Så börjar boken #5

Jag funderar ofta över hur böcker inleds. Det kan förstås vara på helt olika sätt - mitt i en dramatisk händelse eller med detaljer som sätter tonen för en persons karaktär eller en viss stämning eller miljö. Om inledningen är riktigt bra är mitt intresse för att läsa vidare väckt redan efter bokens första stycke.

Bea Uusmas bok Expeditionen: Min kärlekshistoria inleds med en sida där vi tilltalas direkt av författaren. Den första meningen är "Jag hatar att frysa" och med tanke på bokens ämne gillar jag verkligen kontrasten. Den här boken handlar nämligen om en kvinnas resa i spåren av Ingenjör Andrées polarexpedition mot Nordpolen. 

Jag känner Uusmas besatthet när tankarna på Vitön tränger igenom hennes vardagsbestyr. Hon bara måste dit, och det är just kontrasten mellan det vanliga trygga livet och den ogästvänliga karga platsen som väcker min fascination, både för Vitön och Andrée och för författarens driv att nå dit.

Jag tycker mycket om den här bokens inledning och den lockar mig verkligen att läsa vidare:

"Jag hatar att frysa. Jag får panik av bara tanken på att vara ute utan vantar när det blåser. När det är minusgrader håller jag mig helst inomhus. Förut var jag illustratör. Sen utbildade jag mig till läkare. Jag köper extra varma sockor till mina barn, så att inte de heller ska frysa. Jag ligger i timmar i badet. Jag plockar in i diskmaskinen. Jag orkar inte plocka in i diskmaskinen. Jag har busskort och portkod och bunden bolåneränta. Jag har almanacka och springlåtlista och varje dag, i femton år, har jag längtat till en öde ö, en vit skärva i det arktiska ishavet. Ön är helt obebodd och täckt av en glaciär, vars sidor stupar lodrätt rakt ner i vattnet, som klippväggar. Den brukar kallas otillgänglighetens ö, för att den alltid är inbäddad i drivis. Tre gånger har jag försökt resa dit, men varje gång när vi nästan varit framme har vi tvingats vända, eftersom vårt fartyg annars skulle riskera att fastna och bli uppskuret av de enorma, mintgröna isflaken. Inget kan växa på denna ö, men längst ut på södra spetsen finns en smal stenstrand med barmark, en liten landtunga som sticker ut i havet. På den här stranden finns ingenting, bara krossten och grus, några enstaka stockar av drivved, och det är till just den här stranden jag vill, nej, inte vill, måste.

Jag har längtat till den här stranden i femton år. Jag måste dit, trots att jag inte vet vad jag ska göra där, när jag väl kommer fram. När jag kommer fram till Vitön."

Så börjar boken #4

Jag funderar ofta över hur böcker inleds. Det kan förstås vara på helt olika sätt - mitt i en dramatisk händelse eller med detaljer som sätter tonen för en persons karaktär eller en viss stämning eller miljö. Om inledningen är riktigt bra är mitt intresse för att läsa vidare väckt redan efter bokens första stycke.

I Alessandro Bariccos kortroman Silke förklaras en av bokens konflikter direkt genom bokens första fras, som inleds med ett "trots att". Vi får också reda på när boken utspelar sig, dels genom det exakt årtalet 1861 och dels genom referenser till kända personer från den här tiden. Jag gillar också hur det sista ordet står ensamt och därmed sticker ut - silkesmaskarna är viktiga för berättelsen:

"Trots att hans far tänkt sig en lysande militär karriär för hans del, hade Hervé Joncour till slut kommit att tjäna sitt uppehälle genom ett ovanligt yrke som, ironiskt nog, hade något så mjukt och behagligt över sig att dess kvinnliga framtoning inte helt gick att dölja.

För att tjäna sitt uppehälle handlade Hervé Joncour med silkesmaskar.

Det var 1861. Flaubert höll på att skriva Salammbô, elektrisk belysning var fortfarande bara en hypotes, och på andra sidan havet var Abraham Lincoln i full färd med att utkämpa ett krig han aldrig skulle få uppleva slutet på. 

Hervé Joncour var 32 år.

Han köpte och sålde.

Silkesmaskar."

Hervé Joncours liv och äventyr är fascinerande att läsa om. Silke må vara en kort bok, men den har ett rikt innehåll. 

Så börjar boken #3

Jag funderar ofta över hur böcker inleds. Det kan förstås vara på helt olika sätt - mitt i en dramatisk händelse eller med detaljer som sätter tonen för en persons karaktär eller en viss stämning eller miljö. Om inledningen är riktigt bra är mitt intresse för att läsa vidare väckt redan efter bokens första stycke.

Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga är ett klassiskt (och mycket välkänt) exempel på en bok som börjar in medias res, alltså mitt i handlingen. Redan inledningsmeningen uttrycker vem det handlar om och att de som är samlade har fått vänta länge. Orsaken får vi veta några rader längre ner:

"Äntligen stod prästen i predikstolen. 

Församlingens huvuden lyftes. Så, där var han ändå! Det skulle inte bli mässfall denna söndagen såsom den förra och många söndagar förut.

Prästen var ung, hög, smärt och strålande vacker. Om man hade välvt en hjälm över hans huvud och hängt svärd och brynja på honom, skulle man ha kunnat hugga honom i marmor och uppkalla bilden efter den skönaste av atenare.

Prästen hade en skalds djupa ögon och en fältherres fasta, runda haka, allt hos honom var skönt, fint, uttrycksfullt, genomglödgat av snille och andligt liv.

Folket i kyrkan kände sig underligt kuvat vid att se honom sådan. Det var mera vant vid att han kom raglande ut från krogen i sällskap med glada kamrater, sådana som Beerencreutz, översten med de tjocka, vita mustascherna, och den starke kapten Kristian Bergh."

Gösta Berlings saga är en av mina favoritböcker, och inte bara på grund av inledningen. Läs den, om du inte redan gjort det, eller läs om den. Det tål den garanterat.

Så börjar boken #2

Jag funderar ofta över hur böcker inleds. Det kan förstås vara på helt olika sätt - mitt i en dramatisk händelse eller med detaljer som sätter tonen för en persons karaktär eller en viss stämning eller miljö. Om inledningen är riktigt bra är mitt intresse för att läsa vidare väckt redan efter bokens första stycke.

Silvervägen av Stina Jackson är en roman där den norrländska naturen blir en del av berättelsens stämning. Den påverkar hur människorna agerar och speglar och förstärker det som sker. Redan den inledande texten visar just detta:

"Ljuset. Det stack och brann och slet i honom. Lade sig över skogarna och sjöarna som en uppmaning om att fortsätta andas, som ett löfte om att nytt liv var på väg. Ljuset som fyllde ådrorna med rastlöshet och tog sömnen ifrån honom. Redan i maj låg han vaken när gryningen letade sig igenom fibrer och springor. Han kunde höra tjälen sippra ur jorden där vintern förblödde. Bäckarna och älvarna som brusade och steg när fjällen skalade av sig sina vinterkåpor. Snart skulle ljuset fylla nätterna, sträcka ut sig och förblinda, skaka liv i allt som slumrade under de multna löven. Det skulle fylla trädknopparna med värme tills de brast och skogen skulle sjuda av hungerskrin från de nykläckta liven. Midnattssolen skulle driva människorna ur sina hålor och fylla dem med längtan. De skulle skratta och älska och våldföra sig på varandra. Det hände att människor försvann, att de bländades och tappade bort sig. Men han ville inte tro att de dog."

Jag gillar verkligen! 

Så börjar boken #1

Jag funderar ofta över hur böcker inleds. Det kan förstås vara på helt olika sätt - mitt i en dramatisk händelse eller med detaljer som sätter tonen för en persons karaktär eller en viss stämning eller miljö. Om inledningen är lockande är mitt intresse för att läsa vidare väckt redan efter bokens första stycke.

Parfymen av Patrick Süskind är en bok där jag tycker inledningsmeningarna sätter stämningen och tidsandan (både genom tidsangivelsen och genom den lite gammaldags språkstilen) nästan direkt. Jag lockas också av den spännande beskrivningen av huvudpersonens dubbla natur - varför är han är både genialisk och avskyvärd?

"På 1700-talet levde i Frankrike en man som hörde till de mest geniala och avskyvärda gestalterna under denna på geniala och avskyvärda ingalunda fattiga epok. Det är hans historia som här ska berättas. Han hette Jean-Baptiste Grenouille, och om hans namn i motsats till namnen på andra geniala vidunder, till exempel de Sade, Fouché, Bonaparte och så vidare, numer är bortglömt, så beror det förvisso inte på att Grenouille skulle ha stått dessa mer berömda mörkmän efter ifråga om självförhävelse, människoförakt, amoralitet, kort sagt ifråga om gudlöshet, utan på att hans geni och hans enda ärelystnad inskränkte sig till ett område som inte lämnar några spår efter sig i historien: till lukternas flyktiga rike."

Parfymen är en sån där bok som är svår att glömma. Det är spännande, ganska otäck och riktigt fascinerande läsning.