Jag har läst nånstans att man brukar jämföra Klougart med Virginia Woolf - att hon skriver mycket med hjälp av stämningar och associationer. Det tycker jag stämmer i den här novellen (att sen jämföra helt och hållet med Woolf vet jag ännu inte om jag kan hålla med om - Woolf är ju nåt av det största inom litteraturen överhuvudtaget).
I Regn får vi följa flera olika berättelser liksom glimtvis. Alla har gemensamt att det hela tiden finns en undergångskänsla närvarande. Det regnar och vattnet stiger, och naturligtvis går det inte att undvika att tänka på den bibliska syndafloden. Personerna i novellen blir också vittnen till småsaker som ett slags onda förebud: en död råtta, en bonde som avlivar ett får, kor som ligger döda i ett stall.
Det jag fastnar mest för i Klougarts novell är språket, som till exempel här:
"Regnet var en tung kappa sommaren hade haft över axlarna och den drogs nu över skogarna. Landskapet blev förvridet och förstorat, liksom allt man ser genom vatten och så såg man också människorna."
Jag kan faktiskt inte riktigt bestämma mig vad jag tycker om den här novellen. Sådär omedelbart fastnar jag inte för den, men det är ändå nåt som imponerar på mig. Jag får helt enkelt se till att äntligen läsa En av oss sover för att ge Klougart en ärlig chans. En nordisk Virginia Woolf borde ju kunna bli en favorit hos mig.
Jag passar in Regn på novellutmaningens nr 31: "Läs en novell där någon råkar ut för en olyckshändelse.
Titel: Regn
Författare: Josefine Klougart
Översättare: Lykke Holm
Formgivare: Karin Mamma Andersson
Utgivningsår: 2017
Förlag: Novellix
Antal sidor: 32
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar