Sent i november

Nu är det faktiskt sent i november, precis som i Tove Janssons bok med samma namn. Ute är det mörkt och dystert och man vill helst bara krypa ihop inomhus i värmen. Fast kanske borde man hellre ge sig ut på vandring, som huvudpersonerna i Sent i november gör?

 

Från olika håll kommer de vandrande i boken, alla med sikte på Mumindalen där de upplevt så mycket ljust och somrigt. Det är Snusmumriken som är på jakt efter fem svårfångade toner i en melodi. Det är den oansenliga Homsan Toft som bor under presenningen i Hemulens båt och som nu gör vandringen mot Mumindalen som han förut gjort så många gånger bara i tankarna. Filifjonkan grubblar för mycket och tänker att det vore bra att fara på visit och träffa lite folk. Hemulen önskar att han vore någon helt annan och ger sig iväg för att försöka skingra melankolin. Onkelskruttet är gammal och glömsk och vill bege till den där dalen där han varit för väldigt länge sedan. Mymlan får lust att träffa sin lillasyster My, och ger sig också av.

 

Men nu är det förstås höst i Mumindalen - inte alls den grönskande, glada sommaren som de minns. Muminfamiljen är inte ens hemma, så gästerna får klara sig bäst de kan själva.

 

Sent i november är full av höstmelankoli men också av förväntan och oväntad gemenskap. Tove Jansson tycks vilja säga oss att ibland måste man inse att man är den man är och att det är gott nog.

 

 

 

Titel: Sent i november

Författare: Tove Jansson

Utgivningsår: 1970, men min upplaga är från 2010

Förlag: Alfabeta

Antal sidor: 170