Snart ses vi, Island

Jag kan nog inte riktigt fatta det ännu, men på onsdag ska jag faktiskt åka till Island. Först blir det ett par dagars konferens med jobbet och sen kommer sambo och son dit för lite gemensam semester. Eftersom jag gillar att läsa böcker som utspelar sig på de platser jag besöker, har jag förstås lånat hem lite oläst från isländska författare:

Men tror ni att jag har hunnit läsa nån av böckerna då? Nej, det har jag ju inte (säger jag med aningens bitterhet i tonfallet). Men jag kan ju alltid läsa dem när jag kommer hem igen. Eller varför inte medan jag har det isländska landskapet runt mig på riktigt.

Lite foton från resan bjuder jag på när jag är hemma igen.

Doerr och Verne

Intertextualitet - det är det verkligen fråga om när man läser Anthony Doerrs roman Ljuset vi inte ser. Boken har två huvudpersoner: den tyska barnhemspojken Werner och den franska flickan Marie-Laure som blivit blind. Handlingen utspelar sig under andra världskriget och medan Werner blir alltmer fascinerad av radioapparater och också blir en mycket skicklig radioreparatör, upptäcker Marie-Laure världen genom Naturhistoriska museet i Paris. Hon fascineras speciellt av olika vattenlevande varelser och det känns givet att hennes favoritbok är Jules Vernes En världsomsegling under havet:

Ljuset vi inte ser är skriven i korta, närmast filmiska, scener och trots att det är en hyfsat tjock roman går den på grund av detta fort att läsa. Perspektivet skiftar hela tiden mellan de två barnen och man anar förstås att de så småningom kommer att mötas. Det är en bok att gilla, vilket jag läser mig till att många läsare runtom i världen också verkar göra

Som nästan alltid när jag läser en roman där en annan roman figurerar i handlingen, blir jag sugen på att också läsa den. Därför fick Jules Vernes bok följa med mig hem från biblioteket idag.


Titel: Ljuset vi inte ser
Författare: Anthony Doerr
Utgivningsår: 2015 (2014 i original)
Översättare: Thomas Andersson
Förlag: Bookmark
Antal sidor: 596

Tematrio - noveller

Hos Lyrans noblesser handlar veckans tematrio om noveller, och det kan jag förstås inte motstå. Uppmaningen lyder:

"Berätta om tre bra noveller/novellsamlingar!"

1. Katherine Mansfield tillhör mästarna när det kommer till noveller. En av mina favoriter är "Trädgårdsfesten" som handlar om familjen Sheridans förberedelser för en fest. Vi följer dottern Lauras tankar när hon hör talas om att en man från de fattiga familjerna i närheten råkar ut för en förfärlig olycka.

2. En annan novell från ungefär samma tidsepok är Virgina Woolfs "Kew Gardens". Så mycket bättre kan det knappast bli, tycker jag.

3. En novellsamling som jag verkligen gillar är Båten, Nam Les debut från 2008. Novellerna spänner över ett stort geografiskt område - från Teheran till New York - och beskriver på ett fantastiskt sätt vad det innebär att vara människa.

Lysande val, Svenska Akademien!

Jag nås av nyheten att det blir Sara Stridsberg som ska husera på stol nummer 13. Ett mycket bra val, måste jag säga. Stridsberg är en skicklig författare (en av Sveriges allra bästa om du frågar mig) och dessutom den första sjuttiotalisten som tar plats i sällskapet. Heja Sara!

Mumin, García Márquez och Lagerlöf

Jag läser Yukiko Dukes reportage i senaste Vi läser, och blir barnsligt förtjust i att Ajvide Lindqvist dricker kaffe ur Muminmuggar och dessutom nämner två av mina favoritböcker på sin topplista: Hundra år av ensamhet av Gabriel García Márquez och Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf. Men mest ser jag fram emot att läsa den nya novellsamlingen Våran hud, vårat blod, våra ben som släpps den 20 maj.