Jag har länge sett fram emot att läsa Håkan Nessers senaste roman Levande och döda i Winsford, inte bara för hans omisskännliga lite gammaldags språk och för spänningen som man förväntar sig även när boken ifråga inte är en tydligt uttalad deckare. Nej, den här gången var jag extra nyfiken på miljön i boken. Nesser gör nämligen som flera andra författare före honom och använder sig av det karga engelska hedlandskapet som bakgrund till sin berättelse.
Att använda en miljö för att skapa en viss stämning och för att spegla karaktärernas personligheter är förstås inget nytt i litteraturen. Hedlandskapet med sin vildhet och vidsträckta ödslighet är den plats där Catherine och Heathcliff, huvudpersonerna i Emily Brontës roman Svindlande höjder (1847), springer runt i sin barndom. De upplever heden som sin tillflykt, med frihet utan gränser, och det är som om de smälter ihop med själva vildheten och mystiken som heden utstrålar.
Catherine och Heathcliff representerar, tillsammans med själva huset Wuthering Heights, naturens vilda, passionerade och samtidigt farliga sida. Deras kärlek trotsar alla gränser och har något nästan övernaturligt över sig. Motsatsen, det som i boken representerar det kultiverade, är det andra huset i berättelsen, Thrushcross Grange, där familjen Linton bor. Av olika anledningar kommer Catherine att gifta sig med Edgar Linton, men hon ska alltid längta efter att försonas med Heathcliff och med heden. Det är omöjligt att tänka sig Svindlande höjder utan att också tänka på det här speciella landskapet, i det här fallet inspirerat av hedarna i Yorkshire, i norra England.
I Baskervilles hund av Sir Arthur Conan Doyle från 1902, är det en annan hed som utgör miljön i berättelsen. Legenden om helveteshunden som förföljer släkten Baskerville utspelar sig på Dartmoor, hedlandskapet i Devon i sydvästra England.
Holmes och Watson blir inbjudna när slottsherren Sir Charles Baskerville hittas död. Legenden om spökhunden har därmed fått nytt liv - flera personer har hört mystiska ylanden från heden och har också skymtat en jättehund med glödande käftar.
Boken är en detektivberättelse med en ruskig mordgåta i centrum. Heden är det perfekta landskapet för att bygga upp den kusliga stämningen. Den ödsliga heden täcks ofta av en mystisk dimma, på nätterna blir det kolsvart och det finns också slukhål, vattenfyllda svackor där marken inte bär. Det är helt enkelt en mörk och kuslig plats, där det inte alls är svårt att tänka sig en spökhund som ylar i natten.
Också hos Conan Doyle finns motsättningen mellan natur och kultur. Personerna som bor vid heden är också de mörka till sinnet och oförutsägbara. I kontrast till detta står förstås Watson och Sherlock Holmes, med sin logik och sin bakgrund i det upplysta London.
Så kommer vi då till Håkan Nessers Levande och döda i Winsford, och jag blev verkligen inte besviken efter att ha läst boken.
Romanen handlar om Maria Holinek som hyr ett ensligt hus uppe på heden i Exmoor i Somerset i sydvästra England, där hon bor ensam med sin hund Castor. Hon kallar sig för Maria Andersson och utger sig för att vara en författare som behöver skrivro. Samtidigt uppdagas för läsaren att något har hänt med hennes man. Undan för undan får man ta del av vad som tidigare skett och hur Maria har hamnat där hon nu är. Det är spännande och kuslig läsning, med dödshot, döda fasaner som någon lagt på hennes trapp, och så denna ovisshet om vad som egentligen har inträffat.
Heden är också hos Nesser stämningsskapande. Dess ödslighet passar Maria väl, men samtidigt är det något kusligt över omgivningarna, när dimmorna hindrar henne att se längre än några meter framför sig och när natten lägger heden i ett kompakt och ogenomträngligt mörker.
Men det symboliserar också en frihet. Ingen här vet vem Maria egentligen är, och hennes långa promenader över heden med Castor ger henne den avskildhet hon behöver. Hon kan vandra i timmar utan att träffa någon annan än vildhästarna. Det finns många beskrivningar av heden i romanen:
Man ser kilometervis åt alla håll, för att inte säga miltals, och inte så mycket som en byggnad. Inga tecken på mänsklig verksamhet överhuvudtaget, knappt ett träd ens; bara ljung, ärttörne och ormbunkar. Strävt gräs, mossa och lera. Himlen kommer oerhört nära i sådana landskap. Vi följde en sorts stig i nordostlig riktning, jag antar att det är vildhästarna som trampat upp den; den tycktes försvinna och komma tillbaka, på sina ställen var det för blött och vi fick lov att forcera den grova ljungen, bokstavligen tränga oss igenom den, men Castor uppfattade det hela som en stimulerande utmaning och jag märkte att hans inställning smittade av sig på matte. En förunderlig känsla av frihet snuddade vid mig, av någonting ursprungligt och vilt (s. 120).
När man läser Nessers roman kan i alla fall inte jag låta bli att också ta in de andra två skildringarna av heden i mitt medvetande - naturligtvis existerar inga skönlitterära verk isolerade, utan de är alltid i en slags dialog med det som tidigare är skrivet. Och Nesser gör det bra. Riktigt bra!
