Jamaica Inn från 1936 är en bok skriven av Daphne du Maurier (1907-1989), som annars kanske är mest känd för romanen
Rebecca eller som författare till novellen "Fåglarna" (alla tre filmade av Alfred Hitchcock).
Men
Jamaica Inn är också ett värdshus som finns på riktigt. Det ligger på Bodmin moor i Cornwall och är idag en trevlig pub och ett hotell. Jamaica Inn härstammar ända från 1750-talet och är känt för att förr i tiden ha varit en bas för smugglare. Dessutom anses huset vara ett av de mest hemsökta i Storbritannien.
Det sägs att du Maurier kom på idén till sin roman när hon red över heden och på grund av dimman var tvungen att ta in på just Jamaica Inn. Medan hon återhämtade sig fick hon lyssna till spökhistorier och historier om forna tiders smugglare, berättade av den lokale prästen, vilket inspirerade henne till att skriva sin mörka och dramatiska roman.
Under sommarens Englandsresa bodde vi faktiskt inte så långt ifrån Bodmin moor, så det kändes självklart att besöka värdshuset. På Jamaica Inn finns idag också både ett smugglarmuseum och ett museum tillägnat Daphne du Maurier. Där kunde man bland annat se hennes skrivbord:
Romanen Jamaica Inn tar sin början när Mary Yellan vid sin mors dödsbädd lovar att hon ska lämna bondgården i Helston, och istället söka upp sin moster Patience. Detta gör att hon hamnar på Jamaica Inn, eftersom Patience man, Joss Merlyn, numera är värdshusets ägare.
Redan innan Mary kommer fram till Jamaica Inn märker hon hur alla blir obehagliga till mods när hon nämner vart hon är på väg. Efter en ödslig resa med häst och vagn över heden, i mörker och piskande regn, stiger hon så av på gårdsplanen. Hon träffar den illa beryktade Joss Merlyn, och upptäcker att hennes förut så levnadsglada moster, nu är ett nervöst vrak.
Nästa dag får Mary tillfälle att undersöka omgivningarna, och så här beskrivs Jamaica Inn:
"The house and outbuildings formed three sides of the little square that was the yard, in the centre of which was a grass bank and a drinking-trough. Beyond this lay the road, a thin white ribbon that stretched on either hand to the horizon, surrounded in each side by moorland, brown and sodden from the heavy rains. Mary went out on to the road and looked about her and as far as her eyes could see there was nothing but the black hills and the moors. The grey slate inn, with its tall chimneys, forbidding and uninhabited though it seemed, was the only dwelling-place on the landscape."
Överhuvudtaget är miljöerna viktiga i romanen. Det mörka och tillbommade huset känns som en riktigt obehaglig plats, och det är faktiskt ganska lätt att föreställa sig hur verklighetens Jamaica Inn kan inspirera till sådana stämningar. Det är ett mörkt hus, både utanpå och inuti, och med lite fantasi och en rejäl höststorm utanför, skulle det nog kunna kännas lite läskigt.
Fast idag är det ändå mest en mysig pub som möter besökarna. En brasa sprakade i den öppna spisen när vi var där, och med en rejäl lunch i magen tänker man ju inte precis på kusligheter:
En annan miljö som spelar en viktig roll i romanen är förstås den omkringliggande heden. Bodmin moor ses i boken som en vild och farlig plats, och det är också där männen i familjen Merlyn växte upp. Särskilt Joss, men också hans bror Jem och deras far och farfar före dem, beskrivs som hårda, känslokalla och våldsamma. Det står också på flera ställen i boken att folk från heden inte är som andra.
Heden kan också vara en förrädisk plats - speciellt efter mörkrets inbrott bör man inte vistas där, eftersom man kan gå ner sig i slukhålen. Det är också via hedarna som Jamaica Inns skumma besökare kan ta sig fram när de inte vill bli sedda.
I boken beskrivs också de stenformationer som finns på olika ställen på hedarna:
"Some were shaped like giant furniture, with monstrous chairs and twisted tables; and sometimes the smaller crumbling stones lay on the summit of the hill like a giant himself, his huge, recumbent form darkening the heather and the coarse tufted grass. There were long stones that stood on end, balancing themselves in a queer miraculous way, as though they leant against the wind; and there were flat altar-stones whose smooth and polished faces stared up towards the sky, awaiting a sacrifice that never came. Wild sheep dwelt on the high tors, and there were ravens too, and buzzards; the hills were homing places for all solitary things."
När vi var på Bodmin moor besökte vi en stenformation som kallas Cheesewring (just den nämns dock inte i du Mauriers bok):
Förutom de väldigt speciella miljöerna är styrkan med Jamaica Inn förstås att det är en spännande bok. Mary Yellan hamnar på en obehaglig plats, styrd av den brutale Joss Merlyn, som - vilket hon så småningom förstår - är en viktig länk i en smugglarverksamhet. Mary tvingar sig att stanna kvar för sin moster Patience skull, men hon måste ständigt vara på sin vakt för att inte själv bli inblandad, eller till och med skadad eller dödad. Boken har en väldigt dramatisk handling.
Att skildringen blir lite förutsägbar ibland kan jag ha överseende med, och till viss del också med att vissa av personerna nästan känns som karikatyrer. Jag tycker mest om bokens stämning och miljöbeskrivningarna, och det är intressant att läsa om smugglingen. Det handlar inte bara om att sälja olagliga varor, utan boken tar också upp s.k. "wreckers", som inte bara tog vrakgods, utan lurade fartyg på grund och slog ihjäl alla ombord, för att sedan ta deras saker. I allt detta mörker, är det också skönt att en liten ljusglimt kan anas, från det att Joss yngre bror Jem fångar Marys uppmärksamhet.
Titel: Jamaica Inn
Författare: Daphne du Maurier
Utgivningsår: 1936 i original, min upplaga från 2003
Antal sidor: 302
