Bokgeografi Japan

Den här veckan tar oss Enligt O:s bokgeografi till Japan, och jag inser att jag har massor kvar att upptäcka när det gäller japanska böcker och författare.

 

1. Berätta om en bok eller flera böcker du läst som utspelar sig i Japan eller är skriven av en författare med anknytning dit.

 

Precis som hos de flesta andra har mitt möte med den japanska litteraturen mestadels handlat om romaner av Haruki Murakami, som ju är den mest välkände japanska författaren för oss här i Sverige. Jag tyckte mycket om hans finstämda kärleksberättelse Norwegian Wood (2003), som dessutom fick mig att gå runt och nynna på Beatleslåten med samma namn: "I once had a girl, or should I say she once had me..."

 

Men jag tycker ännu mer om hans lite galna och säregna stil i böcker som  Kafka på stranden (2006). Där regnar det makrill och iglar från himlen och självaste Johnny Walker dyker upp som en grym kattfångare.

 

 

 

 

2. Berätta om en eller flera författare som på något sätt har anknytning till Japan. Var så långsökt som du vill, men motivera gärna ditt val.

  

Här vill jag berätta om Kazuo Ishiguro, en författare som är född i Japan, men som redan vid fem års ålder flyttade till England. Han hävdar själv att det som binder honom till Japan mest är hans namn - visserligen växte han upp med japanska föräldrar, men hans sätt att skriva har ingen koppling till det japanska litterära arvet. Det blir ju tydligt i en bok som fantastiska The Remains of the Day (1989), som känns superengelsk ända ut i fingerspetsarna, med huvudpersonen Stevens som är butler på Darlington Hall.

 

Men jag kan läsa mig till att hans första två romaner,  A Pale View of Hills (1982) och An Artist of the Floating World (1986), faktiskt utspelar sig i Japan. De blir jag sugen på att läsa, eftersom jag gillar mycket annat som Ishiguro har skrivit.

 

 

 

3. Berätta om en bok av en författare som anknyter till Japan, som du inte läst, men är nyfiken på.

 

Julie Otsukas bok Vi kom över havet (2013 i pocket) är en bok som jag länge tänkt läsa. Den handlar om de japanska kvinnor som på 1920-talet reste över havet till Kalifornien för att gifta sig med män de aldrig hade träffat.

 

En annan bok jag är nyfiken på är Kitchen (översatt till engelska 1993) av Banana Yoshimoto. Här tas ämnen som moderskap, kärlek, mat och transsexualitet upp. Boken har också filmatiserats.

 

Ett sista exempel är den engelska författaren David Peace som har bott i Tokyo i över femton år, och som har skrivit en tänkt trilogi som utspelar sig där. På svenska finns hittills Tokyo år noll (2012) och Ockuperad stad (2014).

 

 

 

4. Om du vill kan du också berätta om andra kulturella inslag från Japan.

 

Ett kulturellt inslag (som i och för sig också har med litteraturen att göra) är haikun, ett gammalt japanskt versmått som också används av många västerländska poeter. En haiku består av tre rader med ett visst antal stavelser på varje rad: 5 + 7 + 5.

 

 

 

En som verkligen behärskar haikuformen är Tomas Tranströmer, som i de här exemplen hämtade från Samlade dikter och prosa 1954 - 2004 (utgiven på Bonnier pocket 2012).

 

Mästerligt, eller hur?

 

 

Kraftledningarna

spända i köldens rike

norr om all musik.

 

*

 

Den vita solen

träningslöper ensam mot

dödens blåa berg.

 

*

 

Vi måste leva

med det finstilta gräset

och källarskrattet.

 

* 

 

Solen står lågt nu.

Våra skuggor är jättar.

Snart är allt skugga.

 

 

 

 

 

 

 

Tematrio - kultur

I veckans tematrio ber Lyran oss att berätta om tre kulturella aktiviteter som vi gärna ägnar oss åt. I det här fallet är jag verkligen en riktig kulturtant, och har inte helt lätt att begränsa mig till bara tre områden. Men om jag tillåter mig att fuska lite genom att inte ens räkna upp allt som har med böcker, litteratur och skrivande att göra (som det väl ändå är ganska uppenbart att jag gillar), ska jag nog få ihop det. Det enda tråkiga med kulturen är att jag inte får tillfälle att ägna mig åt den så mycket som jag skulle vilja.

