Titeln kunde inte varit mer passande, för den grad av elände som genomsyrar bokens vindlande minnen, röster och bilder är total. Det känns faktiskt nattsvart.
I början av romanen väntar huvudpersonen, en cellist, på sina medmusiker för att de tillsammans ska resa från Malmö till Köpenhamn och lyssna på en konsert i Vor Frue Kirke. Medan han väntar kommer en hemlös kille fram till honom och ber om pengar. Detta möte sätter igång en associativ ström av tankar, en ström som inte går att hejda och som sedan fyller boksidorna i långa, flödande passager, bara ibland uppbrutna av detaljer från resan mot Köpenhamn.
Huvudpersonen återvänder i minnena till barn- och ungdomens Holma, till kompisarna som blivit kvar i fattigdom och utsatthet. Till missbruk, till våld och utanförskap. Till barnen som roar sig med att skära med kniv i armen, till kompisen Soot som snedtänder och slår sönder fönstren i lägenheten, till konstaterandet att livet skulle ha ett värde i sig som absurt.
Tanken på att vissa klarar sig och andra inte gör det, är återkommande i boken. Mycket handlar om kompisen Soot, som blev kvar. Men även om huvudpersonen har kommit vidare, till viss del lyckats i livet, kan han aldrig förneka eller komma ifrån den mörka bakgrund som han är bunden till:
"Att det kunde varit jag? Visst, det är en sanning. Banalare än så blir det inte. Det är sant. Det är en plats som jag var bestämd för och som jag undkom. Detta hundliknande. Missbruket, kriminaliteten, döden. Fängelset, de smutsiga madrasserna och sofforna, härbärgena, psykakuten, minneslunden. Hela paketet. Det livet och den döden. Det är sant."
Bokens form speglar innehållet. Flera kapitel inleds på ett liknande sätt för att sedan flöda ut i variationer av temat - kanske likt de modernistiska stycken och kompositörer som musikervännerna talar om. Någonstans i boken står om en musiker att "han kör bara runt på ett mollackord", vilket också skulle kunna vara en (förenklad) beskrivning av romanen. Minnesbilderna som inte går att hejda får sin form i långa kapitel utan styckeindelning.
Trots ämnet måste man säga att Tichýs språk är vackert - han skriver en detaljrik och tonsäker prosa. Rösterna från uppväxten kryper under ens skinn, och med sitt malmöitiska slang ger de romanen en stark samtidskänsla.
Till både form och innehåll kräver alltså Eländet en del av sina läsare. Men det är utan tvekan läsning som är väl värd mödan.
Titel: Eländet
Författare: Andrzej Tichý
Utgivningsår: 2016
Förlag: Albert Bonniers
Antal sidor: 230
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar