Nominerad till Augustpriset: De polyglotta älskarna av Lina Wolff

De polyglotta älskarna av Lina Wolff är inte som andra romaner. På ett egensinnigt sätt utmanar texten sin läsare. Den handlar om personer som inte gör det som förväntas av dem och faktiskt inte ens är särskilt sympatiska - och jag gillar det.

I den första av romanens tre delar möter vi Ellinor. Hon är en kvinna från den skånska landsorten som vi lär känna genom de pojkvänner som hon haft. Nu har hon lagt upp en profil på en dejtingsajt på nätet med den oförglömliga texten: "Jag är trettiosex år gammal och söker en öm, men inte alltför öm, man."

Den fetlagde litteraturkritikern Calisto svarar på annonsen. Ellinor besöker honom i hans ödsliga villa i Stockholms skärgård, och blir sen helt enkelt kvar. Calisto är ömklig men samtidigt våldsbenägen. Han är onaturligt besatt av författaren Max Lamas och har den enda kopian av dennes senaste manuskript i huset. Efter att Calisto har förgripit sig på Ellinor smyger hon upp och bränner upp Max Lamas manuskript som hämnd.

I romanens andra del är det Max Lamas som berättar. Han tänker på alla kvinnor han haft och fantiserar om att hitta den polyglotta älskarinnan, en kvinna som förstår alla hans språk och som han kan uppleva en sömlös intimitet med. De polyglotta älskarna är namnet på det manuskript han alltså lämnat hos Calisto och som fungerar som en sammanhängande länk i romanen. Men när vi först möter Lamas irrar han runt och försöker hitta skrivinspiration. Han möter en äldre självmordsbenägen receptionist som han låter få romantiska förhoppningar och sen helt enkelt förgör.

Manuskriptet De polyglotta älskarna handlar om tre generationer kvinnor i den italienska överklassen, och den som berättar i romanens tredje del är Lucrezia, den yngsta av dessa kvinnor. Hon är barnbarn till en skandalomsusad markisinna och arvtagare till en förmögenhet som genom åren blivit allt mindre. Lamas kommer till kvinnorna för att göra en intervju med mormodern men stannar kvar, nästlar sig in och börjar skriva på sitt manuskript.

Wolffs karaktärer är varken är alltigenom goda eller onda. De är offer för omständigheter och drivs av längtan, begär och besatthet. Ofta befinner de sig i situationer där de antingen utövar makt eller underkastar sig. Inte sällan är det den klassiska skiljegränsen mellan man och kvinna som är i fokus. Boken handlar om människor ur olika klasser, i olika livssituationer och olika grad av bildning, och beskriver möten som ofta är oväntade och ibland nästan osannolika.

I gränslinjen mellan dessa möten, mellan man och kvinna, finns hela tiden språket. Lamas drömmer om sin polyglotta älskarinna, och romanen handlar också om ett slags förståelsens intima språk två människor emellan. Relationerna mellan män och kvinnor i boken beskriver olika sätt att mötas - eller kanske som oftast - inte mötas, i alla fall på ett djupare plan. Ett sammanhållande tema i romanen är speglar - de dyker upp i flera av personernas berättelser. Och när personerna hela tiden speglar sig i varandra, kan de heller inte nå förbi bilden av sig själva i de personer de möter.

De polyglotta älskarna är en bok att återkomma till, att fundera mer på och att imponeras av.


Titel: De polyglotta älskarna
Författare: Lina Wolff
Utgivningsår: 2016
Förlag: Albert Bonniers
Antal sidor: 292

Generation Loss

Ett tag tyckte jag att jag såg Elizabeth Hands namn precis överallt - hos olika bloggare, i reportage från sommarens Crimetime Gotland, i tidningarna... Och jag blev rejält nyfiken, inte minst på romanen Generation Loss som alla verkade hylla.

Nu har jag läst och förstår precis.

Bokens huvudperson Cass Neary slog igenom som fotograf under punkscenen i New York på sjuttiotalet. Hon fick en viss berömmelse med Dead Girls, en fotobok som skildrade offren för den våldsamma tillvaron i utkanten av samhället.

Trettio år senare är Cass rejält nergången - hon är beroende av droger och alkohol, har dåligt med pengar och är kort sagt inte särskilt trevlig. Trasig, sarkastisk och självdestruktiv lyckas hon ändå på något sätt vinna läsarens sympati.

Cass blir kontaktad av en gammal bekant som vill skicka iväg henne till en ö i Maine för att intervjua Aphrodite Kamestos, en gång en framgångsrik fotograf som sedan många år avskärmat sig från världen. Kamestos råkar också vara den som mest inspirerat Cass i sitt eget skapande, så trots att hela planen verkar vara minst sagt osäker, bestämmer hon sig  för att åka. Hon har ju heller inget att förlora.

Väl framme på ön möts hon av ett kargt och ogästvänligt landskap, lika dystert - fast på ett annat sätt - som de miljöer Cass har levt med i storstaden. Lokalbefolkningen verkar vid första anblick lika rå och otillgänglig som naturen runt dem. Här finns också resterna av ett gammalt hippiekollektiv där Kamestos en gång var en av de inflytelserika personerna. Överallt möts Cass av affischer som efterlyser försvunna personer. Utan förvarning dras hon in i ett gammalt mysterium som fortfarande skördar offer.

Generation Loss är en mörk roman. Cass Neary är förstås en bidragande anledning till detta, men också miljöbeskrivningarna ger en upplevelse av svärta och kyla. Och det är nog det jag gillar mest med den här romanen. Att den också går att läsa som en spännande thriller är inte oviktigt, men det är mörkret som lockar mig.


Titel: Generation Loss
Författare: Elizabeth Hand
Utgivningsår: 2007
Förlag: Harcourt Books
Antal sidor: 292

Läs en novell II: Jordkällaren av Henrik Johansson

Jag har läst novellen "Jordkällaren", hämtad ur Henrik Johanssons dikt- och novellsamling Johanssons liv, arbetsglädje och återuppståndelse.

Max Friis får besök av en okänd man i sitt hus. Denne knackar på dörren, ber att få komma in och presenterar sig som Daniel Skjöld, men vill bli kallad det mer familjära "Danne". Han slår sig ner vid köksbordet, avböjer erbjudandet om kaffe och börjar ställa detaljerade frågor om fastigheten. Han undrar om vedspisen fungerar, om Max har en flagga och hur mycket arbetskraft han äger.

När det blir tal om något annat att dricka berättar Max att han har hemgjort rabarbervin ute i jordkällaren. Danne blir förtjust, klappar till och med i händerna, och skickar ut Max för att hämta vinet.

Men när Max återvänder med flaskorna finner han att ytterdörren till huset är låst. Han kommer inte in i sitt eget hus och när han ropar till Danne där inne att han ska öppna, får han som svar: "Vem är du?"

Det är en mardrömslik och närmast Kafkaartad situation som uppstår och Johansson skildrar det väl. Jag passar in novellen på nr. 37 i novellutmaningen: "Läs en novell med en titel som består av ett enda ord."


Titel: "Jordkällaren"
Hämtad ur: Johanssons liv, arbetsglädje och återuppståndelse
Författare: Henrik Johansson
Utgivningsår: 2016
Förlag: Rastlös

Fler avsnitt av Augustpodden

I det ena avsnittet hör vi Daniel Sjölin intervjua Augustnominerade Andrzej Tichý (Eländet), Charlotta von Zweigbergk (Fattigfällan) och Niklas Orrenius (Skotten i Köpenhamn).

Klicka här för att lyssna.

I det andra samtalar Tara Moshizi med Ann-Helén Laestadius, Felix Heintzenberg och Ole Jorgen Liodden.

Klicka här för att lyssna på det.

Nominerad till Augustpriset: Eländet av Andrzej Tichý

Andrzej Tichýs roman Eländet är en krävande bok att läsa. Krävande på flera sätt, men missförstå mig inte - flera bra sätt.

Titeln kunde inte varit mer passande, för den grad av elände som genomsyrar bokens vindlande minnen, röster och bilder är total. Det känns faktiskt nattsvart.

I början av romanen väntar huvudpersonen, en cellist, på sina medmusiker för att de tillsammans ska resa från Malmö till Köpenhamn och lyssna på en konsert i Vor Frue Kirke. Medan han väntar kommer en hemlös kille fram till honom och ber om pengar. Detta möte sätter igång en associativ ström av tankar, en ström som inte går att hejda och som sedan fyller boksidorna i långa, flödande passager, bara ibland uppbrutna av detaljer från resan mot Köpenhamn.

Huvudpersonen återvänder i minnena till barn- och ungdomens Holma, till kompisarna som blivit kvar i fattigdom och utsatthet. Till missbruk, till våld och utanförskap. Till barnen som roar sig med att skära med kniv i armen, till kompisen Soot som snedtänder och slår sönder fönstren i lägenheten, till konstaterandet att livet skulle ha ett värde i sig som absurt.

