fredag 28 november 2014

Bokbloggsjerka - nobelpristagare jag läst

Annikas bokbloggsjerka handlar den här veckan om Nobelpriset i litteratur. Frågan att besvara lyder:

"Vilka nobelpristagare kan man hitta i din bokhylla? alt. vilka nobelpristagare har du läst?"

Visst har jag precis som många andra - föreställer jag mig - tänkt att jag skulle försöka läsa något av ALLA nobelpristagare genom åren. Hur det blir med den saken återstår väl att se, men varje år försöker jag i alla fall läsa något av den senaste som blir tillkännagiven. Fast ibland skaffar jag en bok och sedan blir den liggande (som med Mo Yan som vann 2012 till exempel). Nåja, den blir säkert läst någon dag när andan faller på, den också.
 
Av Annikas frågor kan jag svara på båda samtidigt, för jag vill gärna ha något av alla nobelpristagare jag läst i min bokhylla.
 
Det här är de pristagare jag har läst hittills:
 
Selma Lagerlöf (1909)
Verner von Heidenstam (1916)
William Butler Yeats (1923)
Thomas Mann (1929)
Erik Axel Karlfeldt (1931)
Luigi Pirandello (1934)
Gabriela Mistral (1945)
Hermann Hesse (1946)
T.S Eliot (1948)
Pär Lagerkvist (1951)
Ernest Hemingway (1954)
Halldór Laxness (1955)
Albert Camus (1957)
John Steinbeck (1962)
Miguel Angel Asturias (1967)
Samuel Beckett (1969)
Pablo Neruda (1971)
Eyvind Johnson (1974)
Harry Martinson (1974)
Gabriel García Márquez (1982)
William Golding (1983)
Naguib Mahfouz (1988)
Octavio Paz (1990)
Toni Morrison (1993)
Wislawa Szymborska (1996)
José Saramago (1998)
Gao Xingjian (2000)
Imre Kertész (2002)
J.M. Coetzee (2003)
Orhan Pamuk (2006)
Doris Lessing (2007)
Jean-Marie Gustave Le Clézio (2008)
Herta Müller (2009)
Mario Vargas Llosa (2010)
Tomas Tranströmer (2011)
Alice Munro (2013)
Patrick Modiano (2014)

Jag gillar många av de jag läst, men favoriter är Selma Lagerlöf, Tomas Tranströmer, Gabriel García Márquez, Alice Munro, Wislawa Szymborska och Patrick Modiano.

torsdag 27 november 2014

Sent i november

Nu är det faktiskt sent i november, precis som i Tove Janssons bok med samma namn. Ute är det mörkt och dystert och man vill helst bara krypa ihop inomhus i värmen. Fast kanske borde man hellre ge sig ut på vandring, som huvudpersonerna i Sent i november gör?
 
Från olika håll kommer de vandrande i boken, alla med sikte på Mumindalen där de upplevt så mycket ljust och somrigt. Det är Snusmumriken som är på jakt efter fem svårfångade toner i en melodi. Det är den oansenliga Homsan Toft som bor under presenningen i Hemulens båt och som nu gör vandringen mot Mumindalen som han förut gjort så många gånger bara i tankarna. Filifjonkan grubblar för mycket och tänker att det vore bra att fara på visit och träffa lite folk. Hemulen önskar att han vore någon helt annan och ger sig iväg för att försöka skingra melankolin. Onkelskruttet är gammal och glömsk och vill bege till den där dalen där han varit för väldigt länge sedan. Mymlan får lust att träffa sin lillasyster My, och ger sig också av.
 
Men nu är det förstås höst i Mumindalen - inte alls den grönskande, glada sommaren som de minns. Muminfamiljen är inte ens hemma, så gästerna får klara sig bäst de kan själva.
 
Sent i november är full av höstmelankoli men också av förväntan och oväntad gemenskap. Tove Jansson tycks vilja säga oss att ibland måste man inse att man är den man är och att det är gott nog.
 
