torsdag 3 april 2014

Jättehemligt av Barbro Lindgren

Barbro Lindgren är som bekant 2014 års ALMA-pristagare, och en mycket värdig sådan. Hon har skrivit massor av fantastiska barnberättelser, till exempel om Sparveln, den vilda bebin och grisen Benny, och förstås de härligt galna böckerna om Loranga, Masarin och Dartanjang!
 
En av Barbro Lindgrens bokserier som jag av någon anledning aldrig själv läste som barn är den som inleds med Jättehemligt (1971). Bokens huvudperson, Barbro, är tio år gammal och skriver i en hemlig dagbok.
 
 
Barbro bor med sin familj - mamma, pappa, storasyster Kerstin, lillebror Kjellegubben och lillasyster Katti - i ett helt vanligt hus. Hon har en bästa kompis som heter Ingrid, och när de leker brukar de ibland skriva på sina böcker - sorgliga ska de vara.
 
Trots att jag är vuxen nu, kan jag lätt känna igen mig i hur det var att vara ungefär tio år gammal. Barbro skriver om skolan, om funderingar på pojkar, om personer i hennes närhet: grannen Svenson som är sjuk, om mormor och morfar och farmor och farfar, om mannen som är dement och varje dag passerar hennes hus.
 
Lindgren väjer inte för de svåra frågorna, men försöker inte heller lägga allt till rätta och förklara. Vi möter den utfrysta flickan Inga, som ingen vill vara med. Vi läser om hur de äldre i berättelsen ibland är sjuka, och om hur Barbros farfar dör. Barbro själv känner sig under en period ängslig och klarar inte av att gå till skolan. Men eftersom boken är skriven som en dagbok där Barbro helt enkelt konstaterar vad som händer, får vi inga pekpinnar om hur det är eller borde vara. Det känns befriande.
 
Blandat med allvaret är humoristiska avsnitt, som när klassens spelevink Anton berättar om hur gäddorna flyger upp i rymden och ända upp till himlen och biter Gud i pillesnoppen. Eller som när morfar åker för att köpa sig en gravsten, men tycker de är alldeles för dyra och köper ett par byxor på Epa istället.
 
Jag njuter av att läsa Jättehemligt, och tycker det är lite synd att den aldrig kom i min väg när jag själv var i tioårsåldern. För jag hade säkert gillat den lika mycket då.
 
Nu är jag sugen på att läsa de andra två böckerna i serien också: Världshemligt (1972), där Barbro snart ska fylla tretton, och Bladen brinner (1973), där hon är femton.  
 
 

6 kommentarer :

  1. Svar
    1. Verkligen! Jag är glad att jag äntligen fick läsa den här serien!

      Radera
  2. Jag läser den alltid högt i klasser. Sååå bra och så många frågor att tala om.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag kan tänka mig att den passar jättebra till det! Nu har jag läst vidare och är på del tre, Bladen brinner. Är mycket glad att jag blev påmind om de här böckerna i samband med ALMA-priset.

      Radera
  3. Jag hittade det här inlägget när jag själv just skrev om Jättehemligt i min bokblogg:
    http://publishme.se/biblioskop.blogg.se/entry/534bb9b92a6b226adadf9214?saved=True&new=True

    Tog mig friheten att länka till dig för att du beskriver handlingen så bra och för att du har en delvis annan åsikt om boken än jag. Men att den är bra är vi eniga om!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Spännande att vi delvis tycker olika! Jag läste ju aldrig den som barn, men det skulle varit intressant att veta om jag också hade tyckt det blev lite pinsamt då... Som vuxen känner jag inte alls så.

      Radera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...