Söndagens smakbit - Och sen Paulette

Den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten bjuder varje vecka på En smakebit på søndag. Man ger helt enkelt ett smakprov från en bok man för tillfället läser - på det viset kan man hoppa runt på alla deltagande bloggar och få lite nya lästips!

 

Den här söndagens smakbit hämtar jag från en fransk roman av Barbara Constantine. I hennes Och sen Paulette kretsar handlingen kring Ferdinand, en man i sjuttioårsåldern, som efter att hans son med familj flyttat ut nu bor ensam på en stor gård.

 

 I romanens inledning stöter Ferdinand på en hund som visar sig tillhöra Marceline, damen i grannhuset. Efter en storm står det klart att Marcelines tak håller på att rasa in och Ferdinand börjar fundera på om hon kanske skulle kunna flytta in i hans hus istället, där många av rummen står tomma.

 

Smakbiten kommer från kapitel 14, där Ferdinand samlar mod för att lägga fram sitt förslag för Marceline:

 

Framför dörren hemma hos Marceline vågar han inte knacka på. Han upprepar tyst för sig själv vad han ska säga. Det gäller att hitta rätt anslag. Ord som passar. Det är knivigt. Alltså ... God dag, madame Marceline. Det är jag igen, Ferdinand. Jag är tillbaka för att säga att jag har grubblat hela natten, jag har vridit och vänt på saker och ting, vägt, analyserat och knådat allt, och ärligt talat, jag säger det utan pardon, ni kan inte stanna kvar i det här huset. Med tanke på vilket skick det är i är det farligt. Bjälkarna är gistna och taket kan ramla in när som helst. Ni måste ta er härifrån, och det är bråttom. Som ni vet bor jag ensam på gården här intill sedan barnen flyttade, det är snart två månader sedan. Det finns flera tomma rum, egen ingång, all modern bekvämlighet. För inte så länge sedan bodde vi tre familjer där, ska ni veta, tre generationer. Utan att för den skull störa varandra. Så ser det ut. Ni skulle helt enkelt kunna flytta in redan i dag, stanna så länge renoveringen pågår, det tar nog hela vintern och en bit in på våren. Och om ni vill finns det plats i stallet för åsnan, ett hönshus till hönsen och ...

   Han knackar på.

   Hunden skäller och långt där inifrån urskiljer han Marcelines röst som säger "kom in".

 

Ju längre man kommer i romanen, desto fler personer flyttar in på Ferdinands gård. De utgör ett charmigt kollektiv som det är riktigt mysigt att läsa om.

 

Ha nu en skön söndag denna andra advent!

  

Bokbloggsjerka - karaktärer IRL




Lyme Regis

Så var det dags för ännu en bokbloggsjerka. Förra veckan ville jag dela ut en käftsmäll till Nils Bjurman i Millenniumtrilogin och ge en kram till Nella i Havsmannen. Även den här veckan uppmanar Annika oss att fundera över karaktärer i böcker. Veckans fråga lyder:

Vilken karaktär skulle du helst vilja möta IRL och varför?

Jag skulle gärna vilja möta Mary Anning i Tracy Chevaliers roman Remarkable Creatures från 2009 (på svenska heter boken Okända väsen).

Karaktären Mary Anning bygger på en verklig förlaga, en kvinna som levde i början av 1800-talet i Lyme Regis på den engelska sydkusten. Hon ägnade i stort sett hela sitt liv åt att söka rätt på och knacka fram fossiler ur klipporna.

 

 När hon i romanen hittar en fossil som härrör från en dinosaurie sprids ryktena om hennes fynd ända till vetenskapsmännen i London. Vid den här tiden är de naturvetenskapliga upptäckterna en helt igenom manlig arena, och Mary Anning behandlas av dessa män som en slags tjänare, medan de tar åt sig äran för fynden.