 
 
Titel: Sent i november
Författare: Tove Jansson
Utgivningsår: 1970, men min upplaga är från 2010
Förlag: Alfabeta
Antal sidor: 170
 

tisdag 25 november 2014

Tematrio - Naturskildringar

Lyrans tematrio  firar att Lars Lerin vann årets Augustpris för sin bok Naturlära. Veckans utmaning lyder:
 
"Berätta om en bok (facklitteratur eller fiktion) som du minns för dess fantastiska naturskildringar!"
 
1. I Glupahungern av Andrea Lundgren beskrivs de djupa norrbottniska skogarna som långt inne bland träden döljer Djuptjärn, där en mystisk kraft ruvar. I skogens utkant bor Elina och Erik med sina fyra barn. Boken har tre generationer kvinnor i fokus: Elina, hennes dotter Ingrid som har en speciell förståelse för vad som sker i skogen, och Ingrids dotter Baba. Boken låter verklighet och saga blandas på ett alldeles speciellt sätt.
 
2. Steff Penneys bok The Tenderness of Wolves utspelar sig i Kanada år 1867. En man blir brutalt mördad och Mrs. Ross får syn på spår i snön som leder från den mördade mannens stuga. Hon rapporterar om vad hon sett men inser kort därefter att hennes egen sjuttonårige son har försvunnit och nu är huvudmisstänkt för brottet. Mrs. Ross börjar följa spåren norrut, mot skogen och tundran genom ett ödsligt vinterlandskap.
 
3. I Korparna av Tomas Bannerhed (som ju för övrigt precis som Lerin är en Augustprisvinnare) är skogen en tillflyktsort för pojken som är bokens huvudperson. Han vill inte ta över gården efter sin far och hålls hellre i naturen där han studerar fåglarna. Skogen och allt levande i den är fantastiskt beskrivet.

Plötsligt i november

 
Tre månader är en lång tid, men så länge sedan är det faktiskt sedan jag senast skrev något här på bloggen. I början av september insåg jag att en bloggpaus var den enda möjligheten att hinna med allt som måste göras och nu är det alltså redan november.
 
Tänk så mycket jag har missat att berätta om: Bokmässan till exempel (inspirerande och trångt). Men samtidigt har tiden bara rusat fram, som den ju gör när man har fullt upp. 
 
Nu kan jag i alla fall inte låta bli längre - skrivabstinensen har slagit till med kraft (uppsatser och projektrapporter räknas inte).  
 
November får bli månaden när jag återupptar bloggandet, pluggar och jobbar i lite lugnare tempo och varvar läsningen med promenader i höstskogen.  
 

torsdag 4 september 2014

Tillfälligt avbrott


Just nu har jag galet mycket att göra - heltidsstudier och inhopp på olika bibliotek gör att jag helt enkelt inte får tiden att räcka till. Den enda möjliga utvägen som skulle frigöra lite tid (och plats i mitt huvud) är tyvärr att ta ett tillfälligt avbrott i bloggandet.
 
Så får det bli.
 
(Om du är en av mina läsare som följer Min bokliga resa kommer du att kunna ta del av resten av de planerade inläggen när jag är tillbaka igen.)

onsdag 3 september 2014

Min bokliga resa, del 4: Jamaica Inn

 
Jamaica Inn från 1936 är en bok skriven av Daphne du Maurier (1907-1989), som annars kanske är mest känd för romanen Rebecca eller som författare till novellen "Fåglarna" (alla tre filmade av Alfred Hitchcock).
 
 
Men Jamaica Inn är också ett värdshus som finns på riktigt. Det ligger på Bodmin moor i Cornwall och är idag en trevlig pub och ett hotell. Jamaica Inn härstammar ända från 1750-talet och är känt för att förr i tiden ha varit en bas för smugglare. Dessutom anses huset vara ett av de mest hemsökta i Storbritannien.
 
 
Det sägs att du Maurier kom på idén till sin roman när hon red över heden och på grund av dimman var tvungen att ta in på just Jamaica Inn. Medan hon återhämtade sig fick hon lyssna till spökhistorier och historier om forna tiders smugglare, berättade av den lokale prästen, vilket inspirerade henne till att skriva sin mörka och dramatiska roman.
 
