan kultur, eller varför inte en vampyr, som står i fokus. Men jag tycker det är svårt att komma på någon enskild karaktär som jag skulle känna igen mig extra mycket i. Åtminstone i de böcker jag läst som vuxen.

Kanske var det annorlunda i en del av de böcker jag slukade som barn. Den karaktär jag omedelbart kommer att tänka på är Laura i Det lilla huset på prärien-serien, skriven av Laura Ingalls Wilder. Naturligtvis var jag som barn inte precis som Laura, men en del egenskaper och omständigheter kan jag i alla fall nu som vuxen se. Kanske hade det en avgörande roll i att jag tyckte så mycket om böckerna?

Laura är lite av en pojkflicka - hon gillar till exempel att fiska och leker gärna vilda lekar. Samtidigt hjälper hon till hemma och får lära sig allt en flicka på den tiden skulle kunna. Det är en väldigt praktiskt inriktad miljö hon växer upp i: det är matlagning, påfyllning av förråden inför hösten och olika sysslor för att sköta hemmet. Samtidigt är skolan och kunskapstörsten en viktig del av hennes vardag och hon blir ju också skolfröken när hon blir stor. Allt detta kan jag faktiskt känna igen mig i, även om böckerna utspelar sig under ett helt annat århundrade. Jag gillade verkligen Lilla huset på prärien (både bokserien och teveserien) och jag identifierade mig definitivt med Laura.

 

Någon mer som slukade den här bokserien som barn? Undrar förresten om barnen som växer upp idag fortfarande läser om Laura? Redan på sjuttio- och åttiotalet när jag läste böckerna var de ju "gamla."

Ugglan & Boken är Veckans blogg på Besökstoppen!

Idag när vi alla gläds över att Alice Munro fick Nobelpriset i litteratur, har jag faktiskt  ytterligare en anledning att fira. Inte tillnärmelsevis på samma skala, men ändå. Ugglan & Boken har nämligen gått och blivit Veckans Blogg på Besökstoppen!

Ett stort tack till alla som röstade!

2013 års Nobelpris i litteratur har tilldelats Alice Munro

 

 

Motiveringen från Svenska Akademien lyder kort och gott:

 

Den samtida novellkonstens mästare.

 

Jag gissade faktiskt rätt den här gången (i en bloggtävling och i en tävling i en dagstidning), och jag kan lova att det aldrig har hänt förut. Ett stort grattis till Alice Munro!

 

Nobelpriset - hur tror ni de potentiella vinnarna har känt sig den senaste veckan? Aningen nervösa, kanske?

Det skrivs av naturliga skäl massor om Nobelpriset just nu. Det spekuleras kring vilket land som eventuellt står på tur, om det inte är dags för en novellist och att vinnaren borde vara en kvinna.

 

Imorgon, torsdag klockan 13, kommer Peter Englund att slå upp dörrarna och med högtidlig stämma tillkännage vinnaren av Nobelpriset i Litteratur 2013. Kanske kommer någon att utropa "Äntligen!", möjligen kommer några att ha läst flera böcker av författaren ifråga och troligen kommer författaren att vara helt okänd för det stora flertalet. Detta vet vi.

 

Men det jag går runt och funderar på är hur det egentligen känns att vara en av de författare som kanske, möjligen, skulle kunna få den stora äran att bli tilldelad det finaste litteraturpriset av dem alla?

 

Tror ni att Peter Nadas har sovit gott om nätterna den senaste veckan? Tror ni att Jon Fosse dubbelkollar att han verkligen har ljudet påslaget på sin mobiltelefon? Tror ni att Haruki Murakami sträcker lite extra på sig under löprundorna och tycker att folk betraktar honom med ett större intresse än vanligt?

 

Kanske minns ni när Doris Lessing blev tilldelad priset 2007? Hon satt i alla fall inte vid telefonen och väntade på ett eventuellt samtal från Sverige, utan var ute och handlade mat, närmare bestämt kronärtskockor. När hon kom hem från shoppingturen möttes hon av ett enormt pressuppbåd utanför sitt hus. Hon verkade inte nämnvärt imponerad över priset heller, men det kanske mest var chocken...

Sture Dahlström driver hejdlöst med författarnas längtan efter Nobelpriset i boken Den store Blondino. Romanens huvudperson Frans Fitzenstrahl är äventyrare, filmare och kvinnoförförare. Han har satt i system att skaffa sig pengar och lyx genom att låtsas representera Nobelkommittén. Och det verkar fungera ganska väl:

Här i Paris har jag tills vidare koncentrerat mig på Latinamerikanska Litterära Sällskapet. Gick dit klädd i min elegantaste skräddarsydda nobelkostym. Diskret slips. Käpp med silverhandtag. Handsydda skor av utterskinn. Övervägde monokel men avstod eftersom jag hade använt en sådan i ett annat sammanhang.

   F. Eric von Fitzenstrahl slår sig ner i en bekväm fåtölj. Ler vänligt mot den latinamerikanska parnassen. Blir presenterad för diverse poeter, en styrelsemedlem och väntar.

   God champagne, detta. Fyllig i smaken. Litterär boquet. Fyll på mitt glas, era skitar, och kvickt.

   Styrelsemedlemmen för ett viskande samtal med tre andra herrar. Han är blek av upphetsning. Ett par minuter senare står hela styrelsen bakom mig. Jag skakar hand med dem, bugar och konverserar.

   "Ni är svensk, señor?"

   "Si, soy Sueco."

   "Från Stockholm, kanske?"

   "Riktigt."

   "Ni är här i affärer, förstås?"

   "Jag föredrar att inte kalla mitt arbete för 'affärer'."

   "Jag förstår."

   En av de andra böjer sig mot mig och viskar: "Vem tror ni kommer att bli årets nobelpristagare?"

   "Vi svenskar undviker helst att diskutera den saken offentligt."

   "Förlåt min nyfikenhet, señor. Vilket hotell bor ni på? Vi skulle gärna vilja göra er vistelse här så angenäm som möjligt och hade tänkt föreslå..."

   "Jag vistas här inkognito. Vill under inga förhållanden ha uppståndelse kring min enkla person. Jag bor här under namnet Fitzenstrahl."

   "Vad, señor Fitzenstrahl, om ni tillåter oss att ställa en så indiskret fråga, gäller ert besök här?"

   "Jag intresserar mig för Latinamerikanska poeter. Vill lära känna dem lite närmare."

   "Qué? Våra poeter?"

   Mina ord fungerade som en amfetaminspruta på gubbarna. De kacklade iväg över golvet som amazonkalkoner. Själv drog jag mig tillbaka till mitt hotell. Måste arbeta en stund i afton, señores. Plikten kallar. Brev och telegram. Ni förstår kanske?

   De förstod.

 

Visst måste det vara nervöst den här veckan för vissa författare, trots att Nobelpriset naturligtvis inte är anledningen till att de ägnat sina liv åt att skriva. Men det måste hursomhelst vara en gigantisk ära att få priset! Imorgon får vi se vem som blir 2013 års vinnare.

Tal Text Tanke: Eva Ström om Birgitta Trotzig

Ikväll kan man i Kristianstad bege sig till Regionmuseets Hörsal, för att kl. 18.30 lyssna till Kristianstadförfattaren Eva Ström.

Eva Ström är poet, prosaist och litteraturkritiker, främst för Sydsvenska Dagbladet. Hon har bland annat blivit tilldelad Nordiska Rådets Litteraturpris och i år blir hon mottagare av Pär Lagerkvist-priset. Följ hennes blogg på http://evastrom.blogg.se/.

 

Men ikväll är det inte om sitt eget författarskap Eva Ström ska tala. I fokus står istället en annan kvinnlig författare med kopplingar till Kristianstad, nämligen Birgitta Trotzig.

Birgitta Trotzig växte upp i Kristianstad men var under många år bosatt i Frankrike. Hon är kanske mest känd för sin bok Dykungens dotter från 1985, men har skrivit många andra romaner och prosadiktsamlingar. Hon invaldes i Svenska Akademien 1993 och innehade till sin död i maj 2011 stol nummer sex.

 

I föreläsningsserien Tal Text Tanke som samarrangeras av Högskolan Kristianstad, Folkuniversitetet och Regionmuseet, har kvällens evenemang fått titeln Staden och världen. Hos Folkuniversitetet beskrivs innehållet såhär:

"Staden Kristianstad med omnejd under olika historiska perioder får stort utrymme i Birgitta Trotzigs rika författarskap. I detta föredrag visar Eva Ström hur dessa miljöer kan återfinnas i olika romaner hos Trotzig men också hur världsproblemen speglas i provinsstaden. Världsstaden Paris är ett annat tema som Birgitta Trotzig utforskar i sin oupphörliga dialog med lidande och orättvisor."

Den bästa dagen är en dag av törst & Karin Boye och människorna omkring henne

Jag har läst Jessica Kolterjahns Den bästa dagen är en dag av törst, som handlar om ett år i poeten Karin Boyes liv.

 

Året är 1932 och Boye har mer eller mindre flytt till Berlin för att komma undan det liv hon har hemma i Sverige, med en äkta man som hon har lämnat och dessutom komplicerade förhållanden med olika älskare. I Berlin ska hon gå i psykoanalys för att komma tillrätta med det hon själv benämner "Dödsmakterna" och sina "homoerotiska" böjelser.

 

Det är stundtals en deprimerad och självmordsbenägen Boye läsaren får möta, men året i Berlin ger henne också känslor av frihet och ett sammanhang. När hon byter psykoanalytiker får hon uppmaningen att leva ut sin homosexualitet istället för att känna skuld över den, och hon får uppleva en helt ny värld där kvinnor öppet kan älska kvinnor och män kan älska män.

 

Jessica Kolterjahns fria fantasi kring Boyes år i Berlin är fängslande läsning. Språket är precist och poetiskt och Boye och hennes tid i den tyska storstaden kommer verkligen till liv på boksidorna. Man får också tillbakablickar i Boyes liv, när hon berättar för psykoanalytikern om sin barndom, sina föräldrar och om olika händelser som har format henne till den hon är.

 

I samband med Kolterjahns bok har jag också läst Karin Boye och människorna omkring henne, som är en fotobok gjord av Pia-Kristina Garde.

 

Garde har ägnat många år åt att forska kring Karin Boye. I den här boken har hon samlat foton av Boye och de personer som fanns i hennes närhet, från barndomen ända fram till en bild från Boyes begravning den 4 maj 1941. Också perioden i Berlin finns med, och det är här de båda böckerna möts.

 

Jag får se riktiga fotografier på de personer som vistas i Berlin 1932 tillsammans med Karin Boye. Hennes tidigare älskare Josef Riwkin har Strindbergshårsvall och runda glasögon, hennes förste psykoanalytiker Walter Schindler ser sträng ut, Kajsa - vännen som Boye en period delar lägenhet med - är ljus och änglalik.

 

Fotot på bokens framsida har fått titeln "Livet i Berlin". På bilden ser vi Boye i mitten och bland annat hennes vänner Nic Hoel, Kajsa Lönngren och Vilhelm Scharp. Fotot är taget i en park i Berlin, under en vårfest när man firar att träden står i blom.

 

Just det här fototillfället finns faktiskt med i Kolterjahns bok. Boyes vän Erik är på besök i Berlin och alla vännerna beger sig ut för att möta våren:

 

Parken visar sig vara en mindre dunge med träd och ett par träbord. Men vi är ensamma där och vi packar upp det vi har haft med oss.

   "Du har rätt om Jam", säger jag till Ulla när jag har ätit tre av pirogerna. Jag håller upp en och ropar till Jam som sitter på ytterkanten:

   "Utsökta, Jam."

   "Kom nu alla, så ska vi ta ett fotografi", uppmanar Erik och placerar sin kamera på ett av borden, och vi ställer upp oss framför den.

   "Nu!" ropar han och springer till sin plats.

   Vi skrattar och fånar oss och när maten och vinet är slut kommer de första regnstänken. Det känns som en snöplig avslutning på festen och när Kajsa och jag senare sitter på spårvagnen tar hon min hand i sin.

   "Det här var ändå en bra dag."

   "Ja, det var en bra dag."

Titel: Den bästa dagen är en dag av törst

Författare: Jessica Kolterjahn

Utgivningsår: 2013

Förlag: Forum Bokförlag

Antal sidor: 257

Titel: Karin Boye och människorna omkring henne

Författare: Pia-Kristina Garde

Utgivningsår: 2011

Förlag: Ellerströms

Antal sidor: 181

Antal foton: 84

En smakebit på søndag: Så gör jag: konsten att skriva

Den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten bjuder varje vecka på En smakebit på søndag. Man ger helt enkelt ett smakprov från en bok man för tillfället läser - på det viset kan man hoppa runt på alla deltagande bloggar och få lite nya lästips!

 

Den här veckan bjuder jag på ett utdrag ur en bok av den svenska poeten Bodil Malmsten, fast inte en av hennes diktsamlingar eller en av hennes kända böcker om Finistère där hon bott under många år. Istället blir det en smakbit från hennes Så gör jag: konsten att skriva.

 

Boken är precis som titeln säger, en slags handbok i konsten att skriva. Men eftersom den är skriven av Bodil Malmsten är det också en vacker och poetisk bok, där man i små korta avsnitt kan läsa hennes personliga idéer kring skrivandet under rubriker som t ex "Bibliotekets betydelse", "Den ideala skrivdagen" eller "Papperspanik".

 

Jag tror absolut att boken kan vara av intresse både för de som skriver själva och de som inte skriver, men som tycker om att läsa om författare och om hur de egentligen gör för att få till det. De korta kapitlen och mängden bilder och trevliga bokcitat, gör att boken är perfekt att läsa lite i då och då.

 

Min smakbit kommer från det allra första kapitlet, där Malmsten skriver en slags presentation om vad läsaren har att vänta sig:

Den här boken är en lärobok i att sätta punkten på rätt ställe.

     Ingen nåd för de vårdslösa; det är en lärobok.

     Läraren är jag och jag är hård.

     Lättja tolereras inte, tyst in klassen, inget fusk.

 

Den här boken en lärobok i en konst som inte går att lära ut.

     Jag kan den inte, ingen kan.

     Så gör jag, gör som jag, gör inte som jag!

     En sak är sann, en läxa kommer tillbaka:

     Gör det på riktigt eller gör det inte alls.

(s. 16)