Jag skulle gärna vilja leta efter fossiler längs stränderna utanför Lyme Regis tillsammans med Mary Anning. Tänk så spännande det skulle vara att lyckas knacka fram en fossil av ett sedan länge utdött djur! Mary Anning får i romanen kämpa hårt mot väder, vindar och iskallt vatten. Hon går helt upp i sitt sökande och tar ibland stora risker för att finna fossilerna. Kanske skulle jag inte vara riktigt lika modig. Troligen skulle jag efter en förmiddags sökande efter fossiler ta mig till en av Lyme Regis trevliga pubar, äta lite fish and chips och värma mig framför brasan.

 

Men jag kan inte annat än beundra Mary Anning, denna kvinnliga pionjär inom paleontologin.

Visste du förresten att Lyme Regis också figurerar i Jane Austens Persuasion och i John Fowles roman The French Lieutenant's Woman?

På teve ikväll: Nobelstudion om Alice Munro

Ikväll kl. 22.15 i SVT2 kan man se den första Nobelstudion inför den stora Nobelbanketten i nästa vecka. Kvällens program fokuserar på Litteraturpriset och man kommer bland annat att visa ett reportage när Lena Jordebo hälsar på hos Alice Munro i Kanada. Dessutom kommer Munros dotter Jenny Munro att vara gäst i studion. Programledare är Jessica Gedin och Ebba von Sydow.

Läs mer om programmet här.

Pojken från Herculaneum

Pojken från Herculaneum av Jan Ljusterdal är historisk äventyrsroman. Det är inte en genre jag läser speciellt ofta, men jag måste säga att jag har njutit av läsningen, som får mig att tänka på till exempel Frans G Bengtssons Röde orm.

 

Svearna Amund och Björn är kusiner från Håge by i nuvarande Uppland. När byn blir attackerad och bränns ner, flyr pojkarna tillsammans med Björns far söderut mot handelsstaden Kivik. Här växer pojkarna upp, nu båda föräldralösa. En dag måste de dock fly igen, när en främling som visar sig ligga bakom anfallet på Håge dyker upp.

 

Det är nu det riktiga äventyret i Ljusterdals bok tar sin början. Amund och Björn ger sig av vidare söderut för att ta värvning i de romerska legionerna och så småningom kommer de att stiga i graderna och bli viktiga kuggar i det väldiga romarrikets armé.

 

Det märks att Ljusterdal har ett starkt historiskt intresse, och han lyckas verkligen överföra sin fascination till sina läsare. Man får bekanta sig med asatron och med völvor, och i romarriket får man uppleva både gladiatorspel och militära slag. Texten är dessutom spännande och har ett starkt driv framåt.

 

Är det något jag skulle önska så är det att kvinnoporträtten hade varit lite mer utvecklade. Amunds kärlek Bilqis känns lite som en schablonbild av en vacker kvinna, även om beskrivningen av henne låter läsaren förstå att här vilar en hemlighet som ska komma att få stor betydelse för den fortsatta berättelsen. Ibland finns det också i texten en del anakronismer, som man hakar upp sig lite på.

 

Men i stort är Pojken från Herculaneum ett riktigt läsäventyr, väl värt att läsa. Spänningen för mig ligger också lite i det faktum att just platsen Herculaneum har en så framträdande roll. Detta är ju, tillsammans med Pompeji, den stad som begravdes under ett fruktansvärt utbrott av vulkanen Vesuvius, år 79 e Kr, alltså under den tid som romanen utspelar sig.

 

Pojken från Herculaneum är tänkt att vara den första delen i en trilogi, och när jag slår igen boken är Amund och Björn på väg mot nya äventyr. Äventyr som jag gärna hade läst mer om!


Titel: Pojken från Herculaneum
Författare: Jan Ljusterdal
Utgivningsår: 2013
Förlag: Recito
Antal sidor: 306

Jane Austen och hennes karaktärer som klippdockor

Gillade ni att leka med klippdockor när ni var små?

Det gjorde jag. Jag hade många (som nog ligger kvar i en kartong på min föräldrars vind) och jag tyckte mycket om att också tillverka egna dockor och rita fler kläder till dem jag hade. Jag minns en jag gillade särskilt mycket - en Audrey Hepburn-klippdocka som min mamma hade haft före mig. Inte för att jag som barn visste vem Hepburn var (jag tyckte nog bara hon och hennes kläder var tjusiga), men nu som vuxen är jag väldigt förtjust i hennes gamla filmer.