Tanken på att vissa klarar sig och andra inte gör det, är återkommande i boken. Mycket handlar om kompisen Soot, som blev kvar. Men även om huvudpersonen har kommit vidare, till viss del lyckats i livet, kan han aldrig förneka eller komma ifrån den mörka bakgrund som han är bunden till:

"Att det kunde varit jag? Visst, det är en sanning. Banalare än så blir det inte. Det är sant. Det är en plats som jag var bestämd för och som jag undkom. Detta hundliknande. Missbruket, kriminaliteten, döden. Fängelset, de smutsiga madrasserna och sofforna, härbärgena, psykakuten, minneslunden. Hela paketet. Det livet och den döden. Det är sant."

Bokens form speglar innehållet.  Flera kapitel inleds på ett liknande sätt för att sedan flöda ut i variationer av temat - kanske likt de modernistiska stycken och kompositörer som musikervännerna talar om. Någonstans i boken står om en musiker att "han kör bara runt på ett mollackord", vilket också skulle kunna vara en (förenklad) beskrivning av romanen. Minnesbilderna som inte går att hejda får sin form i långa kapitel utan styckeindelning.

Trots ämnet måste man säga att Tichýs språk är vackert - han skriver en detaljrik och tonsäker prosa. Rösterna från uppväxten kryper under ens skinn, och med sitt malmöitiska slang ger de romanen en stark samtidskänsla.

Till både form och innehåll kräver alltså Eländet en del av sina läsare. Men det är utan tvekan läsning som är väl värd mödan.


Titel: Eländet
Författare: Andrzej Tichý
Utgivningsår: 2016
Förlag: Albert Bonniers
Antal sidor: 230

Vinnaren av Nordiska Rådets Litteraturpris

Katarina Frostenson

Med Ann Jäderlund nominerad till Augustpriset och nu Katarina Frostenson utsedd till vinnare av Nordiska Rådets Litteraturpris känns det som om det blir fokus på poesi i höst. Och inte mig emot.

Frostensons diktsamling heter Sånger och formler.

Grattis!

Tematrio - träsk och djungel

Lyrans tematrio är riktigt klurig den här veckan. Hon uppmanar den som vill vara med att:

 "Berätta om tre böcker/berättelser som utspelar sig i våta träskmarker, i djungeln eller i regnskogen (eller liknande blöta ställen)!" 

Jag fick fundera ganska länge för att komma på mina tre:

1. Susan Hills The Woman in Black är en klassisk spökberättelse där advokaten Arthur Kipps kommer till ett hus för att ordna upp affärerna efter den tidigare ägarinnan som avlidit. Huset kallas Eel Marsh House och ligger mitt i ett träsklandskap som ofta är höljt i mystisk dimma. Den perfekta miljön för läskigheter!

2. När jag pluggade engelska i Lund hade vi Graham Swifts Waterland på en av litteraturlistorna. Nu när jag funderade kring tematrion hittade jag boken i hyllan, men inser att jag faktiskt inte minns så mycket av vad den handlade om. Däremot minns jag att den omtalades som en riktig klassiker. Miljön i boken är i alla fall the East Anglia Fens, en region i östra England som består av träskmark (även om den numera är utdikad).

3. Till sist, en djungel! Isabel Allende har skrivit en ungdomsbok som heter City of the Beasts (Odjurens stad på svenska). Den handlar om femtonåriga Alexander som får följa med sin farmor på en spännande expedition till Amazonas djungler. Boken är den första delen i en trilogi - de andra två utspelar sig i Himalaya (Den gyllene drakens rike) och i Afrika (Pygméernas skog).

Tove Jansson - bok och utställning

Jag har under ganska lång tid läst en sida då och då i Tordis Orjasaeters bok Möte med Tove Jansson. I små korta kapitel berättas om Toves barndom, uppväxt och livet som konstnär och författare. Ofta drar författaren paralleller mellan Tove Janssons liv och det hon skapade i sina böcker - allra helst från böckerna om Mumintrollen.

Det verkar som om boken är tänkt för en lite yngre publik - det är så jag uppfattar stilen och det förenklade sättet att se på Tove Jansson i alla fall. Hursomhelst är det trevlig läsning.

Jag har också upptäckt att det har öppnat en utställning om Tove Jansson på Millesgården i Stockholm. Den ska jag definitivt besöka. Fram till och med den 22 januari 2017 pågår Tove Jansson: Konsten att skapa och leva.