Under sommarens Englandsresa bodde vi faktiskt inte så långt ifrån Bodmin moor, så det kändes självklart att besöka värdshuset. På Jamaica Inn finns idag också både ett smugglarmuseum och ett museum tillägnat Daphne du Maurier. Där kunde man bland annat se hennes skrivbord:
 
 
Romanen Jamaica Inn tar sin början när Mary Yellan vid sin mors dödsbädd lovar att hon ska lämna bondgården i Helston, och istället söka upp sin moster Patience. Detta gör att hon hamnar på Jamaica Inn, eftersom Patience man, Joss Merlyn, numera är värdshusets ägare. 
 
Redan innan Mary kommer fram till Jamaica Inn märker hon hur alla blir obehagliga till mods när hon nämner vart hon är på väg. Efter en ödslig resa med häst och vagn över heden, i mörker och piskande regn, stiger hon så av på gårdsplanen. Hon träffar den illa beryktade Joss Merlyn, och upptäcker att hennes förut så levnadsglada moster, nu är ett nervöst vrak.
 
Nästa dag får Mary tillfälle att undersöka omgivningarna, och så här beskrivs Jamaica Inn:
 
"The house and outbuildings formed three sides of the little square that was the yard, in the centre of which was a grass bank and a drinking-trough. Beyond this lay the road, a thin white ribbon that stretched on either hand to the horizon, surrounded in each side by moorland, brown and sodden from the heavy rains. Mary went out on to the road and looked about her and as far as her eyes could see there was nothing but the black hills and the moors. The grey slate inn, with its tall chimneys, forbidding and uninhabited though it seemed, was the only dwelling-place on the landscape."
 
Överhuvudtaget är miljöerna viktiga i romanen. Det mörka och tillbommade huset känns som en riktigt obehaglig plats, och det är faktiskt ganska lätt att föreställa sig hur verklighetens Jamaica Inn kan inspirera till sådana stämningar. Det är ett mörkt hus, både utanpå och inuti, och med lite fantasi och en rejäl höststorm utanför, skulle det nog kunna kännas lite läskigt.
 
Fast idag är det ändå mest en mysig pub som möter besökarna. En brasa sprakade i den öppna spisen när vi var där, och med en rejäl lunch i magen tänker man ju inte precis på kusligheter:
 
 
En annan miljö som spelar en viktig roll i romanen är förstås den omkringliggande heden. Bodmin moor ses i boken som en vild och farlig plats, och det är också där männen i familjen Merlyn växte upp. Särskilt Joss, men också hans bror Jem och deras far och farfar före dem, beskrivs som hårda, känslokalla och våldsamma. Det står också på flera ställen i boken att folk från heden inte är som andra.
 
Heden kan också vara en förrädisk plats - speciellt efter mörkrets inbrott bör man inte vistas där, eftersom man kan gå ner sig i slukhålen. Det är också via hedarna som Jamaica Inns skumma besökare kan ta sig fram när de inte vill bli sedda.
 
 
I boken beskrivs också de stenformationer som finns på olika ställen på hedarna:
 
"Some were shaped like giant furniture, with monstrous chairs and twisted tables; and sometimes the smaller crumbling stones lay on the summit of the hill like a giant himself, his huge, recumbent form darkening the heather and the coarse tufted grass. There were long stones that stood on end, balancing themselves in a queer miraculous way, as though they leant against the wind; and there were flat altar-stones whose smooth and polished faces stared up towards the sky, awaiting a sacrifice that never came. Wild sheep dwelt on the high tors, and there were ravens too, and buzzards; the hills were homing places for all solitary things."
 
När vi var på Bodmin moor besökte vi en stenformation som kallas Cheesewring (just den nämns dock inte i du Mauriers bok):
 
 
 
Förutom de väldigt speciella miljöerna är styrkan med Jamaica Inn förstås att det  är en spännande bok. Mary Yellan hamnar på en obehaglig plats, styrd av den brutale Joss Merlyn, som - vilket hon så småningom förstår - är en viktig länk i en smugglarverksamhet. Mary tvingar sig att stanna kvar för sin moster Patience skull, men hon måste ständigt vara på sin vakt för att inte själv bli inblandad, eller till och med skadad eller dödad. Boken har en väldigt dramatisk handling.
 
Att skildringen blir lite förutsägbar ibland kan jag ha överseende med, och till viss del också med att vissa av personerna nästan känns som karikatyrer. Jag tycker mest om bokens stämning och miljöbeskrivningarna, och det är intressant att läsa om smugglingen. Det handlar inte bara om att sälja olagliga varor, utan boken tar också upp s.k. "wreckers", som inte bara tog vrakgods, utan lurade fartyg på grund och slog ihjäl alla ombord, för att sedan ta deras saker. I allt detta mörker, är  det  också skönt att en liten ljusglimt kan anas, från det att Joss yngre bror Jem fångar Marys uppmärksamhet.
 
 
 
Titel: Jamaica Inn
Författare: Daphne du Maurier
Utgivningsår: 1936 i original, min upplaga från 2003
Förlag: Virago
Antal sidor: 302

tisdag 2 september 2014

Tematrio - titelverb

Dags för en ny utmaning från Lyrans tematrio - den här veckan vill hon att vi berättar om tre bra böcker med verb i titlarna.
 
 

1. Först vill jag berätta om Siri Hustvedts roman Vad jag älskade. Boken handlar om vänskapen mellan konsthistorikern Leo Hertzberg och målaren Bill Wechsler och deras familjer. Jag tycker speciellt mycket om New York-skildringarna - en lång period bor de båda familjerna i samma hus i SoHo.
 
2. Bok nummer två som har ett verb i titeln, är Doris Lessings debutroman Gräset sjunger från 1950. Mary Turner flyttar från stan och blir hustru till en farmare. Hon trivs inte alls med sin tillvaro, men finner en ljusglimt när hon möter den svarte tjänaren Moses. De både fruktar och lockas av attraktionen som uppstår - deras kontakt är helt otänkbar i ett Sydrhodesia under vitt styre.
 
3. Till sist, Dansa på min grav, en bok av Aidan Chambers. Sextonårige Hal flyttar till en ny stad och träffar där den två år äldre Barry, som visar honom hur spännande livet faktiskt kan vara. En stark vänskap och kärlek utvecklas mellan killarna - för Hal är Barry den stora kärleken, men Barry vill inte vara bunden vid någon.

måndag 1 september 2014

Min första Sjöwall Wahlöö

Mannen som gick upp i rök (1966) är faktiskt den allra första boken av Maj Sjöwall och Per Wahlöö som jag har läst. Naturligtvis känner jag till poliskommissarie Martin Beck, och Sjöwall Wahlöö är ju närmast ett begrepp inom den svenska polisromangenren. Men det är alltså bara genom filmerna jag har mött Beck tidigare.
Det var hursomhelst en trevlig upplevelse att läsa om Marin Beck i bokform. Mannen som gick upp i rök utspelar sig till största delen i Budapest dit Beck blir skickad för att leta upp en försvunnen journalist. Vi får följa honom när han snokar runt för att kunna hitta något spår i detta märkliga fall, som också ska ske i det tysta eftersom man misstänker att någon diplomatisk skandal kan vara i antågande. Ord som Wallenberg-affären och Järnridån nämns med fasa av Becks överordnade.
Det märks också på andra sätt att boken är skriven 1966 och faktiskt skildrar en annan tid - det är riktigt roande att läsa de tidstypiska beskrivningarna. Till exempel åker Beck ut till sitt lånade sommarställe i skärgården i början av romanen, och då byter han om från stadskläder till "blåbyxor". När han sedan besöker den försvunne journalistens lägenhet, ser han "en trave long-playingskivor" på en hylla, och när han byter kläder när han kommit fram till hotellet i Budapest, tar han på sig "terylenebyxor".
Men oavsett tidsmarkörer, är förstås Mannen som gick upp i rök främst en riktigt bra polisroman. Jag kan absolut tänka mig att läsa fler av böckerna om Martin Beck.
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...