Jag visste inte heller vem Jane Austen var när jag var liten, men nog hade jag blivit glad för de här fina klippdockorna:

Eller de här:

Båda finns att köpa hos till exempel bokus. 

Om man inte gillar just Jane Austen verkar det finnas klippdockor med alla tänkbara andra motiv. Vad sägs om Glamorous Television Stars Paper Dolls, Obama Paper Dolls eller Vampire Paper Dolls?

En  pysslig julklapp till den som redan har allt?



Novelltema - Kalender Braun av Sara Stridsberg (och en dikt av Wislawa Szymborska)

Går det att förstå sig på Eva Braun, kvinnan som förälskade sig i Adolf Hitler, gifte sig med honom och till sist begick självmord tillsammans med honom i bunkern?

 

Sara Stridsberg har skrivit en fängslande novell, "Kalender Braun", som handlar om just Hitlers älskarinna.

 

Novellen börjar med att Eva Braun sitter på tåget, på väg till Hitler. Han har uppmanat henne att "dra ner gardinerna när tåget passerar platserna [de] har talat om", troligen för att hon ska besparas åsynen av det krigshärjade landskapet som inte alls är som i deras idylliska drömbilder. Braun, i Stridsbergs novell, sägs vara helt ointresserad av politik.

 

Hon verkar vara en kvinna förälskad i själva kärleken, en kvinna som till varje pris tänker stå vid sin mans sida. Vackra kläder och champagne är en del av hennes vardag och trots att hon noterar att kriget rasar, att "städerna är gråa och ödelagda nu, döda och sönderslagna", är det som om det som händer utanför hennes och Hitlers intima sfär bara är ett låtsaskrig.

 

Frågan är där igen - går det att förstå sig på den här kvinnan? Berättaren konstaterar:

 

"Vidare beskrivningar av dig ur litteraturen; mild, naiv, svärmisk, drömsk. Jag lägger till din dödslängtan till protokollet. Eftersom den måste finnas där. Dragningen till underjorden. Definitivt."

 

Braun förbereder sin egen död. Hon skänker bort älskade ägodelar - kläder och smycken - och hon och Hitler skriver sina testamenten tillsammans bara timmar efter att de ingått äktenskap med varandra. Allt i novellen pekar mot undergången, också genom själva stämningen. Alla rosor som Hitler skänkt till Braun, får rummet att lukta "som ett begravningskapell." Samtidigt som hon vet att slutet är nära, är hon lycklig att äntligen få förenas med mannen som hon älskar.



Sara Stridsberg
Foto: Frankie Fouganthin

Sara Stridsbergs novell får mig att tänka på en dikt av nobelpristagaren Wislawa Szymborska. "Första fotot av Hitler" handlar om den lilla pojken Adolf, långt innan någon vet vilken ondska han ska sprida över världen. Dikten, precis som Stridsbergs novell, ger mig en mycket obehaglig känsla i maggropen. Men de är båda mycket läsvärda.

 

Första fotot av Hitler

 

Och vad är det för en, den där pysen i linnet?

Det är ju lilla Adolf, son till herrskapet Hitler!

Kanske växer han upp och blir en hög jurist?

Eller blir han tenor på operan i Wien?

Vems är lilla handen, örat, ögat, näsan?

Vems är lilla magen som är full med mjölk:

en tryckares, en läkares, en köpmans, en prästs?

Vart ska de små lustiga benen åstad, varthän?

Till trädgården, till skolan, till kontoret, på bröllop

kanske med borgmästarens dotter?

 

När lilla gubben, lilla ängeln, lilla solstrålen

för snart ett år sedan kom till världen

saknades inte tecken i skyn och på jorden:

vårsol var det, pelargonior i fönstren,

positivmusik hördes nere på gården,

en gynnsam spådom i rosa silkespapper,

strax före nedkomsten hade modern en profetisk dröm:

ser man en duva i sömnen, då kommer en efterlängtad gäst.