 

1. Jag och musiken har alltid hängt ihop. Jag började spela piano när jag var sex, och även om jag mest bara spelar för mig själv, är det något jag verkligen tycker om att göra. Ännu mer gillar jag att lyssna på musik och att gå på olika konserter (lika gärna rock och festival som klassiskt). Musiken är så omedelbar och känsloframkallande, faktiskt nästan ännu mer än böckerna.

 

2. Film och teater (nu buntar jag ihop två för att få ihop det här...) ligger mig också varmt om hjärtat. Jag går gärna på både teater och bio, även om det inte blir lika mycket nu som tidigare.

 

3. Till sist måste jag nämna konst. Målningar, foto, skulptur - det mesta är spännande. Jag går gärna på konstutställningar och har som mål att någon gång i framtiden läsa konsthistoria. Bara för att jag tycker det skulle vara roligt.

 

 

 

Och vinnaren i utlottningen är...

... Lottens bokblogg!

Grattis till boken!

Påminnelse: Sista dagen för bokfrågan och utlottning!

Dags för den tredje Bokfrågan! De tidigare frågorna har handlat om vilka böcker man blev "tvingad" att läsa i skolan och om man är medlem i en bokcirkel. Gå gärna in och läs alla spännande svar som kommit in, eller bidra med dina egna svar.

Den här gången är jag helt enkelt nyfiken på:

Vad läser du just nu?

 

Själv sitter jag i vårsolen - till ljudet av fågelkvitter och med en kopp kaffe nära till hands  - och läser Anneli Jordahls nyutkomna bok Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona. Parallellt läser jag också Barbro Lindgrens Jättehemligt. Hon vann ju som bekant ALMA-priset förra veckan och eftersom jag faktiskt aldrig läste Jättehemligt-serien när jag själv var barn, tyckte jag det kändes passande just nu. Hittills tycker jag mycket om båda böckerna.

 

 

Den här veckan blir det också en utlottning i Bokfrågan. Om du svarar på frågan - här i kommentarsfältet eller i ett eget blogginlägg (glöm då inte att lämna en länk här!) - är du med i utlottningen av pocketupplagan av Hjorth och Rosenfeldts kriminalroman Fjällgraven! Du har till och med lördagen den 5:e april på dig att svara.

 

 

 

Bokbloggsjerka - till deckarens försvar

Annikas bokbloggsjerka handlar idag om deckare. Med avstamp i ett inlägg på en annan blogg där hela deckargenren kritiserades, frågar hon nu oss:

Hur ser din syn på deckargenren ut och hur ställer du dig till dåligt korrekturlästa böcker?

Jag är väl ingen deckarfantast direkt, men visst händer det att jag läser en och annan deckare, ofta med stor behållning.

Jag tycker inte man kan påstå att deckare som genre är sämre än andra - inom alla genrer finns det ju mer eller mindre lyckade böcker. Jag kan i och för sig förstå var argument som att alla deckare är likadana kommer ifrån (om en småfet polis med ett misslyckat privatliv), för visst har vi läst några sådana. Men jag skulle vilja påstå att det också finns variationer på temat. Alla som nystar upp brott i deckare är inte poliser eller privatdeckare, utan det finns privatpersoner, rättsjurister och journalister också (för att bara nämna några). Dessutom är det stor variation och uppfinningsrikedom vad gäller brotten och också miljöerna varierar.

Omvänt kan man också påstå att en genre oftast har vissa utmärkande drag som kanske borde följas om läsarna ska uppfatta att det är en deckare de håller i sin hand. Då är likriktningen faktiskt ett krav. Sedan tycker jag att de mest lyckade deckarna ofta är de som håller sig inom "reglerna" men samtidigt tillför något nytt och uppfriskande.

Det jag tycker är det mest intressanta med deckargenren är (förutom att det är väldigt spännande böcker) att de ofta kretsar kring aktuella samhällsproblem. Inte sällan känns det som om författarna tycker just ämnet för deckaren är det viktiga, och att genren blir en bra väg att nå ut med ett visst budskap. Dessutom gillar jag i deckarserier att följa utvecklingen av de karaktärer som boken handlar om – jag tycker faktiskt ofta att det är minst lika intressant med personerna som med själva mordgåtan.