Titel: Svindlande höjder
Författare: Emily Brontë
Översättare: Birgit Edlund
Utgivningsår: 2010 (originalet Wuthering Heights från 1847)
Förlag: Bonnier Pocket
Antal sidor:439
Titel: Baskervilles hund
Författare: Arthur Conan Doyle
Översättare: Charlotte Hjukström
Utgivningsår: 2012 (originalet The Hound of the Baskerville från 1902)
Förlag: Novapress
Titel: Levande och döda i Winsford
Författare: Håkan Nesser
Utgivningsår: 2013
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Antal sidor: 422
I Baskervilles hund av Sir Arthur Conan Doyle från 1902, är det en annan hed som utgör miljön i berättelsen. Legenden om helveteshunden som förföljer släkten Baskerville utspelar sig på Dartmoor, hedlandskapet i Devon i sydvästra England.
Holmes och Watson blir inbjudna när slottsherren Sir Charles Baskerville hittas död. Legenden om spökhunden har därmed fått nytt liv - flera personer har hört mystiska ylanden från heden och har också skymtat en jättehund med glödande käftar.
Boken är en detektivberättelse med en ruskig mordgåta i centrum. Heden är det perfekta landskapet för att bygga upp den kusliga stämningen. Den ödsliga heden täcks ofta av en mystisk dimma, på nätterna blir det kolsvart och det finns också slukhål, vattenfyllda svackor där marken inte bär. Det är helt enkelt en mörk och kuslig plats, där det inte alls är svårt att tänka sig en spökhund som ylar i natten.
Också hos Conan Doyle finns motsättningen mellan natur och kultur. Personerna som bor vid heden är också de mörka till sinnet och oförutsägbara. I kontrast till detta står förstås Watson och Sherlock Holmes, med sin logik och sin bakgrund i det upplysta London.
Så kommer vi då till Håkan Nessers Levande och döda i Winsford, och jag blev verkligen inte besviken efter att ha läst boken.
Romanen handlar om Maria Holinek som hyr ett ensligt hus uppe på heden i Exmoor i Somerset i sydvästra England, där hon bor ensam med sin hund Castor. Hon kallar sig för Maria Andersson och utger sig för att vara en författare som behöver skrivro. Samtidigt uppdagas för läsaren att något har hänt med hennes man. Undan för undan får man ta del av vad som tidigare skett och hur Maria har hamnat där hon nu är. Det är spännande och kuslig läsning, med dödshot, döda fasaner som någon lagt på hennes trapp, och så denna ovisshet om vad som egentligen har inträffat.
Heden är också hos Nesser stämningsskapande. Dess ödslighet passar Maria väl, men samtidigt är det något kusligt över omgivningarna, när dimmorna hindrar henne att se längre än några meter framför sig och när natten lägger heden i ett kompakt och ogenomträngligt mörker.
Men det symboliserar också en frihet. Ingen här vet vem Maria egentligen är, och hennes långa promenader över heden med Castor ger henne den avskildhet hon behöver. Hon kan vandra i timmar utan att träffa någon annan än vildhästarna. Det finns många beskrivningar av heden i romanen:
Man ser kilometervis åt alla håll, för att inte säga miltals, och inte så mycket som en byggnad. Inga tecken på mänsklig verksamhet överhuvudtaget, knappt ett träd ens; bara ljung, ärttörne och ormbunkar. Strävt gräs, mossa och lera. Himlen kommer oerhört nära i sådana landskap. Vi följde en sorts stig i nordostlig riktning, jag antar att det är vildhästarna som trampat upp den; den tycktes försvinna och komma tillbaka, på sina ställen var det för blött och vi fick lov att forcera den grova ljungen, bokstavligen tränga oss igenom den, men Castor uppfattade det hela som en stimulerande utmaning och jag märkte att hans inställning smittade av sig på matte. En förunderlig känsla av frihet snuddade vid mig, av någonting ursprungligt och vilt (s. 120).
När man läser Nessers roman kan i alla fall inte jag låta bli att också ta in de andra två skildringarna av heden i mitt medvetande - naturligtvis existerar inga skönlitterära verk isolerade, utan de är alltid i en slags dialog med det som tidigare är skrivet. Och Nesser gör det bra. Riktigt bra!
Titel: Svindlande höjder
Författare: Emily Brontë
Översättare: Birgit Edlund
Utgivningsår: 2010 (originalet Wuthering Heights från 1847)
Förlag: Bonnier Pocket
Antal sidor:439
Titel: Baskervilles hund
Författare: Arthur Conan Doyle
Översättare: Charlotte Hjukström
Utgivningsår: 2012 (originalet The Hound of the Baskerville från 1902)
Förlag: Novapress
Titel: Levande och döda i Winsford
Författare: Håkan Nesser
Utgivningsår: 2013
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Antal sidor: 422
låt mig påminna om
SvaraRaderaEgdon Heath, hedarnas hed; "huvudperson" i Heden eller The Return of the Native av Thomas Hardy.
en favorit
Har läst ett par Hardy, men inte The Return of the Native. Men det blir jag väldigt sugen på att göra nu! Tack för tipset!
Radera