Dunk, dunk, vem där? Lilla Adolfs hjärta.

 

Napp och blöja, skramla och haklapp,

gossebarnet är välskapt, gudskelov och ta i trä,

liknar föräldrarna och katten i korgen

och barnen i alla andra familjealbum.

Seså, nu ska vi inte gråta,

farbror fotografen under svarta skynket ska säga klick.

 

Ateljé Klinger, Grabenstrasse, Braunau,

och Braunau är en liten men oantastlig ort,

solida firmor, präktiga grannar,

doft av nybakt vetebröd och såpa.

Man hör inte hundarnas tjut och ödets steg.

Historieläraren lättar på kragen

och gäspar över skrivhäftena.

 

 

 

Författare: Sara Stridsberg

Titel: "Kalender Braun"

Ur: Noveller för världens barn
Utgivningsår: 2008

Förlag: Informationsförlaget

Antal sidor: 7

 

Författare: Wislawa Szymborska

Titel: "Första fotot av Hitler"

Ur: Dikter 1945 - 2002
Utgivningsår: 2004

Översättare: Anders Bodegård

Förlag: Ordfront förlag

 

 

 

Två veckor kvar att delta i Jane Austen-utlottningen!

Sedan sex veckor tillbaka har alla bokbloggare kunnat delta i mitt firande av Jane Austen - det är i år exakt tvåhundra år sedan hennes mest kända roman Stolthet och fördom publicerades. Dessutom är det Jane Austens födelsedag om precis två veckor, den 16:e december. Väl värt att fira alltså! Och det har kommit in massor av intressanta inlägg, som ni kan ta en titt på här.

Men ännu är det alltså två veckor kvar att delta, så om du inte riktigt hunnit med, tycker jag att du ska ta chansen nu!

Skriv ett inlägg - kort eller långt - som på något sätt har en koppling till Jane Austen och hennes författarskap (och skriv samtidigt något i inlägget om min Austen-utmaning.) Sedan är det bara att länka till ditt inlägg under fliken Jane Austen ovan.

 

Då är du med i en utlottning av en superfin skrivbok med Penguins upplaga av Pride and Prejudice som motiv. Vinnaren dras och tillkännages på Jane Austens födelsedag, den 16 december.

Söndagens smakbit - Jellicoe Road

Den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten bjuder varje vecka på En smakebit på søndag. Man ger helt enkelt ett smakprov från en bok man för tillfället läser - på det viset kan man hoppa runt på alla deltagande bloggar och få lite nya lästips!

Den här söndagen tänkte jag faktiskt presentera en smakbit från en bok som jag ännu inte läst... Jellicoe Road av Melina Marchetta är en bok jag ska ta mig an i läsutmaningen Jorden Runt, som ni kan läsa mer om här. I december ska vi ägna oss åt böcker från Oceanien och så fort jag såg att Jellicoe Road fanns med på listan, blev valet för december enkelt. Jag har hört mycket gott om den här ungdomsboken, så förväntningarna är höga.

 

På bokens baksida kan man läsa att "Jellicoe Road är en lika vacker som skakande skildring av två generationers vänskapsband, mörka hemligheter och hjärtslitande tragedier".

Min smakbit får bli från romanens prolog:

Det tog min pappa hundratrettiotvå minuter att dö.
     Jag räknade dem.
     Det skedde på Jellicoe Road. Den vackraste väg jag någonsin sett, där trädkronornas skimrande lövverk bildade ett tak över våra huvuden, som en tunnel till Shangri-La. Vi var på väg mot havet, hundra mil bort, eftersom jag ville se havet och pappa hade sagt att det kanske var dags för oss fyra att göra den resan. Jag minns att jag frågade: "Vad är det för skillnad på en utflykt och en resa?" och att pappa svarade: "Narnie älskling, det förstår du när vi kommer dit." Och det var det sista han sa. Någonsin.

Ni som redan har läst Jellicoe Road: Vad tyckte ni?