Ulysses #3

Nu har jag läst ett nytt kapitel i James Joyce Ulysses. Som vanligt blir jag överrumplad, fascinerad och får klia mig lite i huvudet för att försöka förstå vissa passager, men jag gillar verkligen att befinna mig i Joyces Dublin.

 

Den här gången har jag läst kapitlet som motsvarar berättelsen om Skylla och Karybdis hos Homeros. Som ni vet använder ju Joyce eposet Odysséen som en slags mall och utgångspunkt i sitt konstruerande av romanen, men det är tydligen långt ifrån alltid som det är så uppenbart exakt hur och i vilken grad de här kopplingarna uttrycks.

 

Enligt grekisk mytologi var Skylla ett sexhövdat monster som var ute efter sjömännen som passerade sundet hon befann sig intill. På andra sidan vattnet fanns virvelströmmen Karybdis som sex gånger om dagen sög i sig vattnet och alla sjömän som fanns i det. Att passera mellan Skylla och Karybdis var alltså närmast omöjligt, även om Odysseus klarade det.

 

I det här kapitlet (nummer nio) motsvaras kampen mellan Skylla och Karybdis inte av en enda motsättning, utan snarare av en diskussion där många olika synpunkter gå emot varandra och kämpar om tolkningsföreträde. Vi befinner oss på Nationalbiblioteket i Dublin, där Stephen Dedalus för ett långt samtal med en poet och andra som arbetar på biblioteket. Ämnet för samtalet är Shakespeare och det råder olika meningar bland annat om hur stor del av Shakespeares personliga liv som avspeglas i hans verk. Annars är den kanske tydligaste - fast oerhört korta - kopplingen till Skylla och Karybdis, att Leopold Bloom, romanens meste huvudperson, precis på slutet tränger sig mellan Stephen Dedalus och hans sällskap Mulligan på väg ut ur biblioteket (som mellan Skylla och Karybdis). Jag är inte riktigt säker på Joyces avsikt med detta, men jag gillar att jag lägger märke till det.

 

Annars är det verkligen Shakespeare och åter Shakespeare som är samtalsämnet i kapitlet. Texten fullkomligt haglar av tydliga och halvt dolda citat och kopplingar till olika pjäser och till sonetterna. Vissa textrader är kursiverade och uppenbara, andra dyker upp inne i den vanliga texten. Ett långt resonemang om olika namn för förstås tankarna till Romeo och Julia ("What's in a name?"), och på ett ställe kallas Stephens sällskap Buck Mulligan istället för PUCK Mulligan (En midsommarnattsdröm). Jag tycker det är jättekul att jag lyckas hitta sådana här kopplingar, samtidigt som jag inser att kapitlet måste vara fullt av andra som helt går mig förbi. Joyce måste onekligen ha haft roligt när han pusslade ihop det här.