Aldermanns arvinge - den unge William Aldermann

Nu när vi har läst tre fjärdedelar av Aldermanns arvinge i Norra Skånes bokklubb, kan jag konstatera att det är ett hisnande läsäventyr vi har gett oss in på! Från att berättelsen mestadels har kretsat kring huset på Harley Street, även kallat Templet, har handlingen nu fört oss till det krigshärjade Frankrike och vidare över Alperna till Italien.

 

Detalj från eftersättsbladet i Aldermanns arvinge

 

Det är arvingen själv, William Augustus Obediah Fitch Aldermann, som tillsammans med sin nye lärare, Josias Gebhardt, har inlett sin Grand Tour, i anda med äldre bildningsideal. William har hunnit bli tonåring vid det här laget och har börjat inse mer och mer om sig själv och sin plats i världen. Han har också, med Gebhardts hjälp, glimtvis börjat få insikt om sin fars och Dilettantis universum.

 

William är en fascinerande huvudperson. Redan när han var en liten pojke stod det klart att han inte var som andra barn. Han lär sig tidigt att räkna och blir vid bara tre, fyra års ålder skicklig på att göra minutiöst detaljerade miniatyrmodeller av berömda historiska slag. Hans intelligens är häpnadsväckande, samtidigt som han inte har några sociala förmågor. Han växer upp i templet, föräldralös och avskuren från världen utanför, uppfostrad av tjänstefolket och med Richard Payne Knight som förmyndare.

 

Han får en lärare, John Henry Carrington, som undervisar honom enligt en detaljerad plan som Aldermann den äldre har bestämt. Pojken har lätt för att lära och fyller sitt huvud med otroliga mängder boklig kunskap. Samtidigt är han totalt bortkommen i världen utanför templet, vilket blir tydligt när den gamle ordensbrodern Josias Gebhardt kliver in på arenan.

 

Det är nu William börjar vakna upp ur sin isolering. Gebhardts plan är att fortsätta Dilettantis arbete och han ser till att William i små portioner presenteras för antikens ideal och faderns livsgärning. Samtidigt gör Richard Payne Knight vad han kan för att pojken ska förskonas från ordenssällskapets inflytande. Denna kamp, för och mot Dilletanti, ger spänning åt berättelsen. Samtidigt som man som läsare så gärna vill att William ska vakna upp och agera utifrån sin egen vilja, oroas man över vad det kan innebära att han tycks allt mer fascinerad av faderns ideal.

 

Från att ha varit en märklig enstöring kan man nu ana nya sidor hos William. Han börjar inse vilken makt hans rikedomar kan ge honom, men samtidigt sker händelser som gör att han framstår som en mer medkännande person. Under The Grand Tour är också några ur tjänstestaben med i resesällskapet och William visar överraskande medkänsla och omtanke med dem. Det är som att han inte riktigt gör skillnad på folk och folk. Om det är en tanke bakom, eller om han helt enkelt är oförmögen att förstå samhällets oskrivna regler, återstår att se.

 

Williams komplexitet och ibland motsägelsefulla personlighetsdrag gör honom till en mycket intressant huvudperson. Är det hans utsatthet som föräldralös och utan ett givet sammanhang, som gör att han så lätt influeras av Gebhardt? Eller är det faktiskt Williams egen vilja som nu börjar lysa igenom? Är han svag eller stark?

 

Frågorna hopar sig! Jag ser fram emot upplösningen på de sista 180 sidorna av Gabriella Håkanssons roman!