Dåligt korrekturlästa böcker är inget som jag i första hand kopplar ihop med just deckargenren – det är väl något som tyvärr förekommer i alla genrer. Irriterande är det i alla fall.

Jättehemligt av Barbro Lindgren

Barbro Lindgren är som bekant 2014 års ALMA-pristagare, och en mycket värdig sådan. Hon har skrivit massor av fantastiska barnberättelser, till exempel om Sparveln, den vilda bebin och grisen Benny, och förstås de härligt galna böckerna om Loranga, Masarin och Dartanjang!

 

En av Barbro Lindgrens bokserier som jag av någon anledning aldrig själv läste som barn är den som inleds med Jättehemligt (1971). Bokens huvudperson, Barbro, är tio år gammal och skriver i en hemlig dagbok.

 

 

Barbro bor med sin familj - mamma, pappa, storasyster Kerstin, lillebror Kjellegubben och lillasyster Katti - i ett helt vanligt hus. Hon har en bästa kompis som heter Ingrid, och när de leker brukar de ibland skriva på sina böcker - sorgliga ska de vara.

 

Trots att jag är vuxen nu, kan jag lätt känna igen mig i hur det var att vara ungefär tio år gammal. Barbro skriver om skolan, om funderingar på pojkar, om personer i hennes närhet: grannen Svenson som är sjuk, om mormor och morfar och farmor och farfar, om mannen som är dement och varje dag passerar hennes hus.

 

Lindgren väjer inte för de svåra frågorna, men försöker inte heller lägga allt till rätta och förklara. Vi möter den utfrysta flickan Inga, som ingen vill vara med. Vi läser om hur de äldre i berättelsen ibland är sjuka, och om hur Barbros farfar dör. Barbro själv känner sig under en period ängslig och klarar inte av att gå till skolan. Men eftersom boken är skriven som en dagbok där Barbro helt enkelt konstaterar vad som händer, får vi inga pekpinnar om hur det är eller borde vara. Det känns befriande.

 

Blandat med allvaret är humoristiska avsnitt, som när klassens spelevink Anton berättar om hur gäddorna flyger upp i rymden och ända upp till himlen och biter Gud i pillesnoppen. Eller som när morfar åker för att köpa sig en gravsten, men tycker de är alldeles för dyra och köper ett par byxor på Epa istället.

 

Jag njuter av att läsa Jättehemligt, och tycker det är lite synd att den aldrig kom i min väg när jag själv var i tioårsåldern. För jag hade säkert gillat den lika mycket då.

 

Nu är jag sugen på att läsa de andra två böckerna i serien också: Världshemligt (1972), där Barbro snart ska fylla tretton, och Bladen brinner (1973), där hon är femton.  

 

 

Nu på Twitter

Från och med idag kan du också följa Ugglan & Boken på Twitter, under namnet @HelenaUgglanbok.

Kom och kvittra med mig!

Bokfrågan + utlottning: Vad läser du just nu?

Dags för den tredje Bokfrågan! De tidigare frågorna har handlat om vilka böcker man blev "tvingad" att läsa i skolan och om man är medlem i en bokcirkel. Gå gärna in och läs alla spännande svar som kommit in, eller bidra med dina egna svar.

Den här gången är jag helt enkelt nyfiken på:

Vad läser du just nu?

 

Själv sitter jag i vårsolen - till ljudet av fågelkvitter och med en kopp kaffe nära till hands  - och läser Anneli Jordahls nyutkomna bok Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona. Parallellt läser jag också Barbro Lindgrens Jättehemligt. Hon vann ju som bekant ALMA-priset förra veckan och eftersom jag faktiskt aldrig läste Jättehemligt-serien när jag själv var barn, tyckte jag det kändes passande just nu. Hittills tycker jag mycket om båda böckerna!

Den här veckan blir det också en utlottning i Bokfrågan. Om du svarar på frågan - här i kommentarsfältet eller i ett eget blogginlägg (glöm då inte att lämna en länk här!) - är du med i utlottningen av pocketupplagan av Hjorth och Rosenfeldts kriminalroman Fjällgraven! Du har till och med lördagen den 5:e april på dig att svara.