En dag på Louisiana

I lördags morse satte jag mig på tåget och åkte de drygt två timmarna mellan Kristianstad och danska Humlebaek. Där ligger nämligen konstmuseet Louisiana, som i helgen hade sin litteraturfestival Louisiana Literature.

 

Som jag har skrivit här tidigare var det speciellt två av författarna jag extra gärna ville se - Margaret Atwood och Joyce Carol Oates. Det lyckades jag faktiskt med, men inte utan att ha fått kämpa lite för det.

 

Redan innan Louisiana ens öppnade var det kö utanför - inte så konstigt, tänkte jag, med tanke på det finbesök de hade. Här gällde det att ta sig till konsertsalen snabbt som ögat (toabesök och garderober är för veklingar!), och det var nog bra att jag resonerade så, för då var kön till Atwoods föreläsning redan lång. Jag såg många besvikna ansikten hos de som inte fick en plats, men som tur var kunde man tydligen följa alltihop från en storbildsskärm ute i parken också.

 

Festivalen har fyra olika scener, varav tre ligger utomhus i den vackra parken. Här kan ni se den som kallas Parkscenen:

 

 

En annan scen där jag lyssnade på en performance av Naja Marie Aidt, Line Knutzon och Mette Moestrup (helt nya bekantskaper för mig), är villascenen:

 

 

Men dagens för mig största begivenheter ägde rum inomhus i konsertsalen. Jag fick alltså en plats i publiken när Margaret Atwood samtalade med den isländske författaren Sjón, och det var verkligen fantastiskt att lyssna på dem. Moderatorn Synne Rifbjerg ställde en och annan fråga, men mestadels kändes det som om man hade hamnat på en middagsbjudning där Atwood och Sjón samtalade för att de verkade nyfikna på varandra och faktiskt hade mycket att säga till och om varandra.

 

 

 

Det blev många skratt och samtalet böljade fram genom ämnen som isländska sagor, science fiction och mytiska djur. Vi fick också höra hur det gick till när Margaret Atwood vid tjugo års ålder själv typsatte och tryckte sin första diktsamling. Alltihop avslutades med att Sjón sjöng två visor på isländska och Atwood sjöng en humoristisk låt om Canadas storhet - till publikens stora förtjusning, naturligtvis.

 

Efteråt gällde det att skynda sig tillbaka till kön, för att om möjligt få en plats även på Joyce Carol Oates framträdande över en timme senare. Jag pratade lite med två danskor som också stod och väntade, och de hävdade att det inte brukade vara riktigt så här mycket folk på festivalen. Tydligen hade de aldrig behövt köa tidigare om åren, och det var just därför de hade valt att gå på toa innan det var dags för Atwood. Vilket tyvärr resulterade i att de inte fick se henne på plats i konsertsalen.

 

Men Oates skulle de (och jag) i alla fall få se på nära håll:

 

 

Intervjuare var Lena Andersson (ni vet hon med Egenmäktigt förfarande), och jag tycker hon gjorde det bra. Det var inte lika publikfriande som när Atwood och Sjón skojade med varandra, men mycket intressanta detaljer kom fram. Jag tyckte speciellt mycket om Lena Anderssons frågor om själva skrivprocessen, från en författare till en annan.

 

Tydligen gillar Joyce Carol Oates att springa, promenera och meditera, och det är då hon tänker ut och fantiserar kring sina karaktärer. När hon sedan kommer hem försöker hon återskapa det som redan har hänt i hennes huvud. I Lena Anderssons fall däremot, sker allting i skrivögonblicket. Spännande hur olika det kan vara för olika författare och lärorikt att fundera över, om man som jag själv gillar att skriva.

 

Det var alltså mycket folk på Louisiana den här lördagen. Jag tittade lite grand på utställningarna, men ärligt talat var det inte helt lätt att koncentrera sig på konsten med alla människor överallt. Jag brydde mig inte ens om att fika i det annars så mysiga caféet:

 

 

En rolig detalj från dagen är att när jag slog mig ner för att lyssna på Atwood, upptäckte jag att ingen mindre än Anna från och dagarna går... satt på stolen intill mig. Vi har aldrig träffats "live" tidigare, och nu lyckades vi alltså hamna precis intill varandra bland alla dessa människor. Märkligt, eller hur? Det ska bli kul att läsa om hennes intryck från festivalen.

 

För mig var det första besöket på Louisiana Literature, och jag fick definitivt mersmak. Trots trängseln. Tacka Margaret Atwood och Joyce Carol Oates för det.